Sällan sågs väl maken till aprilväder! Ena stunden regnar det, den andra stunden tittar solen fram bakom ett moln, för att strax försvinna igen och så kommer det en skur. Och ibland regnar det, fastän solen skiner, för omväxlings skull.
Regnet har dock betydligt haft överhanden hela månaden. Visserligen skall det ju vara så bra för årsväxten med mycket regn på våren, men jag undrar i alla fall om det inte kan vara mer än tillräckligt med väta nu. Blåser gör det ju förstås också nästan jämt, men det är ju typiskt för Göteborg, så det får man väl finna sig i.
Kalle och jag begåvo oss igår förmiddagen med 10-båten ut till havs. Blåsigt och kallt var det, så vi kunde inte njuta av den friska, saltmättade luften på överdäck mer än små korta stunder. Dessemellan fingo vi krypa ner under däck i den kvava ångbåtsatmosfären.
Jag, som blivit så van vid Stockholms skärgårds leende natur med alla dess små lummiga holmar, smala sund och skogbeväxta stränder, kunde knappast undgå att se det dystert karga och stränga i vår skärgård. Grått, grått, grått i alla nyanser.
Visserligen har ju grönskan ännu ej hunnit spira fram, men det finns ju så få fläckar, där det kan växa någonting, att även på sommaren utgör det grå hela färgspelet. Kala, grå klippor. Men på samma gång är det något storslaget över sådan ödslighet. Den vida vattenytan, som sträcker sig så oändligt långt bort, där den möter himlen i en dimmigt grå linje.
Vi landstego vid Hälsö, och jag skådade nu åter efter 6 års bortavaro det lilla fisklägets stugor, bryggor, sjöbodar och båtar. Fru Korneliusson i handelsboden visade oss fram till Jakobssons, där vi hyrt. Fru Jakobsson tycktes vara en synnerligen välvillig person, som bjöd på kaffe och var mycket artig och tillmötesgående. Vi skola ha tre rum och ett stort kök, allt fullt möblerat, t.o.m. en orgel fanns i matsalen. Men jag skall nog laga, att alla de porslinsfigurer och vaser av alla upptänkliga slag, vilka prydde “biråar” och bord, småningom kommer undan. De typiska “Herren välsigne vårt hus” tavlorna och hjorthuvudena på väggarna får man väl finna sig i. Stugan ligger högt med en härlig utsikt över havet. Utanför fanns en liten miniatyrträdgård under en berghäll, där två små fruktträd kämpar mot de hårda vindarna. Vi togo en promenad bort till “Västeräng”, och klättrade i de mest förtjusande romantiska klippor med klyftor, hålor o.s.v.
Där kommer det att bli ljuvligt till sommaren. Fru Jakobsson ville i sin vänlighet bjuda på middag men vi avböjde tacksamt och plockade istället fram våra medförda ägg och smörgåsar. Efter att ha överlämnat 50 kronor som “handpengar” (hyran för sommaren är 500) återvände vi med 3-båten till stan.
På kvällen skrudade vi oss fina och voro på Lorensbergsteatern för att se Shakespeares “Som ni behagar”. Det var en förtjusande uppsättning dräkter, dekorationer, sång och musik – allt bidrog till att det nätta lustspelet blev en stormande succes. I Stockholm ha de nu fått sin uppmärksamhet så fästad på denna teater, att där alltsomoftast synas skådespelare från huvudstadsteatrarna bland åskådarna i salongen, och i ett par tidningar har Lorensbergsteatern blivit nämnd som Sveriges främsta. Säkert är att den förtjänar det.
