Så här var det …

Tisdag den 21 december 1920. Slut på Judit Boudins dagbok.

Tisdag den 21 december 1920. Slut på Judit Boudins dagbok.

Nästa tisdag är jag fru! Fru Judit Rencke! D.v.s. om allt förlöper, som vi tänkt, utan störande mellankomster. På Annandag jul, i år söndag, blir den stora dagen. Vigsel i Annedalskyrkan klockan halv 7, sedan middag på Henriksberg för familjen och följande inbjudna personer: Ingeborg och fader Jan, Greta, Tolle, Arvid och Bruno samt Josef. Möjligen Linnea om hon kan smita ifrån. Vi ha ju haft en del debatter om hur fallet moster skulle behandlas vis-så vis bjudning till bröllopet, men med Greta och Josef i têten kommit till den slutsatsen, att hon kan omöjligen bjudas. Kort till kyrkan ha dock hon och hela den övriga familjen fått. Jämte ett femtiotal andra personer.

Den sista tiden har förstås varit helt uppfylld av bosättningsfrågor och alltemellanåt resor till Lerum. Därute har jag målat och lackerat köksmöbeln, sytt gardiner till köket och mitt rum, tapetserat ett rum, (med mammas tillhjälp) ekbetsat köksgolvet m.m. Det blir förtjusande rart därute. Bara det nu finnes vatten och gas och låge närmare stationen och hade telefon!!! Men nej – Judit – blunda för dessa saker! Det är ändå som det är. Så mitt upp i alla bestyren blev jag helt plötsligt liggande i svår halsfluss, på fredag i förra veckan.

Jag var riktigt ordentligt sjuk, men på söndag eftermiddag bättrade jag mig, och igår och idag har jag varit uppe. Det var särskilt försmädligt att jag låg på lördag, ty då firades det avskedsfest för en amanuens Paulin på Kalles byrå och även jag skulle ha varit med. De deltagande voro utklädda, och det hela hade varit synnerligen trevligt. På min uttryckliga befallning gick Kalle, som var en av arrangörerna, dit, annars satt han troget vid min sjukbädd hela eftermiddagen. Jag fick nöja mig med ett telegram.

I söndags vigdes Anna-Lisa med sin Harald. Egentligen skulle det ha ägt rum söndagen före, men då var hon sjuk. Vigseln gick av stapeln i Oskarskyrkan i Stockholm. Kan just undra, om de nygifta anländer hit snart. Fortfarande kommer då och då en lysningspresent. Nu ha vi fått över 30 stycken. Häromdagen kom från Rakel och Petrus Brundell en förtjusande sidenkudde av mjukaste dun. Nu är brudklänningen också färdig, och den är förtjusande rar. Ett bedårande tjockt, vitt crêpe-de-China garnerat med tunna silkespetsar. Skorna äro ovanligt vackra, tjock silverbrokad med stora spännen av glittrande stenar. Slöjan är i nedre hörnet broderad med stora blommor och skall arrangeras i veck å bakhuvudet. Runt huvudet en orangekvist med små buketter vid öronen och tvådelad över pannan. Jag tycker så förfärligt mycket om alltsamman, särskilt som lilla mamma sytt klänningen. Och nu rustas här förstås till julen. Skinkor och grishuvud ligga i blöt på balkongen, fisk i köket, och igår och idag har det stoppats korv och bakats kakor. På torsdag komma flickorna från Stockholm. Och på söndag, på söndag!!…

Slut på Judit Boudins dagbok.

Fredag den 12 november 1920. Oh, vad det är roligt att ha lysning!!

Fredag den 12 november 1920. Oh, vad det är roligt att ha lysning!!

Oh, vad det är roligt att ha lysning!! Här duggar presenter tätt och jag riktigt ryser av spänning för var gång det ringer på tamburklockan.

Vi ha redan fått en hel del förtjusande vackra och nyttiga saker t.ex. nästan full uppsättning av matsilver i Mariamodell, téservis i keramik, diverse handarbeten, 300 kronor i kontanter, stor aluminiumkittel, 2 originaletsningar, kristallskål med grepe, en förtjusande vacker modärn bordslampa (porslinsvas med sidenskärm i grått och skärt) etc. Och mera väntas.

Igår voro mamma och jag nästan hela dagen på Lerum och satte in innanfönster. Som första bidrag till bosättning förde vi med oss tre präktiga hinkar och en diskbalja. Det var ett härligt väder och vi njöto i fulla drag av den friska luften, solskenet och den vackra naturen. Mamma tyckte att det var förtjusande rart och trevligt därute. Vi hade med oss kaffe i thermosflaska och ett stort smörgåspaket och njöto därav uppkrupna på spiseln och diskbänken.

Tapeterna i det rum, som Kalle skall ha, äro verkligen så förstörda, att vi beslöto oss att på egen bekostnad skaffa nya. Idag ha Kalle och jag varit uppe hos James Svensson och sett ut en tapet i mörkblått, som såg mycket trevlig ut. Vi ämna sätta upp den själva, och dessutom skall jag fernissa köksgolvet, för att det ser då trevligare ut och blir lättare att hålla rent.

Nu ha vi hunnit riktigt långt med bosättningen. Vi ha beställt ytterligare en ottoman jämte kuddar och madrasser samt en liten byrå till mitt rum. Nu skall vi endast komplettera Kalles möblemang med rökbord, korgstolar och bokhyllor. Vi ha även köpt en stor präktig Kidderminstermatta till Kalles rum. Då vi gjort alla inköp, ställer Johanssons en lastbil till förfogande, och så köres det hela ut till Lerum ända upp till stugan. Bra och bekvämt.

Det är verkligen en alldeles säregen tjusning i att ordna sitt blivande bo. Det är ju dock så mycket besvärligt att ordna upp, men alltsamman är bara roligt.

Måndag den 8 november 1920. Vi ha äntligen lyckats få bostad!

Måndag den 8 november 1920. Vi ha äntligen lyckats få bostad!

Om jag kallade boken “c:a månadsbok” skulle det verkligen passa bättre än dagbok. Men nu har jag idel glada nyheter att förtälja. Vi ha äntligen lyckats få bostad! Visserligen på landet, men som det är komplett omöjligt att få någonting i staden och svårt i omgivningarna också, äro vi så nöjda och glada ändå. Vi ha från 1 november 1920 – 1 oktober 1921 hyrt en stuga på Lerum. (c:a 2 mil med järnväg från Göteborg). Den ligger riktigt trevligt vid Säveån.

En kvarts promenad från stationen och till sjön Aspen tar det endast 5 minuter vilket ju blir särskilt trevligt till sommaren, då man skall börja bada.

Stugan innehåller 2 rum och kök + en liten tambur i bottenvåningen samt en stor vacker vind med ett inbyggt rum däruppe. Så finns det 2 präktiga murade källarrum och en vedbod. Till våren få vi även disponera en jordbit, om vi önskar. Största olägenheten är avsaknaden av vattenledning. Dricksvatten måste hämtas från stora villan, där ägaren (värden) bor, och tvättvatten o.d. få vi förstås hämta ur ån.

När Kalle och jag voro därute och besågo stugan första gången, blevo vi mycket vänligt mottagna av ägaren, Herr Fröding, och blevo t.o.m. kvarbjudna på middag! Och trots att det var en hel del reflektanter, lyckades jag tjusa till Hr Fröding, så att vi fingo hyra! (Hm)! Först hade vi tänkt att gifta oss i början på december och togo ut lysning, så att igår, söndagen den 7 november, lyste det första gången. Men så kunna ju inte flickorna komma ned både då och till jul, så nu ha vi bestämt, att bröllopet skall stånda å självaste julafton och gästerna bliva förutom hela familjen endast Greta, Tolle, Bruno och Arvid.

Stackars Kalle har över en vecka måst hålla sig inomhus på grund av operation av varbildning innanför högra trumhinnan. Som det skulle varit ytterst tråkigt för honom att vara instängd på sitt inackorderingsställe hela tiden, och som pappa varit borta, inbjödo mamma och jag honom att bli sjukling här, så jag har nu skött om honom med det goda resultatet, att läkningen har gått utmärkt och till doktorns “förvånade” belåtenhet.

