Klockan är 20 minuter i 10 den 23 april. Inte för att jag tror, att jag får sitta vid min skrivning någon längre stund, ty trots den sena timmen ringde Kalle nyligen och bad i bevekande ordalag att få komma och hälsa på mig ett tag. Vi ha nämligen inte träffats förut idag. Han har varit med några utställningsgubbar på middag etc.

Men kunde tydligen inte hålla sig från att komma och ta’ godnatt av mig. Det är verkligen underbart, hur olika mina känslor för Kalle äro nu, mot vad de voro då jag ännu, skild från honom, vistades i Stockholm. Då tyckte jag han var så långt borta, nästan overklig, och fastän jag ofta tänkte på honom och vi brevväxlade så flitigt, kunde jag vid rannsakan av mitt inre inte finns allt-annat-till-bagateller-görande känslan för honom. Utan kvaldes t.o.m. ibland av riktiga tvivel. Nu däremot…

Jag är så glad och lycklig att vår kärlek för varandra tycks tilltaga för varje dag. Åtminstone säger Kalle för var gång han träffar mig, att han är ännu kärare än sist, fast han då trodde, att ingen människa skulle kunna bli så kär! Och jag har lärt mig, vad verklig kärlek vill säga. Allt hos honom bidrar till att ytterligare stegra mina känslor. Han är så manlig, rar, snäll, glad och humoristisk. Hans utseende är så genomtrevligt. Och så älskar han mig så innerligt. Allt detta har bidragit till att under de två sista månaderna, då vi varit så mycket tillsamman, har den vissheten allt starkare gjort sig gällande för mig, att vi från början av ödet äro avsedda för varandra.

Jag är så innerligt glad och tacksam över att ha kommit till denna visshet. Den gör, att jag nästan alltid känner mig nöjd och belåten. Trots alla hushållsgöromålens tröttande enformighet.