Ack, ack. Om jag hade någon trevlig, bussig, käck, härlig, stilig, rar människa att “pingla på” till och som ville komma hit upp och hjälpa mig att fördriva the “dull, grey, long hours before dinner”. En han eller hon. Allra helst en “Han”.
Men man skall inte önska sig, det man inte kan få. Man skall ej hoppas eller göra sig trevliga föreställningar, så slipper man att bli besviken. Livet är en kamp för tillvaron, där finns så mycket jämnstruket, torrt och dystert och så lite upphöjt, härligt och vackert. Men det finns, och fast allt förefaller så grått och prosaiskt och hjärtängsligt vardagligt kanske det kommer den tid, då “Den stora Lyckan” gör sitt intåg i ens liv. Oh Gud, jag undrar, om jag någonsin skall möta “Den stora lyckan”!
Nu är jag 20 år. Tiden går så fort, så fort. snart är jag 25 -30 -55 o.s.v. Undrar om och när den stora omvälvningen skall ske i min levnad. Eller om jag skall få dö med ett hopp och en längtan, som aldrig blev till verklighet. Jag är egentligen inte rädd att dö. Ibland då jag lagt mig om kvällarna, brukar jag tänka på huru det skulle vara, om jag skulle dö den natten. “Tjugo år har jag levat”, tänker jag”, min barndom har varit lycklig och solljus. Så växte jag upp och utvecklades så småningom till ungmö. Jag vill inte säga kvinna, jag tror att ingen ungmö når sin fulländning som kvinna förrän hon blivit maka och mor.
Ingenting stort har egentligen hänt i mitt liv. Det har varit en liten vacker berättelse, om en flicka i kretsen av kära föräldrar och syskon. Kanske jag har varit en trevlig och rar flicka, särskilt för dem, som lärt sig hålla av mig. Nu tänker jag på Nils Sörvik. Han ville göra mig till sin hustru, då jag var 18 år. Stackars Nils, han höll mig nog innerligt kär. Och han blir nog ledsen nu, när han får höra att jag är död. Och Bertil, den käre “store lille” gossen, som jag vet har tyckt om mig, som ingen förut. Han blir nog förtvivlad. Och kanske han skickar en krans vita rosor till min kista. En vit vacker kista skulle jag vilja ha. Och ligga i den, så stilla och blek, klädd i vita, vackra, spetsprydda kläder. Jag hoppas att jag skulle se riktigt lugn och nöjd ut. Jag skulle ha velat sagt till mina kära, som nog skulle gråta och sörja mycket:
“Käraste, livet har inte något mer i beredskap åt mig. Jag har levat i 20 år, har haft så mycket roligt och trevligt tillsammans med er alla mina kära, men nu finns det inget mer för mig i livet och då är det väl så naturligt att jag går bort från det. Jag är inte rädd att dö, käraste”. Så skulle jag velat säga dem, och så skulle jag slumra in så stilla och lugnt. Nog skulle föräldrarna och syskonen sörja mycket. Men ack så väl, “tiden läker alla sår” och efter några år skulle de säga, “Vi hade en dotter eller syster, hon hette Judit, hon var så snäll och rar, vi tyckte så mycket om henne, men hon dog, då hon var bara 20 år”.
De skulle då bara minnas att jag var snäll och rar, de glömde ju så lätt, det icke snälla jag hade gjort, ingen är ju bara snäll, allra minst jag. Och de, som hörde det, skulle säga: “Stackars liten, att dö så ung, oh, så sorgligt”. Men kanske min själ då funnit Det Högsta och Bästa, något så stort och vackert, att de därnere på jorden aldrig kunde tänka sig något sådant. Men ack, ack, det är något som är så svårt att fundera ut och tänka på. Men, oh, gode Gud, om jag får dö inatt eller efter många år, låt mig få dö lugn och förtröstansfull så att de mina sedan kunde säga, “hon dog med ett litet leende på läpparna. Lugnt, vackert och stilla mötte hon döden” .
Så brukar jag ligga och tänka. Och jag ber till den “Allrahögste”, “Oh, Du som förmår allt, låt mig möta döden med lugn och förtröstan. Hela mitt liv lägger jag i Dina händer. Dig tillkommer det att bestämma över det. Blir det sorgligt och mörkt, oh, hjälp mig att bära prövningen med undergivenhet, och blir det ljust och vackert, hjälp mig att kunna tacka Dig tillräckligt och giva Dig äran, Du allsmäktige”.