Idag har han fått börja arbeta igen. I slutet på förra veckan anlände Adolf till stan i och för vidare befordran till Frankrike och Paris. Jag tror säkert, att om ynglingen ligger i och tar arbetet på fullt allvar, kommer han att slå’ sig fram som porträttmålare.

Nu gäller det förstås för mig att på bästa sätt ordna möbleringsfrågan. Tills vidare skola vi endast möblera de två rummen därnere, Kalles rum och mitt rum. Finansieringen av företaget har Kalle åstadkommit genom ett lån på 5 000 kronor i Lantmannabanken. Som han säkert tror, att hans far snart skall sälja en del skog och så dela ut kosing till barnen, hoppas vi få lånet betalt ganska snart.

Till mitt rum ha vi beställt en riktigt rar liten vit möbel, “Lyran”, hos Jonson & Williamsons. Jag ämnar själv kläda den med ljusblommig gobelin kretonne. För Kalles ottoman ha vi å samma ställe inköpt två synnerligen trevliga överkast i imiterad Kelim. Och nu hålla vi på att kalkylera och fundera ut hur vi bäst skola ordna därute. Rummen äro ju ej så över sig stora, 3.95 x 3.3O meter. Köket är något större. Dit tänkte jag köpa omålad soffa och stolar och så själv lackera det i någon blågrön färg. Och så skall jag ha ett stort slagbord förstås.

Förra söndagen lyste det första gången för Anna-Lisa, så jag, som i ett svagt ögonblick lovat henne att sy en toilettbordsduk åt henne, gnor nu av alla krafter på den, för att bli av med den sedan. Så fort hennes Harald kommer hem från sin långresa i slutet av november, skola de fara till Stockholm och vigas där. Oh, tänk att vara gift med en sjökapten, som är borta minst 9 av årets månader!!

Onsdag den 13 oktober 1920. Vad i all världen skall man ta sig till för att få någonstans att bo!?!

Onsdag den 13 oktober 1920. Vad i all världen skall man ta sig till för att få någonstans att bo!?!

Stackars “dagbok”. Du får inte mycket vara med nu för tiden! Jag har totalt mist lusten att anförtro mig åt dig. Kanske beror det på att jag har en annan, en varelse av kött och blod, som har företrädesrätt till mina förtroenden!

Ack, hur jag i alla fall håller av honom. Jag känner ibland hur mitt hjärta riktigt värmes vid tanken på honom. Och går det någon dag utan att vi träffas (vilket är ytterst sällsynt) känner jag mig på något sätt så ensam och övergiven.

Vi vilja så gärna gifta oss, när som helst. Men ack, denna förskräckliga bostadsbrist som står hindrande i vägen. Det finns faktiskt intet acceptabelt att få. Vi ha annonserat och svarat på annonser men blott kommit i kontakt med de mest obekväma lägenheter på Askim till ohyggligt höga pris. Visserligen voro vi så glada över löftet att på ett år från första februari nästa år få övertaga Bybergs våning (som Kalle skaffade honom i våras, men då Kalle bad Byberg underteckna en förbindelse, ville han inte)!!

Jag blev verkligen nästan förtvivlad. Vad i all världen skall man ta sig till för att få någonstans att bo!?!

Fredag den 6 augusti 1920. Frestelsen var alltför stor.

Fredag den 6 augusti 1920. Frestelsen var alltför stor.

Regnet slår mot berghällarna och vinden tjuter om knutarna. Vädret har de sista veckorna verkligen varit miserabelt. Ständigt hård blåst och ofta regn. Sällan solsken med inbjudande badväder. Vi ha förstås passat på mellan skurarna, när solen glimtat fram att ta’ oss ett bad, men så ha vi ofta måst fly hals över huvud hemåt undan hotande regnmoln.

Kalle var härute i början av förra veckan och reste in på onsdag eftermiddag. På torsdag kväll reste jag in för att ta emot Harry, som skulle komma från Värmland på fredag middag. Han kom emellertid inte varken då eller på lördag. Så jag beslöt att stanna inne i stan för att gå ned till tåget även på söndag. Naemi och Arvid reste ut med 5-båten som vanligt, men Kalle stannade förstås hos mig.

Vi sutto hemma på eftermiddagen och pratade litet. Till sist sutto vi alldeles tysta tätt intill varandra i ottomanen. Jag undrar hur länge vårt förhållande skall vara så, att vi knappast kunna göra annat än omfamna och kyssa varandra, så fort vi är på tu man hand?! Jag förstod hur svårt det skulle vara för Kalle att gå ifrån mig. Vi voro ensamma i hela våningen. Jag…

Frestelsen var alltför stor. Jag föll för den – och Kalle fick stanna hos mig hela natten. Ack, vad det är synd om alla älskande, som ännu ej hunnit få äktenskapets yttre band!! När det heta blodet pockar på sin naturliga rätt, när kärleken talar om sitt mäktiga krav. Att så nödgas tänka att man gör orätt, om man ger efter och gör sin älskade lycklig. Att vara tvingad av hänsyn till andra att plåga den älskade och neka honom hans rättighet att älska!

Länge hade jag kämpat emot min våldsamma trängtan att göra min älskade lycklig. Men alltid hade den plågsamma tanken på följderna hållit mig tillbaka. När nu Kalle under de ömmaste ord försäkrade mig att jag inte behövde vara rädd därför, om det bara var det, som höll mig tillbaka kunde jag ej längre stå emot. Men jag gav mig utan hänryckning, utan någon sällhetskänsla. Det var endast för att tillfredsställa honom. Oh, detta förbannade, kalla, beräknande förstånd, som står hindrande i vägen!!!

Onsdag den 28 juli 1920. Farmor (d.v.s. Kalles mor) är mycket besynnerlig igen.

Onsdag den 28 juli 1920. Farmor (d.v.s. Kalles mor) är mycket besynnerlig igen.

Kära Tolle!
Nu är det sannerligen på tiden att jag besvarar Ditt älskvärda av den 27, vilket fann mig i önsklig välmåga på Söderås i Växvik. Jag hade egentligen tänkt stanna där endast några få dagar, men Elvine lyckades med åtskilliga argument hålla mig kvar hela 14 dagar. Jag kunde ju så väl förstå, att hon ansåg mitt besök som en, om också ej angenäm, så dock omväxling i “tråkigheten på landsbygden.”

Ja, som Du nog förstår, särskilt nu är där ganska tråkigt på Söderås. Elvine måste ju ännu så länge dväljas i minnena av det skedda, och kommer så därtill att farmor (d.v.s. Kalles mor) är mycket besynnerlig igen.

Naturligtvis försökte jag på alla sätt “gaska upp” Elvine, och jag tror nog hon fann det som en lättnad att få tala om sina minnen med en förstående själ. Det lär ju vara kvinnors sed att vid besök hos varandra ligga och prata halva nätterna, och vi bröt inte däremot, må Du tro.

Småflickorna, särskilt Bibbi, voro rysligt söta. Bibbi pratar nu om nästan allt möjligt. Och Du skulle höra så gräsligt lustigt. Bl.a. upplysta hon mig om att “de’ ä’ sylt i bära” att “katta schlecker gubbera i Hölte- bröten”, att hönsens uppgift är att “göre lott i hönshuse” o.s.v. Ungen är alldeles bedårande. Ovanligt kvicktänkt och fyndig för sin ålder.

Jag måste säga, att det var enastående duktigt av Dig att marschera hem från stationen. Men skulle Du i alla fall inte vilja tala ett ord i enrum med den, som påstod, att Daniel hade rest!? Bilflugan härjar svårt även i Köla och Flogned. Det är numera lika vanligt att se bondgummorna komma farande i flott bil som fordomdags i en gammal hederlig trilla eller karriol. Och fasligt mycket bekvämare är det onekligen.

