Author Archives: Jessica

Tack för mig, Málaga!

Min tidplan var perfekt i morse, min väska var det inte. Jag visste att ett av hjulen var lite skevt, men anade inte exakt hur mycket det skulle påverka min promenad. Eftersom jag har haft mycket tid och velat promenera mycket nu när jag kan, så har jag gått till stationen och kollat att det finns morgonöppet café på vägen. Perfekt tidplan har utfärdats, med inbyggda marginaler.

Sen var det dags att stänga väskan i morse. Expansionen visade sig också vara trasig, så jag fick sitta på väskan i värsta knasiga romcom-stil för att dra igen den. Muttrade för mig själv att jag borde inte bara ha testpackat, utan även teststängt väskan.

(Parentes här – när jag har bott själv i en månad har jag märkt att jag gärna pratar lite för mig själv. Inte går omkring och småsnackar, utan utropar små saker som ”nä, men en kopp te på det här kanske?” Det är helt enkelt lite trivsamt.)

Väskor är som nylonstrumpbyxor – det krävs bara en enda riktig resa/utekväll för att de ska få en skavank som inte alltid motiverar att slänga, men tillräckligt för att störa nästa gång man ska använda dem.

Jag och helvetesväskan stannar för fika (budgeterat 10 minuter).

Pitstop på Granier där jag tog en pitufo och te och begrundade mina begränsningar. Inte sett en enda taxi på hela vägen, nu bara 10 minuters promenad kvar. Alla andra resenärer på stråket mot stationen ser plötsligt oerhört svala ut. Starkt framåtlutad och svettig stannar jag efter varje halv minut och byter arm.

Men! Kom fram till stationen, tog tåget och var lite nervös när rulltrappan började hacka precis när jag gick på, och slutade när jag gick av (hur mycket väger den här väskan egentligen?!) 21 kilo visade det sig. Så här sitter jag nu på flygplatsen och fikar medan jag väntar på flyget hem. Doftar av fem sorters parfymer som jag provat men inte köpt, det hör också till.

Avslutar bloggen för den här gången med några bilder från de sista dagarna i Málaga, som mycket gick ut på att tanka sol, fika och promenera.

Mycket nöjd med hela vistelsen!

Tapas på Plaza de la Merced, måste ju äta lite paella ändå.

Kommer inte ihåg vad han heter, men konstnären som gjort det här glasfönstret var egentligen textilkonstnär och en slipad marknadsförare. I stället för de vanliga tråkiga brunbeigea tygerna så klädde han Jesus och barnen i sina egna mönster.

Museet är en privat samling, och samlaren bor ovanpå i 1700-tals-byggnaden där museet är inhyst. På väg ut visade han sin nativitetsscen, en spansk tradition som är en sorts utökad julkrubba som visar hela Jesu liv. ”Patata” ska man säga när man fotas, sa han. Så det gjorde jag.

Att räkna ner utan att räkna ner

Nu är det fredag och jag reser på måndag morgon, så jag tillåter mig själv att börja planera för hemresan. Jag har försökt undvika att tänka att det är “sista veckan”, “sista tisdagen”, “sista gången jag går på den här gatan”, osv. Mycket hinns med på en vecka och jag vill inte slösa sista tiden på att inte vara i nuet!

Men jag ger mig ändå tid att vara lite nostalgisk, det hör till. Precis som smekmånadsfasen på ett ställe, så har vi ju farväl-fasen när man verkligen ser allt som är fint och mysigt, även sådant som man hunnit tröttna på och tänkt att det är bättre hemma (som sopsorteringen).

Lagom att upptäcka en genväg sista veckan – jag gick in i biltunneln här…

…och kom ut i Malagueta!

Jag passade på att besöka Playa de la Malagueta, den mest populära stranden i Málaga. Ingen badar ju nu, men chiringuitos (strandcaféerna) är öppna.

Tidvattnet lämnar tillbaka all skit som åkte ut med floden under stormen, tack så mycket! Det står stora containrar på stranden som all vass och skräp lassas in i varje dag.

Jag tog lunchpromenaden i ett område som jag inte har gått så mycket i. Det är lite lurigt med öppettiderna här. Under siestan (ca 14-17:30) dras alla jalusier ner så att det knappt syns att något finns där. Det gör att jag kan ha gått förbi intressanta ställen flera gånger innan jag upptäcker dem. Hemma är man ju van vid att kunna kika in och tänka “dit ska jag gå när det öppnar”. Här finns inte ens skyltar för öppettider utanpå, knappt att man ser vad det är för typ av butik på skylten.

Här ser man i alla fall vad som säljs. Todo todo todo. Plus att den här typen av butik aldrig har stängt.

Något som är väldigt vanligt här är den typ av butik som kallas Bazar. En sådan finns på varje gatusnutt och den skulle kunna jämföras med Rusta eller Tiger, om en hoarder var ägare. Det är fullkomligt PROPPAT med billiga prylar, och alla har i stort sett samma saker. De har ofta väldigt små ingångar, men väl inne breder de ut sig enormt. En bazar jag var inne i var riktigt obehaglig för att det var helt knäpptyst – inget ljud från gatan, ingen surrande fläkt, inga människor…som att jag hamnat i en bunker.

