Hur skall man bära sig åt för att hejda tidens vilda lopp?! I fredags den 30 april, fyllde jag 25 år. Kvartsekelsjubileum. Nog känner jag mig ibland som jag skulle vara förfärligt gammal, men för det mesta måste jag nästan ännu ibland ta itu med skolflicks och odygdskänslorna hos mig. Och Gudskelov – det finns verkligen ingen, som tycker att jag ser gammal ut. De flesta gissa omkring 20. (Vad i all världen beror det på att en kvinna alltid är så nöjd med att anses yngre än hon är)??
Födelsedagens morgon var som alla andra morgnar. Intet kaffe på sängen och “Lucia heter denna dagen” som annars. Ungarna kom förstås in och pussade mig och gratulerade, innan de gingo till skolan. “Jag tänkte allt å gå dej kaffe på sängen”, tyckte Lillan, “men så fanns det inget dopp”.
På förmiddagen anlände ett förtjusande litet äppelträd från Kalle och en bukett tulpaner från lilla svärmor. Kalle hade fått i uppdrag att köpa dem. Så fick jag brev från Mamma, Naemi, Rut samt Greta Anneld och under dagens lopp anlände telegram från flickorna Berg, Tolle, Söderås och “gamla lunchlaget”. Mammas present utgjordes av en stor bordduk, ett halvt dussin servetter och halvt dussin kökshanddukar. Pappa ringde dagen efter och talade om att han köpt diverse koppargrytor och kastruller. Så fick jag ett dussin teskedar av Johanssons, en såssked av silver av Anna-Lisa, en uppsättning formar av Bruno och Arvid och en bok från Greta.
Dessutom de tidigare omnämnda presenterna från Kalle, hans hem och av Marta samt blommor av Eric Blomberg och flickorna Ljungström. Det var alltså den verkligt imponerande samlingen av presenter.
Dagens betydelse celebrerades med en enkel bjudning på eftermiddagen. Kaffe, litet frukt samt té med bredda smörgåsar. Gäster: Flickorna Ljungström, Anna-Lisa, hennes kusin Greta Ericsson, som bor hos henne, Arvid, Bruno och så Kalle förstås. Vi hade riktigt roligt, spelade, dansade, lekte cirkus o.s.v. Kalle stannade en stund efter de andra förstås för att säga ordentligt godnatt!
Första maj voro vi bjudna ut till Envalls, som bor på Askim, men kunde inte fara, ty på förmiddagen fick Kalle telegram hemifrån, att Oskar dött klockan 6 på morgonen. Fastän vi så länge gått och väntat detta budskap, kom det som ett hårt slag.
Stackars, stackars Elvine!! Dagen därpå fick Kalle brev från Adolf, där han bl. a. skrev “Det var en härlig dag att dö på, knoppande vår med strålande sol”. Då Kalle och jag på eftermiddagen voro ute ett slag, fingo vi på lyktstolparna se löpsedlar med underrättelse, att kronprinsessan avlidit. Vi kunde knappast tro det. Vilken förlust för konungahuset, denna älskliga duktiga furstinna, som gjort sig så omtyckt i Sverige under de 15 år hon vistats här. Och alltid har hon blivit nämnd som ett mönster för en maka och husmor. Det var blodförgiftning efter en varbildning i käkhålan med tillstötande ros i ena ytterörat som ändade hennes liv i en ålder av 38 år. Nu har Sverige verkligen landssorg.
Vårens och glädjens dag, första maj, blev alltså en sorguppfylld dag. Vi tillbrakte den i all stillhet här hemma. På söndag voro vi på T.S. konsert, och fick höra härlig sång med bariton och tenorsolo. Det var en stund av verklig njutning. Jag åt supé med Kalle på C.S. och sedan följde han mig hem. “Men jag måste gå tidigt ikväll, för imorgon bittida skall jag resa till Mollösund”! Hur det nu var, vi kunde inte skiljas tidigt. Jag var så trött, att jag gick och lade mig. Jag känner det inte alls besynnerligt att bädda och lägga mig mitt för hans ögon! Så lade han sig på ottomanen bredvid mig, vi pratade att börja med, men tystnade så småningom och endast läppar och ögon talade sitt tysta, vältaliga språk.
Ack, när man älskar – det är som man aldrig skulle komma nog nära den älskade! Vi tryckte oss så hårt mot varandra, att andedräkten blev kort och flämtande och våra kysser blevo allt hårdare och mera lidelsefulla. Det är naturen, som pockar på sin rätt, rätten att få hängiva sig helt åt den älskade, att få smälta samman med honom i en domnands sällhetsberusning.
Ack, varför måste så många hänsyn tagas!? Varför kan jag inte utan alla band få ge mig helt åt honom, som jag älskar!? Oh, detta kalla förstånd, som ej vill låta känslan ta ut sin rätt, som plågar och pinar oss. Men inatt kunde jag inte helt stöta honom tillbaka. Han fick en försmak av den ljuvlighet vi tillsamman få njuta, först då vårt förbund även lagstadgats inför världen! Det var ingen full kärleksnjutning – det förbjöd min oskuld, och för mig var det endast smärta. Men ack, min Gud, hur jag brann av begär ett ge honom ännu mer. Jag blygs ej alls att tala om detta. Människornas lagar ha ingen rätt att hindra naturens vilja hos två, som älska varann så innerligt som vi! – Men ändå – vi måste taga hänsyn till så mycket. Ack, att vi snart, snart kunde gifta oss!
Idag på förmiddagen ringde han från Marsstrand. Han kunde inte börja med något arbete, förrän han hört min röst, sade han. Och jag var så glad att höra hans.
