Author Archives: Jessica

Frukt, grönsaker, nötter och en churro

Upp och hoppa, nu är det marknadsdag! …tänkte jag när jag slängde undan täcket halv åtta och drog upp jalusierna till balkongen. Varje torsdag och lördag klockan 8-14 är det den stora marknaden Mercat setmanal på Carrer Teulada ungefär en halvtimmes promenad norrut.

En liten parentes om språket här – Alicante ligger i Valenciaregionen, där man talar en variant av katalanskan som kallas valencianska. (Vi går inte in på det politiska i att Valencia hävdar att deras variant är ett eget språk, och inte bara en dialekt av katalanska.) Alicante har två officiella språk – spanska och valencianska. De flesta skyltar står på båda språken, och min karta verkar gå lite på dagsform om den vill visa mig vad gatan heter på spanska eller katalanska. Calle och Carrer är alltså samma ord. För mig gör det lite detsamma, jag kan inte spanska så bra ändå, så jag faller tillbaka på franska och italienska när jag ska lista ut vad något betyder. Och katalanska ligger lite mitt emellan franska och spanska.

Tillbaka till marknaden. Jag promenerade dit i stället för att ta bussen, eftersom jag hade hela lördagen på mig. Det var tyst och lugnt på gatorna denna lördagsmorgon, (inte som när jag skulle på marknad i Málaga) men när jag närmade mig platsen så började jag möta folk med bågnande dramaten-väskor, så jag visste att jag var på rätt väg.

När jag var liten, så var marknaden i Bénidorm en av höjdpunkterna på vistelsen i La Nucia. Jenny och jag gick runt med våra börsar fulla med 100 pesetas-mynt (ungefär 5 kr) i hårt grepp och valde noga vad som skulle inhandlas. Vad jag minns så fanns det mängder av kläder och väskor, och souvenirer i form av solfjädrar (bland det vackraste vi kunde hitta, med spetsar och fina flamencodansare) och söta små askar.

Gick förbi den här skylten på väg till marknaden, och reagerade inte först!

Numera ser marknaden ut ungefär som alla marknader hemma och världen över, det är nog inte bara för att jag har sett så många. Fortfarande mängder av kläder, skor och väskor, men de höll fortfarande på att plocka upp, så det kanske skulle komma annat senare. Det här var egentligen bara en liten rek-tur eftersom jag ändå inte hade något för mig, jag ska förmodligen tillbaka till marknaden på torsdag eller lördag nästa vecka, när mamma kommer på besök.

Det fanns otroligt mycket frukt och grönsaker dock, för halva priset jämfört med på Mercadona. Jag köpte hem ett gäng, och oliver och valnötter.

Det fanns två jättelånga köer på marknaden, och båda gick till ägg-stånden.

Fattar inte riktigt varför det var sån kö, äggen kostade 3 euro för ett dussin, inte jättestor skillnad mot i mataffären? Men kanske de mindre äggen var billigare, glömde kolla.

På väg ut gick jag till churros-vagnen. Jag gillar egentligen inte churros, men är det marknad och Spanien så ska man väl äta churros? Jag beställde en, som man gör, även om det verkade billigare enligt prislistan att beställa fler, men jag var ju bara jag. Billigt, 35 cent! “Uno, vale?” frågade hon, och jag sa ja. Så jag fick en strut med…EN churro.

Ledsen churro.

Måste bara lägga in en bild här, apropå mat och sånt:

Är det inte sjukt att skinkavdelningen på El Corte Inglés ser ut som en sportavdelning?!

En katt bland hermelinerna

Strosade runt i stan och pratade med Jenny på joggingtur, och funderade samtidigt på om jag skulle äta pasta med makrill till middag när jag plötsligt promenerade rakt in i Alicante Fashion Week! Jag övergav mina oglamorösa makrillfunderingar och började i stället nosa på tanken att vara en del av det här evenemanget. Fanns det till exempel snittar?

Prepp och pepp.

Jag gjorde en snabb bedömning av om jag skulle kunna smälta in tillräckligt. Jag lekte med tanken att testa ”så cool och framgångsrik att jag kan gå ut osminkad och i mysbyxor med starkt självförtroende”, men hade inga solglasögon, så jag satsade i stället på looken “projektledare”, såna måste det krylla av på såna här event.

Jag cirklade runt ett tag och såg upptagen ut medan jag fortfarande pratade i telefon, och satte mig prövande på yttersta stolen vid catwalken, och sneglade försiktigt omkring. Ingen reagerade, så jag flyttade in ett steg. Plötsligt var det någon som knackade mig på axeln. Jag flög upp och såg två vackra och långa människor som jag först trodde frågade om jag hade biljett, men sen förstod jag att de frågade mig om man behöver biljett! Projektledarlooken funkar!

Stolen var hård, och det var trångt, så jag nöjde mig med att titta på baletten som inledde det hela, och några av kreationerna. Sen fejkade jag att jag fick ett samtal (oklart varför, men det kändes lämpligt) och trängde mig ut från min vip-plats.

