Tråkigt väder. Blåsruskigt och snöblaskigt. Narigt. Usch! I söndags var Naemi och jag på Frälsningsarmén. Där var en gammal gumma i lokalen, som vittnade om hur hon “i morres va nere och köpte mjölk å då sa dom, att de gudfruktie ä bara elaka, men då sa ja att vi får väl se på den yttersta dagen o.s.v.”. Onekligen något osammanhängande och originellt. Naemi gick med mig hem, för att få en bit frukost, och då var Hanna för ovanlighetens skull sabla sur och pratade en massa smörja ute i serveringsrummet om att dom kan väl äta på rätt tid o.s.v.
Jag blev arg, så jag frågade henne på måndag vad hon egentligen menade. Då blev hon ännu argare, men som väl var svalnade hon snart, så nu är det jämförelsevis lugnt. Det är väl så, att såna där lugna människor som hon, brusar upp alldeles förbaskat ibland, men man får väl inte fästa sig så mycket vid det. Det var första gången hon bråkat sen jag kom hit.
På söndag middag var notarie Forsberg här. Honom tycker jag om, inte därför att han är skön eller stilig, för det är han inte, men jag tror att han är mycket pigg och trevlig på samma gång som han är rar och snäll. Igår var jag ute på förmiddagen och förlorade min kära guldring, som varit farmors vigselring och som jag fick av mamma, på min 20-års dag. Jag kan absolut inte förstå, på vad sätt, jag förlorat den. Idag har jag emellertid satt in en annons, och jag hoppas, att jag får den tillbaka.
Igår kväll, just som jag stod fix och färdigklädd för att gå i gymnastiken ringde Anna och frågade om jag ville gå med henne och farbror Paul på cabaret Läderlappen. Det ville jag förstås. Och fick klä om mig igen med en faslig hast och rusa till Anna.
På Läderlappen var det ganska roligt. Bäst var en violinist, Arone Klase, ryss förstås, som spelade med en otrolig fingerfärdighet. Det sista numret, där han spelade och accompagnerade sig själv, var verkligen ett bravurstycke.
Så var det Robert Sterling, bekant från “Svarta Katten”, en lång, otroligt gänglig ock slank norrman, som sjöng tre roliga visor bl.a. sitt glansnummer “Nicoline”, vilket slutar med att han går ned bland publiken, sätter sig framför en intet ont anande dam och milt förebrående sjunger: “Nej men Gud Nicoline, Nicoline är du splitter gal” o.s.v. åtföljt av varnande miner och gester.
Så var det Cecile Janvier, bekant för att ha gett “storsmockan” åt en närgången matros, Mika Mihun “rytmisk karikatyrtecknerska,” Gunnar Boman, lagom rolig conferencier och bättre Bellmansångare. Så var det en norska, Solveig “nånting” som uppträdde i det närmaste naken och hade de spetsigaste knän jag någonsin skådat, Isaac Grünewalds futuristiska teater, av vilka de flesta numera föreföllo mig enbart osmakliga m.m.
Efter cabareten åt vi supé på Gillets “ölstuga”. Maten var bra, men det var ett fasligt besvär att få ner den stora ölsejdeln, farbror Paul beställt in. Usch, vad det blåser och snöar!