Nu har Du väl hunnit så till den grad acklimatisera Dig, att handelshögskolor, utrikesdepartement o.d. äro dimmiga minnen blott, och hela Du är nu en enda stor upplysning om bästa sättet att hässja hö, lämpligaste tiden att så fröklöver etc. Ja, jag förstår så väl, att det måtte vara ljuvligt att ha återvänt till naturen däruppe. Där, som naturen är så verkligt ljuvligt vacker.

Även jag har i ganska stor utsträckning återvänt till allas vår moder jorden. Fastän här representeras den ej av bördiga fält eller milsvida skogar och höga berg, utan av kalblåsta hällar och det stora, stora havet. Och på den för västanvinden mest skyddade delen av den lilla ön äro fiskarstugorna hopträngda i en stor klunga. Nedanför vid bryggorna ligga sjöbodar och höga ställningar att torka fisknäten på, och ute i en någorlunda lugn vik slita fiskebåtarna, präktiga, starka, fula båtar, i sina förtöjningar. Från ångbåtsbryggan slingrar en smal väg upp mellan stugorna och bergkanterna. Här och där ha fiskarna gjort vilda försök att anlägga en liten trädgård, men vid tanken på parkerna uppåt landet gripes man av blekt vemod vid åsynen av dessa stackars små träd och buskar som kämpa förtvivlat i den nästan städse hårda vinden.

På västsidan av ön finnas inga människoboningar. Yttersta utposten i den vägen är en stor överbyggd dansbana, där fiskarungdomen fröjdar sig med mazurka, vals, polka och lemonad om lördags och söndagskvällarna. Så uppfriskande efterblivna äro vi här i Terpsichores konst. Förra söndagen var det visst några ungdomar från Göteborg, vilka tillfälligtvis härjade här, som försökte att lansera foxtrot, vilket dock lär ha totalt misslyckats. Fiskarungdomen trodde antagligen, att nämnda “trottare” voro betydligt överfriskade.

Av de erfarenheter om öns befolkning, vilka jag under min vistelse samlat, framgår det glädjande faktum, att moralen här står på en oändligt mycket högre (och följaktligen mindre förtjusande) ståndpunkt än uppe i landet. Illegitima barn förekomma t.ex. alls inte. Här finns fullt upp med unga, verkligt sköna, flickor vars tjusning ytterligare ökas genom deras naturliga och friska stolthet. De äro strängt hållna i hemmen och lydiga och snälla mot sina föräldrar. Ar det inte uppfriskande och glädjande för en gammal ungmö som jag, vilken i storstäderna och även annorstädes sett så mycket av last och elände, att äntligen komma till en plats, där man i dubbel bemärkelse kan andas frisk luft!? Ack! Oh!! (Vilket alls inte hindrar, att nämnda ungmö t.ex. på så syndiga tillställningar som maskerader i Stockholm roat mig kungligt).

Nu har jag emellertid kommit oändligt långt bort från västsidan av ön, som på grund av bristen på människoboningar är synnerligen användbar som skådeplats för diverse svärmerier o.d. Där finnes mystiska grottor i bergen och pittoreska stenformationer, måsar och tärnor sväva omkring, och utanför utbreder sig det blåa havet i allt sitt majestät ända bort mot horisonten. Att se solen en vacker kväll sjunka ned i havet i en symfoni av guld och purpur kan nästan försona mig med frånvaron av milsvida skogar, som jag dock djupt älskar.

Sista veckan har det blåst hård nordväst, som understundom urartat till full storm. Då är det en praktfull syn, att se vågorna i väldiga bränningar bryta in mot stranden, under det skummet yr i pärlkaskader långt upp på land. En sådan dag kunde jag inte motstå frestelsen att trots den vilda stormen gå och bada, och Du må tro, det var roligt att kastas fram och tillbaka i bränningarna, fast jag måste uppbjuda alla mina krafter för att ej bli slagen mot klipporna. (Vid anblicken av detta fjärde ark lägges Kalles bildsköna och solbrända drag i verkligt hotfulla veck).

Vårt liv härute förflyter i största lugn och behag. Trots att stugorna ligga så tätt, är man fullkomligt fri och ogenerad och vi promenera omkring i gamla utdömda bomullsklänningar, barfota och med hårstriporna vilt slängande i blåsten. Ibland tvingas man nästan att omedvetet utslunga: “Förbannade blåst!!!”

Den är det enda molnet på vår fridfulla himmel. Och vi äta, bada och sola oss och fiska vitling, torsk och flundra med dörj och kliva omkring i klipporna och plocka kaprifolium, Västkustens egen blomma, som nu dock sorgligt nog blommat ut. Och jag är så arg, för jag inte blir ett dugg solbränd, bara fräknig och ser gräslig ut. Fråga Kalle!! För övrigt broderar jag vildsint gå utstyrseln. Fiskargummorna betrakta mig som ett under av flit och förmåga.

I söndags kom Kalle och satte en oerhörd piff på det hela. Han reste visserligen in på måndag morgon, men kom ut på kvällen igen och sitter nu på onsdag middag fortfarande kvar på vår obligatoriska veranda och betraktar mig med ljungande blickar och säger “Förbannat äckel”, när jag då och då ger honom en slängkyss att roa sig med. Vi ha tre rum och kök i en fiskarstuga och trivas utmärkt. Den s.k. bodkulturen med societetssalong, hotell o.s.v. m.m. är här gudskelov ännu inte uppfunnen.

Du måste medge att det är hyggligt att ge Dig så här mycket av min dyrbara tid. Jag skulle ha hunnit att fålla och märka minst tre servietter och mottagit och givit minst 1000 försäkringar om evig trohet! Jag skickar ett foto, det andra blev misslyckat.

Min obekanta hälsning till Din familj.
Yours sincerely
Judit.

Fredag den 16 juli 1920. Fullt upp med skråmor fick jag ändå förstås.

Fredag den 16 juli 1920. Fullt upp med skråmor fick jag ändå förstås.

Naturligtvis fick jag inte sitta vid min skrivning. Lillan kom och skulle ha mig med till “Bänkera” i och för badning. Men när vi kommo dit, gick där sådana våldsamma bränningar, att jag vågade inta låta Lillan gå i, utan badade ensam. Det var gräsligt roligt ett kämpa mot de vilda vågorna som allt emellanåt kastade mig mot stranden med en så våldsam fart, att jag måste arbeta emot av alla krafter för att inte bli slagen. Fullt upp med skråmor fick jag ändå förstås. Och till slut måste jag ge tappt, alldeles förblindad och till hälften bedövad av vågornas larm, skum och saltvatten.

När vi kommo hem, var jag så trött, att jag lade mig på sängen, och Lillan fick bära in cacao till mig på kvällen. Men kanske jag nu skulle tala om mina öden och äventyr sedan jag tjänstgjort mina tre veckor i Skandia.

På hemvägen ämnade jag göra en avstickare till Värmland och hälsa på i Kalles hem, och som Tolle ämnade fara samma väg veckan efter jag slutat i Skandia väntade jag på honom, och på fredag gåvo vi oss iväg, avföljda till stationen av Rut, Ragnar och – Bror. Denne senare kom verkligen fullkomligt oväntat. Det blev en förfärlig värme i kupén fram på dagen, så Tolle och jag höllo faktiskt på att svimma.

Överfullt med folk och cirka 40 grader. I Laxå kravlade vi oss av för att äta middag, men måste lämna efterrätten och galoppera ut till tåget för att inte bli efter. Vid 7-tiden voro vi framme i Åmotfors, och sedan vi förfriskat oss med kaffe och smörgåsar, tog jag en elegant bil till Växvik.

Tolle hade trott att han skulle få skjuts, men det gick inte, utan han fick gå de tre milen hem. Verkligen duktigt gjort. Jag hade en härlig tur upp till Söderås. Däruppe omkring Ränken är det verkligen vackert. Elvine och Adolf befunno sig just på gårdsplanen, då jag kom, de hade inte väntat mig säkert den dagen. Småflickorna voro gräsligt söta, särskilt Bibbi, som är alldeles förtjusande.