Pizzan som jag åt i soffan framför teven var mycket god!

Glöm aldrig 2019

Den 6 december, på Finlands självständighetsdag men även starten på Fiesta de San Nicolás, Alicantes skyddshelgon, börjar julen i Alicante. Det har inte offentliggjorts när ljusen tänds, men vissa källor säger 21 november, vilket jag hoppas på, eftersom jag är kvar här då. Förra året missade jag höjdpunkten med bara ett par dagar.

Den maffigaste fasaddekorationen är på Ayuntamiento, stadshuset.

Ljusen började hängas upp redan i september, tidigarelagt på grund av något som hände 2019, som jag antar är någon sorts #neverforget-händelse. Tidningen Información nämner “para evitar repetir el fiasco de 2019” och Costa Blanca Daily talar om “the 2019 catastrophe”. Man blir ju nyfiken! Var det som i Ett päron till farsa firar jul, där Clark monterar alla ljusen, radar upp familjen, sätter i kontakten och inget händer? Eller var det explosioner? Började jesusbarnet brinna?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och gick till turistinformationen på lunchen. De var dock frågande. “I wasn’t here then”, sa ena killen (som såg ut att ha varit kanske 13 år 2019), och lutade sig över och frågade en kollega. “No lo sé”, sa hon, och sen en svada ackompanjerad av mungiporna nedåt och en medelhavsk axelryckning.

“Yes, maybe someone fell?”, översatte killen. Maybe not, tänkte jag och gick och åt ett päron på strandpromenaden i stället.

Tom novemberstrand.

Jag har varit på julavdelningen på El Corte Inglés för att insupa lite myskänslor (mental bild för er: Puff spatserar inne i julgranen). Det var några svampar i år, men inte alls som förra året i Málaga, där trenden var all-in svamp! Så mycket så att jag misstänkte att svampen hade någon särskild signifikans i spansk kultur. Men nu tror jag inte det, eftersom det i år bara var några svampar bland glittret (kvarglömda för late adapters?)

Mycket med Nötknäpparna.

Däremot finns en gata här i Alicante som kallas Carrer dels bolets/Calle de las setas (som sagt, mer om språket senare), alltså Svampgatan. Det är en helt vanlig gata i ett område som tidigare var nedgånget, och som staden och handlarna bestämde sig för att rycka upp. 2013 sattes det upp svampar på hela gatan, och vips så var det ett turistmål, och ett ställe där staden kunde hålla olika events. Nu är gatan nr 17 på Tripadvisors lista över saker att se i Alicante…

Carrer dels bolets, dvs Calle de las setas, dvs Svampgatan.

Lite märkligt, för det är inte direkt något att se, men självklart är det roligare med stora färgglada svampar som lockar dit folk än en läskig gata där ingen vågar gå.

Pappas födelsedag firades idag med kakfrossa på ett café som heter Madness. Tyvärr var det strömavbrott i Solna och ostadig uppkoppling, så det blev ingen facetime. Men vit chokladbrownie med pistage blev det!

Jag samlar på mig mysiga ställen att gå när jag inte har något särskilt för mig – ett är nere i hamnen där jag har suttit och läst tills solen gått ner, och ett annat vid stranden, som har ett billigt snabbmatscafé som är perfekt för lunch-snacks.

Oliver och en öl/läskblandning som var något av en överraskning när jag fick den. Men mycket god och läskande!

PS. Gick till svampgatan på kvällen efter att jag skrivit det här (är det inte härligt att ha all tid i världen?) för att kolla om de var upplysta lite fint i mörkret. Men det var de inte.

Balkongfolket

Det är fullt med balkonger här, det är bara det att folk inte sitter på dem. De flesta har en jalusi neddragen, antingen en som liknar butiksfronternas och stänger ute både ljus och luft, eller en lös bambugardin som de lägger över balkongräcket för att åtminstone släppa in luft.

Balkongen mittemot är jag lite rädd för. Duvorna har tagit över den, och den är SÅ äcklig. Jag sopar min balkong regelbundet för att de inte ska tro att det finns något att hämta här, och tar in dynan varje gång jag stänger dörren.

Mardröm om jag skulle vakna, öppna balkongjalusin och se det här på min balkong…

Min balkong är så klart underbar. Jag köpte en blomma utanför saluhallen till bordet, och igår upptäckte jag att det går att öppna båda dörrarna så att den blir en förlängning av rummet! Så fort jag tar en paus i jobbet så sätter jag mig där och läser eller bara tittar på folk. Tankar sol och ljus.

Jag gillar egentligen inte att sitta ute med datorn, men jobbade lite från balkongen igår.

Min balkong är den fjärde nedifrån.

Det är inte supergrönt i den här staden. De parker som finns är ganska dominerade av antingen lekplatser eller av sand, stenläggning och några palmer. Därför står det ut när någon djunglar till sin balkong så här:

Lägg märke till jalusin till höger, en sån har många.

