Kära Tolle!
Nu är det sannerligen på tiden att jag besvarar Ditt älskvärda av den 27, vilket fann mig i önsklig välmåga på Söderås i Växvik. Jag hade egentligen tänkt stanna där endast några få dagar, men Elvine lyckades med åtskilliga argument hålla mig kvar hela 14 dagar. Jag kunde ju så väl förstå, att hon ansåg mitt besök som en, om också ej angenäm, så dock omväxling i “tråkigheten på landsbygden.”

Ja, som Du nog förstår, särskilt nu är där ganska tråkigt på Söderås. Elvine måste ju ännu så länge dväljas i minnena av det skedda, och kommer så därtill att farmor (d.v.s. Kalles mor) är mycket besynnerlig igen.

Naturligtvis försökte jag på alla sätt “gaska upp” Elvine, och jag tror nog hon fann det som en lättnad att få tala om sina minnen med en förstående själ. Det lär ju vara kvinnors sed att vid besök hos varandra ligga och prata halva nätterna, och vi bröt inte däremot, må Du tro.

Småflickorna, särskilt Bibbi, voro rysligt söta. Bibbi pratar nu om nästan allt möjligt. Och Du skulle höra så gräsligt lustigt. Bl.a. upplysta hon mig om att “de’ ä’ sylt i bära” att “katta schlecker gubbera i Hölte- bröten”, att hönsens uppgift är att “göre lott i hönshuse” o.s.v. Ungen är alldeles bedårande. Ovanligt kvicktänkt och fyndig för sin ålder.

Jag måste säga, att det var enastående duktigt av Dig att marschera hem från stationen. Men skulle Du i alla fall inte vilja tala ett ord i enrum med den, som påstod, att Daniel hade rest!? Bilflugan härjar svårt även i Köla och Flogned. Det är numera lika vanligt att se bondgummorna komma farande i flott bil som fordomdags i en gammal hederlig trilla eller karriol. Och fasligt mycket bekvämare är det onekligen.

Nu har Du väl hunnit så till den grad acklimatisera Dig, att handelshögskolor, utrikesdepartement o.d. äro dimmiga minnen blott, och hela Du är nu en enda stor upplysning om bästa sättet att hässja hö, lämpligaste tiden att så fröklöver etc. Ja, jag förstår så väl, att det måtte vara ljuvligt att ha återvänt till naturen däruppe. Där, som naturen är så verkligt ljuvligt vacker.

Även jag har i ganska stor utsträckning återvänt till allas vår moder jorden. Fastän här representeras den ej av bördiga fält eller milsvida skogar och höga berg, utan av kalblåsta hällar och det stora, stora havet. Och på den för västanvinden mest skyddade delen av den lilla ön äro fiskarstugorna hopträngda i en stor klunga. Nedanför vid bryggorna ligga sjöbodar och höga ställningar att torka fisknäten på, och ute i en någorlunda lugn vik slita fiskebåtarna, präktiga, starka, fula båtar, i sina förtöjningar. Från ångbåtsbryggan slingrar en smal väg upp mellan stugorna och bergkanterna. Här och där ha fiskarna gjort vilda försök att anlägga en liten trädgård, men vid tanken på parkerna uppåt landet gripes man av blekt vemod vid åsynen av dessa stackars små träd och buskar som kämpa förtvivlat i den nästan städse hårda vinden.

På västsidan av ön finnas inga människoboningar. Yttersta utposten i den vägen är en stor överbyggd dansbana, där fiskarungdomen fröjdar sig med mazurka, vals, polka och lemonad om lördags och söndagskvällarna. Så uppfriskande efterblivna äro vi här i Terpsichores konst. Förra söndagen var det visst några ungdomar från Göteborg, vilka tillfälligtvis härjade här, som försökte att lansera foxtrot, vilket dock lär ha totalt misslyckats. Fiskarungdomen trodde antagligen, att nämnda “trottare” voro betydligt överfriskade.