Egentligen hade jag bara tänkt stanna ett par dagar, men Elvine ville så gärna ha mig kvar, så det blev hela 14. Jag ville ju också göra henne den tjänsten, för hon har det nog förfärligt trist däruppe. Särskilt nu, då farmor är så besynnerlig, och går och gnatar och tjatar jämt om hur bedrövligt allt är och att vi skola förgås o.s.v. Hon blev alldeles förskräckt över att jag kommit dit, och sade att det var nog bäst att jag reste igen. Och så eländig och mager hon är, den stackars, stackars människan. Och ändå, fast jag tycker det är så hemskt, kan jag inte undgå att se hur lik henne Kalle är.

Hela tiden jag var däruppe, sällskapade jag ju mest med Elvine och om kvällarna satt hon inne hos mig och pratade halva nätterna. Om allt möjligt mellan himmel och jord. Mest talade dock Elvine om Oskar förstås, och jag tror det var en lättnad för henne att få utgjuta sig för någon.

Så måste vi gå omkring i stugorna och hälsa på förstås. En söndag voro vi i Bålstad hos en bror till farfar, på ett väldigt kalas. Där var också morbrorn samt Pelle och Olga på Enarsberg. På eftermiddagen lånade Elvine och jag cyklar av döttrarna i huset och hade en härlig cykeltur till Köla kyrkogård. Vi prydde graven med vackra vita och röda blommor och gräto tillsamman över den. Åh – det är verkligen förfärligt tragiskt. Då jag reste skjutsade Adolf mig till Ottebol station.I förbifarten var jag inne och sade adjö till Janne. Så reste jag med nattåget till Göteborg och fortsatte sen på söndagsmorgonen hit ut till Hälsö, dit jag kom som en överraskning.

Här föra vi verkligen ett härligt liv. Fullkomligt fria och obundna. Jag går varje dag omkring alldeles slätslickad i håret, barfota och med en gammal urblekt bomullsklänning. Vi göra inte mer än vad som är alldeles nödvändigt – laga mat – bädda o.s.v. och för övrigt bada vi och sola oss och kliva omkring i bergen och titta på havet. Jag är dock ganska flitig med mina draperier och har nu det första paret strax färdigt.

Värdfolket Jakobssons äro mycket snälla och trevliga människor. De ha två döttrar, Karin 18 år, ett riktigt naturbarn, och Frida 12 år, mycket god vän med Lillan och en riktigt pigg och trevlig unge. Nu har mamma varit i stan ända sedan i måndags, för att ordna med diverse tvätt, syltning o.d. Imorgon kommer hon ut och har då med sig moster Alma, som är inbjuden att vara här en tid.

Nu är Lillan och Emy med Karin och Frida ute och fiskar. Vi voro ute igår också och fingo 9 vitlingar, som vi haft till middag idag. Min käre Kalle är för närvarande uppe i Östersund och fullgör sin “månad”, så honom har jag inte fått träffa, sedan jag reste till Stockholm, fast vi brevväxla flitigt förstås. I slutet av nästa vecka kommer han dock tillbaka, och det skall verkligen bli enastående roligt att få träffa honom igen.

Onsdag den 14 juli 1920. Det tjuter kring knutarna.

Onsdag den 14 juli 1920. Det tjuter kring knutarna.

Stackars dagbok! Det är verkligen för bedrövligt hur jag ignorerar dig! Inte skrivit ett dugg på en och en halv månad. Sista jag skrev satt jag i vårt gamla rum på Inedalsgatan och talade om att Ragnar är sympatisk. Nu sitter jag på verandan på vårt sommarnöje på Hälsö och kan tala om att det blåser västanstorm, så det tjuter kring knutarna, de små träden i täppan kämpa förtvivlat mot blåsten och på havet gå stora vita gäss på de svartblå vågorna. Nyss strök en smäcker segelbåt förbi bortemot Björkö med våldsam fart, ibland såg jag knappast mer än kölen.

Torsdag den 20 maj 1920.  Åter  hamnat i Stockholm och – Skandia.

Torsdag den 20 maj 1920. Åter hamnat i Stockholm och – Skandia.

Jag tycker verkligen synd om denna “dagboken”. Över tre veckor sedan jag sist skrev. Nu sitter jag i vårt gamla rum på Inedalsgatan i Stockholm och skriver. Ja, verkligen! Så kan det gå! Aldrig kunde jag väl ana, att jag så snart åter skulle hamna i Stockholm och – Skandia.

Det förhåller sig nämligen så, att jag en dag fick telefon ner till Göteborg från Hr Rosén i Skandia. Han meddelade, att Hr Jansson, som tog mitt arbete, då jag slutade, blivit sjuk, och nu hade de ingen som kunde klara av konkuranterna för första kvartalet o.s.v. Och han frågade om jag inte ville göra Skandia en verklig tjänst och komma upp ett tag för att ordna det hela.

Jag var verkligen ganska motvillig först, ty jag tyckte det skulle vara försmädligt att komma dit igen, när jag en gång blivit så ordentligt avfestad, gått omkring och tagit adjö överallt o.s.v. Men hur det nu var, lovade jag dock till slut att komma.

Kalle reste förstås upp till Oskars begravning, och när han kom tillbaka hade han Adolf med sig. Han stannade i Göteborg i något över en vecka och tillbrakte mesta tiden med att måla ett porträtt av mig. Det är verkligen riktigt bra. Han har stora anlag som porträttmålare, och jag uppmanade honom på det livligaste att odla dessa anlag, vilket han också sade sig vara mer än villig till – bara han får tid, för lantbrukets skull. Ja, det är inte så gott…

Mamma kom hem på torsdag före pingst efter jämt en månads bortavaro. Och tisdagen efter Pingst reste jag hit upp. I Skandia mottogs jag med stor hjärtlighet, på sina håll dock blandad med en viss förvåning. “Va’ nu då????”. Jag försäkrade emellertid att förlovningen var visst inte bruten, utan jag var bara uppe på ett kort vikariat. Och så satte jag då igång med att instruera Carola, som så småningom väl lär sig arbetet, skriva kontokuranter o.s.v.

Här är allt sig fullkomligt likt. Rut och jag mötas på hörnan av Drottnings och Klarabergsgatorna varje middag och så gå vi hem och dricker kaffe och sitter och slöar resten av eftermiddagen över en bok, eller gå ut och gå ett tag, gå på bio o.d. En synnerligen enformig tillvaro.

Kalle skriver nästan varje deg och jag med förresten. Idag är det söndagen den 6 juni, Svenska Flaggans dag. Hela förmiddagen har det tåget skolbarn och andra med flygande fanor och klingande spel borta på S:t Eriksgatan. De skulle väl på utflykter e.d. I fredags var jag uppe hos Erikssons och hälsade på i första hand Tolle och så den övriga familjen. Ragnar har nyss avslutat en termin i Uppsala, så även han var hemma.

Igår voro han och Tolle häruppe och vi drack kaffe, spelade, dansade och pratade, alldeles som förr. Men det var dock inte samma glada stämning, Tolle var litet tyst, tyckte jag. Han är ju visserligen mitt uppe i den våldsammaste tentamensläsning, kanske det inverkar. Ragnar var sig lik. Jag förstår inte vad det kan komma sig, att jag finner den ynglingen så särskilt sympatisk. Det är absolut något visst över honom, som verkar tilldragande – på mig åtminstone.

Fredag den 6 maj 1920. Så våt man blir i håret, trots badmössan!

Fredag den 6 maj 1920. Så våt man blir i håret, trots badmössan!

Idag har jag bakat, och det är alltid så arbetsamt. Särskilt stekningen är besvärlig. Man får stå och hänga över spiseln nästan hela tiden och moderera värmen. Trots mina bemödanden blevo de första kakorna nästan för degiga att kunna ätas. Usch då!

På eftermiddagen har jag varit med Lillan och badat. Du milde, ett sådant vimmel av ungar det är i bassängen och ett sådant skrik, skratt och plaskande! Lillan hoppade från kandidaten, vilket såg så trevligt ut att jag följde exemplet och upplivade flydda dagars fröjder. Men hu, så våt man blir i håret, trots badmössan!

