Kalle kom förstås och avbröt mig igår. Sista veckan har det verkligen varit riktigt jobbigt. Förra söndags morgon anlände Marta med “Saga” från England. Jag måste upp klockan 6 för att möta henne. Vi hade redan för länge sedan bestämt, att hon skulle bo här, medan hon på hemvägen vistades i Göteborg.

Jag hade funderat ut så bra att Kalle och jag, ytterligare förstärkta med Bruno först och främst skulle möta henne vid båten, och sedan skulle vi tillsamman ha diverse roligheter för oss. Så kom torsdag ett telegram till Kalle, däri han ombads att genast komma hem, ty Oskar var så sjuk. Stackars Oskar och Elvine! Han dukar endera dagen under för lungsoten, och hon… Åh – stackars, stackars Elvine!

Kalle reste redan samma kväll. Så det blev bara Bruno och jag, som togo emot Marta. Bruno var även inbjuden till middagen, som vi gjort särskilt god och med vin till efterrätten. Som det egentligen aldrig är något trevligt att gå ut någonstans på söndagkvällen, stannade vi hemma. Pappa är nu ute på en affärsresa, så vi kamperade i hans rum. Och låg förstås och pratade halva nätterna. Marta är så lustig med alla sina uttryck sådana som t.ex. “Va’ de’ inte oerhört roligt! Så ohyggligt trevlig den där är!”

“Du måste medge, att de’ va’ humor! Så enastående humor”! o.d. Särskilt “humor” använder hon i tid och otid, men det påpekade jag för henne, så hon lovade att försöka lägga bort det.

Som en för tidig födelsedagspresent fick jag av henne två små näpna “boudoir-caps”, som hon virkat av pärlgarn och monterat med tyll. Särdeles rara och originella. Dessutom fick jag en trevlig “städhuva” som hon likaledes själv förfärdigat samt en ask förtjusande, parfymerede cigaretter.

Redan på måndag morgon var Kalle tillbaka. Aven han hade med sig från sin mor en för tidig födelsedagspresent och en sådan present!! Två stora hemvävda drälldukar och ett dussin dito handdukar. Och så hade lilla, rara “farmor” satt en liten bukett blommor på paketen. Jag blev så förfärligt glad. Och fullkomligt mållös av förtjusning blev jag, då Kalle redan överlämnade sin present, en gräsligt trevlig Seneca Vest pocket Camera.

Nu skall här fotograferas, så fort jag hunnit lära mig sköta den. På måndag förmiddag voro Marta och jag jämte Kalle och en av hans kamrater från byrån, amanuens Torsten Lenck, på Wollmers tésalong och lunchade.

Ett verkligt trevligt ställe. Sedan bjödo herrarna på middag på sitt “lokus,” C.S. men dessförinnan hunno Marta och jag vandra genom tavelgallerierna på museum och därefter bestiga Skansen Kronan och beundra utsikten med tillhjälp av pappas utmärkta kikare.

C.S. visade sig vara ett riktigt trevligt ställe och efter middagen fingo vi kaffe och punsch hemma hos Lenck. Sedan måste denne till sin stora förtret avstå Marta till Bruno, med vilken vi andra kommit överens om att se “Lille Hertigen” på Storan. Vi hade härliga platser i första radens fond, och det hela var riktigt trevligt.

Vi hade dock alla medlidande med stackars Kalle, som dels åkt på tåg, dels vakat vid sjukbädd i 4 nätter. Så vi kommenderade honom att gå hem och lägga sig, och sedan knogade vi, dinglande vid Brunos armar, åter upp för Skansens Kronans branta vägar och beundrade det trolskt vackra panoramat av Göteborg i nattbelysning. På tisdag hälsade vi på Ingvor Berg på förmiddagen i Lignells charmanta hem och pratade väldeligen.

Efter middagen samlades här Anna-Lisa och Eric, Lenck och Kalle och vi hade en riktigt trevlig afton innan vi skiljdes åt, de två första gick helt snällt hem, men vi andra skulle gå på Cosmorama och se “Daddy Longlegs” med Mary Pickford. Så trevligt som boken kunde det ju inte vara, men det var nog så bra hopkommet.

Marta hade förut sett den i England och tyckte, att den var “verkligt klämmig”. Från biografen vandrade vi till Lorensberg och superade under glad stämning.

Och så hem, även Marta och Torsten (lagt bort titlarna!) arm i arm förstås. Och så reste Marta Klockan 12.05 på onsdag middag. Jag hoppas, att jag lyckats arrangera så att hon hade glada minnen härifrån, och det tycktes hava lyckats enligt det brev jag idag fick från henne, där hon sänder ett “verkligt tack för senast” och försäkrar, att det var “oerhört roligt”.

Sen på torsdag övergav även lilla mamma oss. Hon skulle nu äntligen resa på en länge planerad tur för att hälsa på diverse släktingar och till sist i Stockholm.

Harry och jag följde henne till tåget. Den förre inspirerades av omgivningen till den grad, att han helt plötsligt förvandlades till ” Vilda Pantern”, tågrövare på Americas stäpper. Under de vildaste krumsprång och grimaser klängde han omkring i alla tillgängliga kedjor och läderstroppar och höll på att skrämma livet ur en stackars gammal herre, genom att just då denne intet ont anande spatserade förbi, uppge ett krigstjut från sitt gömställe bakom en kupedörr. Vi skämdes alldeles rysligt för honom. Nu är jag sålunda lämnad allena med hela hushållsbördan och ungarna. Och nog är det förskräckligt arbetsamt, men nog skall jag gå iland med det.

Idag har jag verkligen arbetat mig trött. Städat på morgonen, lagat mat och bakat rågbröd och vetebröd. Usch, så besvärligt! Men jag kunde allt ändå! Det sista jag så uträttat var att steka köttbullar till mat åt barnen i morgon, då Kalle och jag skall fara ut till Hälsö för att se på ett ställe, som vi hyrt för sommaren. Kalle var här ett tag på eftermiddagen men han fick knappt ta i mej så nermjölad, som jag var. Nu är han på “sammanträdesmiddag” på Långedrag. Jag kan just undra, om han kommer upp och säger godnatt ikväll?