Ja, uppvisningen avlöpte utan några värst störande moment. Visst var det några, som stod och “velade” lite emellanåt, men det spelar ju ej så stor roll. Ingen damp ner i balansgången.

Det var förresten mycket trevligt att gå slagäntring under “valse pleurantes” ljuva toner och balansgång under “My Beautiful Doll”s sprittande. Det var alldeles fullpackat med folk och det applåderades flitigt.

I hoppen fick jag mest bifall, förstås. Så fort löjtnanten fick syn på mig före uppvisningen, kom han förstås fram, tog mig i hand och tackade för senast, under förvånade blickar från de omkringstående flickorna.

Efter uppvisningen blev det dans, “min” ingenjör-flottist från gymnastikbalen dök genast ner på mig. Men det var rakt inget roligt, utan jag åkte snart hem under hällande regn.

På torsdag kväll kom lilla farsan till stan. Jag var och mötte honom tillsammans med Naemi. Egentligen skulle jag vara tillsammans med honom på fredag förmiddag, men då kom tant Hulda till stan, och jag hade lovat att möta henne. Och sen följde jag henne omkring i affärerna och så var vi på “kondis” och idag på förmiddagen har jag också ränt omkring med henne, bjudit henne på frukost på Feith´s o.s.v.

Vi träffades i affären hos Naemi, och medan jag väntade på henne, spådde Naemi mig allt möjligt trevligt. Det var pengar och resor, traktering av en hjärtlig herre, som ofta tänker på mig, ett trevligt besök, och pengar och den “hjärtliga herrn” igen.

Det lustiga var, att det var precis detsamma, som fru P. spådde mig häromdagen. En mörk efterhängsen herre var också med hela tiden, och denna gången kulminerade det i “förlovning i min kammare” med “den hjärtliga herrn”. Jo-jo!!

Det var förresten rysligt roligt alltihop, utom att jag skulle få gråta, för en dams skull, få ett tråkigt brev e.d. Oj, oj!