Igår var jag helt allena på “Viktoria” och såg “Flickorna från gränden” med Alla Nazimova. En verkligt trevlig filmbekantskap. Fast innehållet i de amerikanska filmerna är ju i de flesta fall synnerligen enkelt.

Kalle har ringt varje dag från Mollösund. Det är så roligt att höra hans lugna, behagliga röst. Min egen, älskade Kalles röst. Nu skall jag skriva brev till mamma för att underrätta henne om hur allt går sin gilla gång.

Lördag den 1 maj 1920. Han fick en försmak av den ljuvlighet vi tillsamman få njuta.

Lördag den 1 maj 1920. Han fick en försmak av den ljuvlighet vi tillsamman få njuta.

Hur skall man bära sig åt för att hejda tidens vilda lopp?! I fredags den 30 april, fyllde jag 25 år. Kvartsekelsjubileum. Nog känner jag mig ibland som jag skulle vara förfärligt gammal, men för det mesta måste jag nästan ännu ibland ta itu med skolflicks och odygdskänslorna hos mig. Och Gudskelov – det finns verkligen ingen, som tycker att jag ser gammal ut. De flesta gissa omkring 20. (Vad i all världen beror det på att en kvinna alltid är så nöjd med att anses yngre än hon är)??

Födelsedagens morgon var som alla andra morgnar. Intet kaffe på sängen och “Lucia heter denna dagen” som annars. Ungarna kom förstås in och pussade mig och gratulerade, innan de gingo till skolan. “Jag tänkte allt å gå dej kaffe på sängen”, tyckte Lillan, “men så fanns det inget dopp”.

På förmiddagen anlände ett förtjusande litet äppelträd från Kalle och en bukett tulpaner från lilla svärmor. Kalle hade fått i uppdrag att köpa dem. Så fick jag brev från Mamma, Naemi, Rut samt Greta Anneld och under dagens lopp anlände telegram från flickorna Berg, Tolle, Söderås och “gamla lunchlaget”. Mammas present utgjordes av en stor bordduk, ett halvt dussin servetter och halvt dussin kökshanddukar. Pappa ringde dagen efter och talade om att han köpt diverse koppargrytor och kastruller. Så fick jag ett dussin teskedar av Johanssons, en såssked av silver av Anna-Lisa, en uppsättning formar av Bruno och Arvid och en bok från Greta.

Dessutom de tidigare omnämnda presenterna från Kalle, hans hem och av Marta samt blommor av Eric Blomberg och flickorna Ljungström. Det var alltså den verkligt imponerande samlingen av presenter.

Dagens betydelse celebrerades med en enkel bjudning på eftermiddagen. Kaffe, litet frukt samt té med bredda smörgåsar. Gäster: Flickorna Ljungström, Anna-Lisa, hennes kusin Greta Ericsson, som bor hos henne, Arvid, Bruno och så Kalle förstås. Vi hade riktigt roligt, spelade, dansade, lekte cirkus o.s.v. Kalle stannade en stund efter de andra förstås för att säga ordentligt godnatt!

Första maj voro vi bjudna ut till Envalls, som bor på Askim, men kunde inte fara, ty på förmiddagen fick Kalle telegram hemifrån, att Oskar dött klockan 6 på morgonen. Fastän vi så länge gått och väntat detta budskap, kom det som ett hårt slag.

Stackars, stackars Elvine!! Dagen därpå fick Kalle brev från Adolf, där han bl. a. skrev “Det var en härlig dag att dö på, knoppande vår med strålande sol”. Då Kalle och jag på eftermiddagen voro ute ett slag, fingo vi på lyktstolparna se löpsedlar med underrättelse, att kronprinsessan avlidit. Vi kunde knappast tro det. Vilken förlust för konungahuset, denna älskliga duktiga furstinna, som gjort sig så omtyckt i Sverige under de 15 år hon vistats här. Och alltid har hon blivit nämnd som ett mönster för en maka och husmor. Det var blodförgiftning efter en varbildning i käkhålan med tillstötande ros i ena ytterörat som ändade hennes liv i en ålder av 38 år. Nu har Sverige verkligen landssorg.

Vårens och glädjens dag, första maj, blev alltså en sorguppfylld dag. Vi tillbrakte den i all stillhet här hemma. På söndag voro vi på T.S. konsert, och fick höra härlig sång med bariton och tenorsolo. Det var en stund av verklig njutning. Jag åt supé med Kalle på C.S. och sedan följde han mig hem. “Men jag måste gå tidigt ikväll, för imorgon bittida skall jag resa till Mollösund”! Hur det nu var, vi kunde inte skiljas tidigt. Jag var så trött, att jag gick och lade mig. Jag känner det inte alls besynnerligt att bädda och lägga mig mitt för hans ögon! Så lade han sig på ottomanen bredvid mig, vi pratade att börja med, men tystnade så småningom och endast läppar och ögon talade sitt tysta, vältaliga språk.

Ack, när man älskar – det är som man aldrig skulle komma nog nära den älskade! Vi tryckte oss så hårt mot varandra, att andedräkten blev kort och flämtande och våra kysser blevo allt hårdare och mera lidelsefulla. Det är naturen, som pockar på sin rätt, rätten att få hängiva sig helt åt den älskade, att få smälta samman med honom i en domnands sällhetsberusning.

Ack, varför måste så många hänsyn tagas!? Varför kan jag inte utan alla band få ge mig helt åt honom, som jag älskar!? Oh, detta kalla förstånd, som ej vill låta känslan ta ut sin rätt, som plågar och pinar oss. Men inatt kunde jag inte helt stöta honom tillbaka. Han fick en försmak av den ljuvlighet vi tillsamman få njuta, först då vårt förbund även lagstadgats inför världen! Det var ingen full kärleksnjutning – det förbjöd min oskuld, och för mig var det endast smärta. Men ack, min Gud, hur jag brann av begär ett ge honom ännu mer. Jag blygs ej alls att tala om detta. Människornas lagar ha ingen rätt att hindra naturens vilja hos två, som älska varann så innerligt som vi! – Men ändå – vi måste taga hänsyn till så mycket. Ack, att vi snart, snart kunde gifta oss!

Idag på förmiddagen ringde han från Marsstrand. Han kunde inte börja med något arbete, förrän han hört min röst, sade han. Och jag var så glad att höra hans.

Måndag den 26 april 1920. Där kommer det att bli ljuvligt till sommaren.

Måndag den 26 april 1920. Där kommer det att bli ljuvligt till sommaren.

Sällan sågs väl maken till aprilväder! Ena stunden regnar det, den andra stunden tittar solen fram bakom ett moln, för att strax försvinna igen och så kommer det en skur. Och ibland regnar det, fastän solen skiner, för omväxlings skull.

Regnet har dock betydligt haft överhanden hela månaden. Visserligen skall det ju vara så bra för årsväxten med mycket regn på våren, men jag undrar i alla fall om det inte kan vara mer än tillräckligt med väta nu. Blåser gör det ju förstås också nästan jämt, men det är ju typiskt för Göteborg, så det får man väl finna sig i.

Kalle och jag begåvo oss igår förmiddagen med 10-båten ut till havs. Blåsigt och kallt var det, så vi kunde inte njuta av den friska, saltmättade luften på överdäck mer än små korta stunder. Dessemellan fingo vi krypa ner under däck i den kvava ångbåtsatmosfären.

Jag, som blivit så van vid Stockholms skärgårds leende natur med alla dess små lummiga holmar, smala sund och skogbeväxta stränder, kunde knappast undgå att se det dystert karga och stränga i vår skärgård. Grått, grått, grått i alla nyanser.

Visserligen har ju grönskan ännu ej hunnit spira fram, men det finns ju så få fläckar, där det kan växa någonting, att även på sommaren utgör det grå hela färgspelet. Kala, grå klippor. Men på samma gång är det något storslaget över sådan ödslighet. Den vida vattenytan, som sträcker sig så oändligt långt bort, där den möter himlen i en dimmigt grå linje.

