Onsdag den 1 december 1915. Hej, vad tiden går! Slask, dask, schlask, smask.

Inne i julmånaden. Hej, vad tiden går! Ja, igår var det en så förtjusande trevlig dag – avlöningsdag. Och idag sprang jag förstås genast ut för att förskingra 15 kronor till ett par förtjusande stiliga kängor. Lack och ljusgrått handsskinn.

Fy, för den fule, ett sånt avskyvärt väder. Slask, dask, schlask, smask. Man kan absolut inte gå ut och sprätta med sina nya kängor. Utan får sitta och kasta beundrande blickar på dem alltemellanåt, under det man broderar, allt vad tygen håller. Idag fick jag ett riktigt rart litet brev från Bertil. Han sätter allt bra stort värde på mig ändå. Ja, det är roligt att vara uppskattad, om det också inte är något så särdeles bevänt med en.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926