Av de erfarenheter om öns befolkning, vilka jag under min vistelse samlat, framgår det glädjande faktum, att moralen här står på en oändligt mycket högre (och följaktligen mindre förtjusande) ståndpunkt än uppe i landet. Illegitima barn förekomma t.ex. alls inte. Här finns fullt upp med unga, verkligt sköna, flickor vars tjusning ytterligare ökas genom deras naturliga och friska stolthet. De äro strängt hållna i hemmen och lydiga och snälla mot sina föräldrar. Ar det inte uppfriskande och glädjande för en gammal ungmö som jag, vilken i storstäderna och även annorstädes sett så mycket av last och elände, att äntligen komma till en plats, där man i dubbel bemärkelse kan andas frisk luft!? Ack! Oh!! (Vilket alls inte hindrar, att nämnda ungmö t.ex. på så syndiga tillställningar som maskerader i Stockholm roat mig kungligt).

Nu har jag emellertid kommit oändligt långt bort från västsidan av ön, som på grund av bristen på människoboningar är synnerligen användbar som skådeplats för diverse svärmerier o.d. Där finnes mystiska grottor i bergen och pittoreska stenformationer, måsar och tärnor sväva omkring, och utanför utbreder sig det blåa havet i allt sitt majestät ända bort mot horisonten. Att se solen en vacker kväll sjunka ned i havet i en symfoni av guld och purpur kan nästan försona mig med frånvaron av milsvida skogar, som jag dock djupt älskar.

Sista veckan har det blåst hård nordväst, som understundom urartat till full storm. Då är det en praktfull syn, att se vågorna i väldiga bränningar bryta in mot stranden, under det skummet yr i pärlkaskader långt upp på land. En sådan dag kunde jag inte motstå frestelsen att trots den vilda stormen gå och bada, och Du må tro, det var roligt att kastas fram och tillbaka i bränningarna, fast jag måste uppbjuda alla mina krafter för att ej bli slagen mot klipporna. (Vid anblicken av detta fjärde ark lägges Kalles bildsköna och solbrända drag i verkligt hotfulla veck).

Vårt liv härute förflyter i största lugn och behag. Trots att stugorna ligga så tätt, är man fullkomligt fri och ogenerad och vi promenera omkring i gamla utdömda bomullsklänningar, barfota och med hårstriporna vilt slängande i blåsten. Ibland tvingas man nästan att omedvetet utslunga: “Förbannade blåst!!!”

Den är det enda molnet på vår fridfulla himmel. Och vi äta, bada och sola oss och fiska vitling, torsk och flundra med dörj och kliva omkring i klipporna och plocka kaprifolium, Västkustens egen blomma, som nu dock sorgligt nog blommat ut. Och jag är så arg, för jag inte blir ett dugg solbränd, bara fräknig och ser gräslig ut. Fråga Kalle!! För övrigt broderar jag vildsint gå utstyrseln. Fiskargummorna betrakta mig som ett under av flit och förmåga.

I söndags kom Kalle och satte en oerhörd piff på det hela. Han reste visserligen in på måndag morgon, men kom ut på kvällen igen och sitter nu på onsdag middag fortfarande kvar på vår obligatoriska veranda och betraktar mig med ljungande blickar och säger “Förbannat äckel”, när jag då och då ger honom en slängkyss att roa sig med. Vi ha tre rum och kök i en fiskarstuga och trivas utmärkt. Den s.k. bodkulturen med societetssalong, hotell o.s.v. m.m. är här gudskelov ännu inte uppfunnen.

Du måste medge att det är hyggligt att ge Dig så här mycket av min dyrbara tid. Jag skulle ha hunnit att fålla och märka minst tre servietter och mottagit och givit minst 1000 försäkringar om evig trohet! Jag skickar ett foto, det andra blev misslyckat.

Min obekanta hälsning till Din familj.
Yours sincerely
Judit.