Vi landstego vid Hälsö, och jag skådade nu åter efter 6 års bortavaro det lilla fisklägets stugor, bryggor, sjöbodar och båtar. Fru Korneliusson i handelsboden visade oss fram till Jakobssons, där vi hyrt. Fru Jakobsson tycktes vara en synnerligen välvillig person, som bjöd på kaffe och var mycket artig och tillmötesgående. Vi skola ha tre rum och ett stort kök, allt fullt möblerat, t.o.m. en orgel fanns i matsalen. Men jag skall nog laga, att alla de porslinsfigurer och vaser av alla upptänkliga slag, vilka prydde “biråar” och bord, småningom kommer undan. De typiska “Herren välsigne vårt hus” tavlorna och hjorthuvudena på väggarna får man väl finna sig i. Stugan ligger högt med en härlig utsikt över havet. Utanför fanns en liten miniatyrträdgård under en berghäll, där två små fruktträd kämpar mot de hårda vindarna. Vi togo en promenad bort till “Västeräng”, och klättrade i de mest förtjusande romantiska klippor med klyftor, hålor o.s.v.

Där kommer det att bli ljuvligt till sommaren. Fru Jakobsson ville i sin vänlighet bjuda på middag men vi avböjde tacksamt och plockade istället fram våra medförda ägg och smörgåsar. Efter att ha överlämnat 50 kronor som “handpengar” (hyran för sommaren är 500) återvände vi med 3-båten till stan.

På kvällen skrudade vi oss fina och voro på Lorensbergsteatern för att se Shakespeares “Som ni behagar”. Det var en förtjusande uppsättning dräkter, dekorationer, sång och musik – allt bidrog till att det nätta lustspelet blev en stormande succes. I Stockholm ha de nu fått sin uppmärksamhet så fästad på denna teater, att där alltsomoftast synas skådespelare från huvudstadsteatrarna bland åskådarna i salongen, och i ett par tidningar har Lorensbergsteatern blivit nämnd som Sveriges främsta. Säkert är att den förtjänar det.

Lördag den 24 april 1920. Han dukar endera dagen under för lungsoten.

Lördag den 24 april 1920. Han dukar endera dagen under för lungsoten.

Kalle kom förstås och avbröt mig igår. Sista veckan har det verkligen varit riktigt jobbigt. Förra söndags morgon anlände Marta med “Saga” från England. Jag måste upp klockan 6 för att möta henne. Vi hade redan för länge sedan bestämt, att hon skulle bo här, medan hon på hemvägen vistades i Göteborg.

Jag hade funderat ut så bra att Kalle och jag, ytterligare förstärkta med Bruno först och främst skulle möta henne vid båten, och sedan skulle vi tillsamman ha diverse roligheter för oss. Så kom torsdag ett telegram till Kalle, däri han ombads att genast komma hem, ty Oskar var så sjuk. Stackars Oskar och Elvine! Han dukar endera dagen under för lungsoten, och hon… Åh – stackars, stackars Elvine!

Kalle reste redan samma kväll. Så det blev bara Bruno och jag, som togo emot Marta. Bruno var även inbjuden till middagen, som vi gjort särskilt god och med vin till efterrätten. Som det egentligen aldrig är något trevligt att gå ut någonstans på söndagkvällen, stannade vi hemma. Pappa är nu ute på en affärsresa, så vi kamperade i hans rum. Och låg förstås och pratade halva nätterna. Marta är så lustig med alla sina uttryck sådana som t.ex. “Va’ de’ inte oerhört roligt! Så ohyggligt trevlig den där är!”

“Du måste medge, att de’ va’ humor! Så enastående humor”! o.d. Särskilt “humor” använder hon i tid och otid, men det påpekade jag för henne, så hon lovade att försöka lägga bort det.

Som en för tidig födelsedagspresent fick jag av henne två små näpna “boudoir-caps”, som hon virkat av pärlgarn och monterat med tyll. Särdeles rara och originella. Dessutom fick jag en trevlig “städhuva” som hon likaledes själv förfärdigat samt en ask förtjusande, parfymerede cigaretter.

Redan på måndag morgon var Kalle tillbaka. Aven han hade med sig från sin mor en för tidig födelsedagspresent och en sådan present!! Två stora hemvävda drälldukar och ett dussin dito handdukar. Och så hade lilla, rara “farmor” satt en liten bukett blommor på paketen. Jag blev så förfärligt glad. Och fullkomligt mållös av förtjusning blev jag, då Kalle redan överlämnade sin present, en gräsligt trevlig Seneca Vest pocket Camera.

Nu skall här fotograferas, så fort jag hunnit lära mig sköta den. På måndag förmiddag voro Marta och jag jämte Kalle och en av hans kamrater från byrån, amanuens Torsten Lenck, på Wollmers tésalong och lunchade.

Ett verkligt trevligt ställe. Sedan bjödo herrarna på middag på sitt “lokus,” C.S. men dessförinnan hunno Marta och jag vandra genom tavelgallerierna på museum och därefter bestiga Skansen Kronan och beundra utsikten med tillhjälp av pappas utmärkta kikare.

C.S. visade sig vara ett riktigt trevligt ställe och efter middagen fingo vi kaffe och punsch hemma hos Lenck. Sedan måste denne till sin stora förtret avstå Marta till Bruno, med vilken vi andra kommit överens om att se “Lille Hertigen” på Storan. Vi hade härliga platser i första radens fond, och det hela var riktigt trevligt.

Vi hade dock alla medlidande med stackars Kalle, som dels åkt på tåg, dels vakat vid sjukbädd i 4 nätter. Så vi kommenderade honom att gå hem och lägga sig, och sedan knogade vi, dinglande vid Brunos armar, åter upp för Skansens Kronans branta vägar och beundrade det trolskt vackra panoramat av Göteborg i nattbelysning. På tisdag hälsade vi på Ingvor Berg på förmiddagen i Lignells charmanta hem och pratade väldeligen.

Efter middagen samlades här Anna-Lisa och Eric, Lenck och Kalle och vi hade en riktigt trevlig afton innan vi skiljdes åt, de två första gick helt snällt hem, men vi andra skulle gå på Cosmorama och se “Daddy Longlegs” med Mary Pickford. Så trevligt som boken kunde det ju inte vara, men det var nog så bra hopkommet.

Marta hade förut sett den i England och tyckte, att den var “verkligt klämmig”. Från biografen vandrade vi till Lorensberg och superade under glad stämning.

Och så hem, även Marta och Torsten (lagt bort titlarna!) arm i arm förstås. Och så reste Marta Klockan 12.05 på onsdag middag. Jag hoppas, att jag lyckats arrangera så att hon hade glada minnen härifrån, och det tycktes hava lyckats enligt det brev jag idag fick från henne, där hon sänder ett “verkligt tack för senast” och försäkrar, att det var “oerhört roligt”.

Sen på torsdag övergav även lilla mamma oss. Hon skulle nu äntligen resa på en länge planerad tur för att hälsa på diverse släktingar och till sist i Stockholm.

Harry och jag följde henne till tåget. Den förre inspirerades av omgivningen till den grad, att han helt plötsligt förvandlades till ” Vilda Pantern”, tågrövare på Americas stäpper. Under de vildaste krumsprång och grimaser klängde han omkring i alla tillgängliga kedjor och läderstroppar och höll på att skrämma livet ur en stackars gammal herre, genom att just då denne intet ont anande spatserade förbi, uppge ett krigstjut från sitt gömställe bakom en kupedörr. Vi skämdes alldeles rysligt för honom. Nu är jag sålunda lämnad allena med hela hushållsbördan och ungarna. Och nog är det förskräckligt arbetsamt, men nog skall jag gå iland med det.

