Ikväll har Inger givit sig av. Det är riktigt tråkigt. Hon var så rar, vi blevo så goda vänner, lade bort titlarna o.s.v. Och hade så trevligt härinne om kvällarna. En dag fingo vi gå ut samtidigt, och sedan vi avlämnat diverse blomsterbuketter hos Forsberg, som nu flyttat till stan, voro vi på kondis.

Men det är ju för innerligen väl, att doktorn blivit frisk igen. Så nu börjar “jobbet”. Den här sista veckan har jag varit fullkomligt lös och ledig, förutom stenografin och maskinskrivningen. Nu blir det nog riktigt knogigt med både det och “det gamla vanliga”. För att fira min sista lediga afton gingo Naemi och jag på “Sture” och såg bl.a. “Kärleken segrar”. Den manliga “huvudrollen” var en mycket skön Barcklind som en utstuderat nattsvart bov, hade sorgligt nog mustascher och fru af Klecker passade into alls i sin roll, gammal och ful som hon är.

Naemi och Rakel ha nu fått sitt rum i ordning, så där är riktigt trevligt. Jag är ditbjuden på kaffe till söndag. Oh, ibland önskar jag verkligen att jag vore en mästare med penseln eller i skaldekonsten. Att t.ex. i ord och bild riktigt kunna återge den underbara stämning, som låg över staden idag i solnedgången.

Jag kom med spårvagnen från Kungsträdgårdsgatan. Över det vackra slottets fasad spred sig ett rosigt skimmer, riksdagshuset syntes mörkt blåaktigt med ljuset lysande på ena flygeln. Det blixtrade som eld i fönsterrutorna på de bilar, som foro över Norrbro och de dalande solstrålarna förgyllde lövverket på träden i Strömparterren och på Rikshusplan. Höstens sista gulnade löv… Strömmen gled fram i så underliga färgskiftningar, vattrade, blänkande. Så svängde vagnen in på Rödbodtorget, och då strålade plötsligt hela solnedgången mot mig. Inte i flammande, yppiga färger, nej, i blekt guldskimmer med ljusa moln kantade med varmare guldfärg. Och högre upp syntes de mörkvioletta, dimmiga, i mjuka, smältande färger. Oh, så bedårande vackert!