Det låter dock ständigt, så det är rätt skönt att stänga dörrarna på kvällen och vila öronen. Det är minst fem restauranger under mig, och en glasåtervinning där dessa restauranger tömmer sina flaskor flera gånger under kvällen. Folk ropar till varandra, barn springer runt och leker och tjuter på torget, varubilar stannar och levererar, och flera av husen renoveras…

Idag var det en taxistrejk, så det var flera timmar då de åkte i kortege och stannade på utvalda gator och tutade. Flera gånger stannade de på den stora gatan här utanför.

Jag gillar att vara där det händer grejer, men ibland är det svårt att veta VAD som händer 😁

Pac-Man klättrar i berg

Eftersom jag är metodiskt lagd, så är det första jag gör när jag kommer till ett nytt ställe att försöka scanna av det så snabbt som möjligt för att lägga upp en strategi. Det gäller smått som stort – från frukostbuffé till storstad. Alicante är varken en frukostbuffé eller en storstad, men staden är större än jag först trodde.

När jag kom hit i onsdags och hade packat upp och vilat, så gick jag ner till Puerto de Alicante (eller Port d’Alacant som det också heter, mer om språket en annan gång) och hämtade en turistkarta. Ett bra sätt att få en överblick och sedan se var jag inte har varit. Sen sitter jag på balkongen med min överstrykningspenna och kollar bilder och försöker minnas gatunamn. I mitt huvud är jag lite som Pac-Man som ska äta alla prickar innan jag är klar.

I fredags efter jobbet tänkte jag gå och titta på ett par secondhand-butiker som jag markerat i kartappen, och gick därför förbi saluhallen och upp mot nordväst. Ganska snart började det luta uppåt, som så ofta här. Jag såg en fästningsmur längre upp och blev nyfiken. En liten trappa såg ut att leda åt rätt håll.

Första ledtråden borde varit att någon nyligen hade kissat ganska rejält i trappan. Men det låg också ett relativt färskt päronskrutt där. Det känns ändå som att folk som kissar i trappor inte äter päron samtidigt? Jag gick vidare.

Vägen slingrade sig runt berget utan skyddsräcke, men var ändå rätt bred. Jag höll mig så långt in mot berget som möjligt medan jag noterade en del fler ledtrådar till att det här kanske inte var rätt väg. Några döda duvor, hundbajs överallt, alkisars efterlämnade rester på ett skruttigt bord… Här någonstans började jag fundera på att vända om, men då mötte jag en joggare med svängande tofs och tänkte att om hon kommer därifrån så måste det i alla fall gå att komma igenom.

Nu var jag tillbaka ungefär vid samma ställe som trappan, fast några meter upp, jag hade alltså gått runt hela berget ett varv. Jag tittade uppåt och såg tornet dit jag ville komma. Där stod två personer som pekade på mig och skrattade. Också en ledtråd. Men för mycket var nu investerat i det här äventyret, jag måste fullfölja. Nedanför var det full aktivitet, barnen samlades i en park för att gå runt och halloweena. Kartan sa att det ligger flera skolor på kullen, men ingenting om hur man kommer in på kastellet.

Fel väg?

Fel väg! Men fin utsikt.

Vägen var rejält trasig på sina ställen, men ingenstans var den avstängd, och jag kom fortfarande uppåt, även om det gick långsamt och Pac-Man snurrade runt berget ett varv till. Ett spöke dök upp i form av en man som spred ut mat över hela vägen, det blev plötsligt mörkt av duvor överallt och jag flydde ner mot barnen, ut på bilvägen. Så tillbaka där jag började i stort sett, men följde nu bilvägen, med fara för livhanken.

Uppe!

I alla fall så kom jag till slut upp på baksidan av kastellet, och det var väl inte särskilt imponerande, även om de någon gång hade smällt upp en turistskylt om audioguide – scanna koden för staden mellan två berg! Det gjorde jag inte, men kollade utsikten och lärde mig att Sant Ferran-fästningen byggdes 1809 för att skydda staden från Napoleons arméer. 1812 intog de Alicante, men stannade bara en dag eftersom de kallades tillbaka för att dra till Ryssland i stället. Kvar stod ett fuskbygge som jag nu traskade neråt från, den här gången på gångvägen avsedd för turister.

Rätt väg!

 

Den här porten kanske var imponerande en gång, jag vet inte. Men tillsammans med ett permanent stängt besökscenter så var det bara sorgligt och lite läskigt.

En stor behållning var dock att komma in i vallgraven, där det var helt tyst. Det är så mycket ljud i den här staden! Här är lite utsikt, men jag skulle inte rekommendera att ta sig upp. Finns fler och mer trevliga utsikter i stan.

 

När jag kom ner blev det snabbt mörkt, och jag gick in i gamla stan och åt lite tapas. Sen hem och gjorde en kanelbullemarkering på berget.

Ägg, champinjoner och sparris, och bröd med vitlöksmajonnäs.