Idag har jag verkligen arbetat mig trött. Städat på morgonen, lagat mat och bakat rågbröd och vetebröd. Usch, så besvärligt! Men jag kunde allt ändå! Det sista jag så uträttat var att steka köttbullar till mat åt barnen i morgon, då Kalle och jag skall fara ut till Hälsö för att se på ett ställe, som vi hyrt för sommaren. Kalle var här ett tag på eftermiddagen men han fick knappt ta i mej så nermjölad, som jag var. Nu är han på “sammanträdesmiddag” på Långedrag. Jag kan just undra, om han kommer upp och säger godnatt ikväll?

Fredag den 23 april 1920. Han är ännu kärare än sist.

Fredag den 23 april 1920. Han är ännu kärare än sist.

Klockan är 20 minuter i 10 den 23 april. Inte för att jag tror, att jag får sitta vid min skrivning någon längre stund, ty trots den sena timmen ringde Kalle nyligen och bad i bevekande ordalag att få komma och hälsa på mig ett tag. Vi ha nämligen inte träffats förut idag. Han har varit med några utställningsgubbar på middag etc.

Men kunde tydligen inte hålla sig från att komma och ta’ godnatt av mig. Det är verkligen underbart, hur olika mina känslor för Kalle äro nu, mot vad de voro då jag ännu, skild från honom, vistades i Stockholm. Då tyckte jag han var så långt borta, nästan overklig, och fastän jag ofta tänkte på honom och vi brevväxlade så flitigt, kunde jag vid rannsakan av mitt inre inte finns allt-annat-till-bagateller-görande känslan för honom. Utan kvaldes t.o.m. ibland av riktiga tvivel. Nu däremot…

Jag är så glad och lycklig att vår kärlek för varandra tycks tilltaga för varje dag. Åtminstone säger Kalle för var gång han träffar mig, att han är ännu kärare än sist, fast han då trodde, att ingen människa skulle kunna bli så kär! Och jag har lärt mig, vad verklig kärlek vill säga. Allt hos honom bidrar till att ytterligare stegra mina känslor. Han är så manlig, rar, snäll, glad och humoristisk. Hans utseende är så genomtrevligt. Och så älskar han mig så innerligt. Allt detta har bidragit till att under de två sista månaderna, då vi varit så mycket tillsamman, har den vissheten allt starkare gjort sig gällande för mig, att vi från början av ödet äro avsedda för varandra.

Jag är så innerligt glad och tacksam över att ha kommit till denna visshet. Den gör, att jag nästan alltid känner mig nöjd och belåten. Trots alla hushållsgöromålens tröttande enformighet.

Måndag den 12 april 1920. Brev till Tolle.

Måndag den 12 april 1920. Brev till Tolle.

Kära Tolle!
Såsom en kompenasation för alla de brev från Kalle, vilka Du enligt utsago fått försaka för min skull, ämnar jag nu sända Dig några rader i all anspråkslöshet. Vid genomletandet av bokskåpet fann jag häromdagen “A Midsummernigthtsdream”, som jag av misstag fick med mig hit. Jag upprördes av fasa över mitt slarv att ännu ej återsänt boken till dess rätta ägare, och skyndar jag mig nu att gottgöra detsamma. (slarvet nämligen). Sorgligt nog har jag ej hunnit läsa ett dugg.

Hur lever världen med Dig nu för tiden? Följer Du bara med strömmen, eller har Du något särskilt för Dig? Du må tro, att jag arbetar. Mamma och jag gno som vildar (ganska malplacerad jämförelse med avseende på mamma) för att sköta hushållsmaskineriet med all dess matlagning, städning, tvätt, bakning, klädsömnad, strumpstoppning m.m. o.d. etc. och därtill åtskilliga ungar av olika nationaliteter.

Den svenska är givet besvärligast. Men så ha vi två synnerligen livskraftiga representanter för densamma. Familjens hopp, men sorgligt nog hittills allra svartaste får, femtonåringen Harry, skulle med alla sina galenskaper ge anledning till att fylla volymer. Jag nöjer mig med att omtala, att han förutom en ovanligt missljudande målbrottsstämma, som dock ingalunda tycks verka hämmande på hans sång, eller talförmåga, är i besittning av bl.a. en cykel, som alltid är i behov av reparation och på vilken alla slags signalredskap, lånade eller “tillbytta” av kamrater, ständigt omväxla, det ena värre än det andra.

Tro inte, att de användas bara utomhus! Nej då, vår tambur och trapporna tycks även behaga den unge munnen som “resonansbotten”. Så har han rullskridskor, med vilka han gör fruktansvärda, men “tyvärr” höll jag på att säga, alldeles ofarliga kullerbyttor över trösklarna. Att han, till Lillans stora förtret, spolar hockey med hennes bollar i matsalen och på andra ställen, helst där några kristallpjäser o.d. förekomma, är ju helt naturligt. Läxor tycks han aldrig ha några. Och om jag med schemats hjälp lyckats upptäcka några, så kan han dem naturligtvis “för dom har vi haft förut”. Ja den, må Du tro, är dyrbar!

Lillan är ju i någon mån bättre. Fast fasligt odygdig. Sista tiden ha de fått dille på schack, vilka matcher dock regelbundet upplöses i högljudda gräl och ej sällan handgripligheter. Och alltid är det “den andres” fel förstås.

Lilla österrikiska Emy är välgörande snäll och lydig. Hon talar ännu ej någon egentlig svenska, utan vi försöka åstadkomma tyska. Men, Du milda, vad jag legat av mig i det ämnet! Emy har ohejdat roligt åt mina förtvivlade ansträngningar att undvika alltför grova bockar. Häromdagen blamerade jag mig till den grad, ett jag gav henne “einen Kopf, wenn sie sollte Kaffee trinken.” Oj, oj! Men det var ju bara i hastigheten förstås.

Det förundrar Dig väl inte nämnvärt att Kalle och jag träffas varje dag. Nu måste vi ta skadan igen för en massa förlorad tid! Men när han är här, får han helt snällt sitta och konversera med mamma och pappa, medan jag oavbrutet broderar på mina gardiner, hela tiden. (Hm). Han har emellertid redan visat oroande tendenser att övergiva mig, rätt som det är. Jag vet inte, om Du hört, att han nu övergått från industrien till fisket.

Kan nu aldrig öppna munnen utan att förvåna en häpnande omgivning med hur många tunnor sill det fiskades där och där, då och då, och dessutom överhopa oss med de besynnerligaste namn på en massa gamla fiskgrunkor o.d. Min stående fråga är hur många metkrokar han nu fått ihop, vilken vänlig fråga dock bemötas med föraktfull tystnad.

Men för att återgå till hur han då och då ger sig iväg från mig, var han strax efter min hitkomst en vecka i Smögen och samlade ihop en massa skrä… nej, jag menar högst intressanta museiföremål. Varibland även för egen del, en gammal flintlåsbösse, som ju egentligen ej kan räknas till fisket.

Och nu är han helt ogenerat i Köpenhamn och vräker sig på utställningens bekostnad under förevändning att besöka en synnerligen instruktiv fiskeriutställning därstädes. Igår fick jag ett kort från “Wivels” och på detsamma förekom bl.a. även ett s.k. nubbeglas, så man kan ju förstå, vad de (han har ett par likasinnade i sällskap) egentligen ha för sig!

Så skall han den 3:dje maj till Östersund och “vände härjedalinger”. Är det inte höjden! Vara borta just den vackraste vårtiden, då vi skulle gått och svärmat i parkerna! Oh, vilket öde!! Och när han så återkommer från “fältet”, skall han väl till Shetlandsöarna och meta torsk e.d. Du ser, vilken hårt prövad kvinna jag är.

Nej, kära Du, jag tar väl dö’ på Dej genom min fruktansvärda svada! Och så kallar middagen. Hälsa familjen Eriksson och Din syster så mycket, ävenså Rut, om Du träffar henne!

Din tillgivna väninna Judit.

Måndag den 22 mars 1920. En lång promenad i Brunos sällskap.

Måndag den 22 mars 1920. En lång promenad i Brunos sällskap.

Vi bruka säga till varandra, att någon, som själv aldrig gått i ett hushåll med många barn och utan jungfru, kan ej ha en aning om de tusen och en småsaker, där är att uträtta. Tänk vad en kontorist vet litet om verkligt tröttande arbete!! Om de bli trötta och konstiga i huvudet ibland av alla siffror, vad kan det jämföras mot det evigt enahanda jäktet i ett hushåll?!

Först ha iväg barnen till skolan på morgonen. Då skall de ha cacao och smörgås. Sen städning med sopning damning, skurning, möbel och sängklädespiskning etc. (Det senare ju dock ej alltför ofta). Så skall Emy ha frukost innan hon vid 11-tiden ger sig iväg till sin skola. Så skall pappa ha frukost. Sen äta vi andra frukost, när Harry kommer vid halv 12-tiden. Så diskning efter alla frukostar. Därpå förmiddagskaffe (“det enda roliga man har,” brukar mamma och jag säga). Och så är det en liten stund över kanske, som dock utfylles av flitigt handarbetande. Så kommer bekymmer för middagen och lagning av den, så diskning, så läxläsning med ungarna, därpå eftermiddagskaffe och strax därpå kvällsmat. Och så alltemellanåt tvätt med allt förskräckligt besvär för den, bakning, klädningssömnad etc. Det går inte att räkna upp allt. Mamma är underbar. Hon bär denna tunga börda med samma goda humör och aldrig svikande godhet. Hur i all världen skall en sådan människa kunna bli nog belönad?!?!

Jag hjälper henne ju så gott jag kan. Och de små lediga stunderna flyga fram under brevskrivning, handarbete, litet spelning eller (sällsynt) läsning.

En vecka efter min hemkomst reste Kalle till Smögen, och han kommer först imorgon tillbaka. Han skulle samla fiskerimaterial till utställningen. Arvid och Bruno ha varit uppe ett par kvällar, och i afton har jag tagit en lång promenad i Brunos sällskap. Han är verkligen sällsynt sympatisk. Vi gingo längs kajen och tittade på stora båtar och sågo på när “Tisnaren” ett av våra största motorfartyg just förankrade därnere. Det var härligt väder. Praktfull rodnande solnedgång, som sedan efterträddes av en mjuk, dimblå skymning. Vi gingo genom Slottsskogen hem, och berg och träd bildade de vackraste silhuetter mot den svagt opalfärgade himlen.

Och vi talade om mångt och mycket. Och våra åsikter tyckas vara alldeles ovanligt samstämmiga. Nu har jag egentligen inte skrivit “dagbok”, utan i en följd då jag fått tid, talat om senaste tidens händelser. Hädanefter skall jag försöka att skriva så ofta som möjligt.

Söndagen den 29 februari 1920. Del 1. Han kysste mig i nacken också.

Söndagen den 29 februari 1920. Del 1. Han kysste mig i nacken också.

Jag tycker verkligen själv, att det är mycket tråkigt, att jag så totalt försummat min gamla präktiga kamrat, dagboken, de sista månaderna. Nog har jag haft fullt upp att skriva om. Men inte ett ord har jag skrivit om min vistelse i Göteborg i julas, och allt som sedan har hänt tills jag igår, lördagen den 28 februari 1920, slutade min plats i Skandia för att nu resa till Göteborg och bli bosatt där, kanske för alltid…

Det är så många olika tankar och känslor, som nu röra sig inom mig. Den sista tiden har varit så rik på händelser. Skall jag försöka skildra dem? Ända sedan nyår har jag haft mycket arbetsamt i Skandia. Herr Jansson kom visserligen upp från Skåne i mitten av januari och tog hand om taxeringsuppgifterna m.m. men jag har haft fullt upp att göra med bokslutet. Eftermiddagarna ha flugit fram med oanad hastighet. Syklubben har haft regelbundna sammankomster varje vecka. Syklubben består av Maja, Margit, Helga, Carola, Märta, Rut och mig, och vi ha samlats varje onsdag hos någon av oss. Och så har det sjungits, pratats och dansats, men vi ha verkligen också sytt och – läst roliga böcker. Alltid hög, glad och trevlig stämning – aldrig skvaller eller förtal, vilket vi högtidligen bannlyst från våra sammankomster. Så har det varit bio ibland och bjudningar och sånt.

De sista veckorna ha vi flera gånger haft Tolle och Ragnar här hemma och haft mycket trevligt. Första gången Ragnar var här, var han liksom lite högtidlig och blyg, men han märkte nog snart, att här gäller det bara att vara sig själv, så han var snart lika uppsluppen och livad som vi andra. Han och jag sympatiserar synnerligen bra. Lade bort titlarna gjorde vi ju första gången vi träffades – på Kalles tillrådan. En dag, en lördag förresten, voro Ragnar och Olle Israelsson här på eftermiddagen (Tolle hade rest till Uppsala). Olle gick jämförelsevis tidigt, men Ragnar trivdes så bra, så han stannade. Vi pratade och tittade på “Filmen”, och så kom vi på den idéen att “ligga framför brasan och berätta spökhistorier”.

Detta tillgick på så sätt, att vi lindade rött papper om skrivbordslampan och placerade den vid värmeelementet för att ge illusion av glöd. Så slog vi oss ned på kuddar framför “brasan”, Ragnar med huvudet i mitt knä. “Nå, nu får Du ta några riktigt rafflande historier, Du kan väl, Du som går på Karolinska”, tyckte vi. Nej, han kunde nästan ingenting, utan vi bara dillade, och jag flätade hans långa, ljusa, vackra framhår i 2 små nätta flätor med blå sidenband.

Sent omsider gav han sig iväg. Nästa lördag var han med Tolle här igen. Vi spelade och dansade hela eftermiddagen och han dansar alldeles utmärkt. Så tog vi en plåt, som glädjande nog blev mycket bra. Och sen slogo vi oss alla ned i soffan (Ack, vad det har flörtats i den soffan)!! Och nu fick jag ett kvistigt problem att lösa. Bör en förlovad flicka låta någon annan herre än sin fästman, hålla sin hand och krama den och kyssa sin arm, just vid armbågen? För det gjorde Ragnar, och trots min känsla för Kalle, fann jag behag i det. Kan det vara orätt? Herre Gud, jag har ett formligt behov efter smekningar ibland, och när Kalle är så långt borta så … Och Ragnar är lite yngre än jag och så rar…

Förresten ämnar jag fråga Kalle, när jag kommer dit ned. Emellertid måste pojkarna dock till slut bryta upp (fast med tydlig motvilja) ty klockan närmade sig hastigt halv 2. (Ett tag, när Ragnar och jag skulle bryta arm och bråkade värre, passade han på att kyssa mig i nacken också. Borde jag ha förintat honom med en blick?? I alla fall gjorde jag det inte).

På Söndag voro Tolle och jag på skidor långt utåt Edsviken i det ljuvligaste väder. Det var första gången jag var ute i vinter, och oh, hur skönt!! På hemvägen drucko vi kaffe på “solverandan” På Ulriksdal. Men Du milde, så varmt! Vi höll på att förgås, och det var ljuvligt att komma ut i luften igen. Hemvägen togo vi över Karlberg och jag fick det nöjet ett gå på Klara sjö under S:t Eriksbron ända fram till Inedalsgatan. Rut var borta på ett slags sammanträde i och för bildande av en “ideell klubb”, och hon kom inte hem förrän framåt kvällen.

Torsdag den 1 januari 1920. Min fästman är långt borta.

Torsdag den 1 januari 1920. Min fästman är långt borta.

Min snälla dagbok, nu undrar Du väl, om jag rent av upphört att existera. Har ju inte anförtrott Dig någonting sedan den 28 oktober förra året! Det är ju rysligt. Över 2 månader. Och hur skall jag förklara min tystnad?

Det finns bara en förklaring: Jag har aldrig känt mig manad att sätta mig ner och skriva. Varför? Fordom skrev jag ju så flitigt. Som en enda ursäkt vill jag säga: En förlovad flicka, som har sin fästman långt borta från sig, bör helst undvika att försöka ge uttryck åt alla sina dystra tankar. Det är minsann nog tungt att tänka dem.