Detalj från en bazar. Julprylarna tar upp flera gångar, och står även mitt på golvet i en ohärlig hög. Ändå var det snudd på omöjligt att hitta något som känns lite spanskt, med Feliz Navidad i stället för Merry Christmas.

Pusslet som jag köpte första helgen börjar bli färdiglagt. I morgon ska jag ta en sväng till butiken och ge tillbaka det och lite lästa böcker. Just nu består min packning av ungefär 50% choklad/kakor, jag provpackade för att se så att allt får plats, och det verkar det göra. Blir lite tungt bara.

Ska jag lämna det här söta hemmet?!

Jag har varit på 90% av alla gator på den här kartan. Nöjd!

Den sista fredagen i november tänds Málagas berömda juldekorationer som det jobbas på varje dag. 2,2 miljoner LED-lampor ska hänföra i vintermörkret. Det missar jag tyvärr, men de glittrar vackert i solen också!

Igår var det kyligt på balkongen, jag gick faktiskt in med min frukost trots att jag hade kofta. Men det kan man ju inte klaga på när det ändå är soligt uppe på takterrassen och “snösmocka” i Sollentuna.

Jag var ute en sväng på kvällen i blåsten, (småhuttrade i stickad polo och skinnjacka!), och tog lite bilder på kvälls-Málaga. Det märks knappt att det är kväll när det är så starka lampor nedåt, och alla butiker är öppna. Men himlen är helt svart.

Rostade kastanjer finns lite här och var. Det luktar gott!

Calle de Larios med den än så länge otända belysningen.

Det GÅR inte att ta en bild som visar hur stor katedralen är! Den är enorm!

Biskopspalatset på Plaza del Obispo.

Igår tänkte jag verkligen att jag kommer att frysa ihjäl när jag kommer hem om jag fryser så här mycket när det är 14 grader! Jag måste tanka extra mycket sol i helgen.

Utsikterna är goda

Hela poängen med att åka hit är att jag ska må bättre, och det gör jag verkligen. Jag orkar gå långa promenader varje dag utan att må dåligt följande dagar, och jag har också gått ostraffat i långa trappor. En vacker utsikt över stan och den romerska teatern hittar den som som orkar gå upp vid Alcazaba-slottet:

Jag har också kunnat vara ute på kvällen fastän jag varit ute på dagen, och det går inte att beskriva den lyxiga känslan av att lämna lägenheten klockan ÅTTA för att sätta mig på en uteservering och äta tapas! Obeskrivligt!

Sen och jättegod tapasmiddag!

Slottet Alcazaba.

Hela tiden ser jag sådant som jag vill äta, så det är bra att tapas är så små och kakorna också kan vara små (med undantag för en sjukt stor smördegsbest fylld med nutella som jag köpte för att fira pappas Kakfrossa på distans). Kunde det inte vara så hemma också, att man kan beställa bara en minirätt till lunch eller middag? Jag tycker alltid jag får onda ögat hemma när jag beställer bara en förrätt.

Här lyxade jag till det på El Corte Inglés takterrass:

Churros med chokladsås i El Palo.

Inte så ofta man får tekanna här, och om man får så är den i miniformat. Söt!

Praliner på El Corte Inglés.

Nutellahornet som jag åt i tre dagar.

Pinnglassar över disk!

Grönt och oskönt

När jag bokade den här resan trodde jag att det ibland skulle bli långtråkigt att vara ensam på samma ställe så länge, men tiden går lagom fort. Med ett litet avbrott med sällskap i mitten, har det varit kul och mysigt att vara själv.

Det är också skönt att ha så mycket tid på sig att utforska utan stress. Jag går omkring i maklig takt och tittar och lyssnar. Fotar en hel del, kan jag säga.

Apelsinträden har supertäta fruktklasar!

Det bästa med att resa är så klart olikheterna mot hemma – bra som dåliga. Jag har redan berättat om spännande frukter, något som också är spännande (fast inte på något positivt sätt) är sophanteringen.

I nästan varje kvarter finns sopkärl för glas, plast/metall, papper/kartong, organiskt och restavfall. Runt de flesta av dessa stationer råder vilda västern. Från en dag till en annan kan det se ut så här:

Så synd när det ändå finns ett bra sorteringsupplägg! Det måste vara något med att även butikerna slänger på samma små stationer?

Jag har självklart en noggrann sortering under min diskbänk, men när jag fick min halvvägs-städning hade städaren bara vräkt ner allt i samma påse och knutit ihop under diskbänken. Så jag fick stå och fiska upp mina fina uppdelningar och min EGENINKÖPTA BIOPÅSE och slänga rätt.

(Undrar vad hon tänkte om min sortering förresten, om hon nu inte förstod vad det var…att jag är en knäppis som sorterar mitt avfall efter färg och form?)

Varje dag ser jag minst en slängd soffa någonstans i stan. De här var det bara ett kvarter emellan:

Hur som helst – roligare saker att fota är fina träd och växter (fråga mamma!) Här är ett gäng!

Megakaktus vid stranden i El Palo.

Ett av de vanliga stadsträden är en typ av fikus. Mäktiga luftrötter!

Jamen en palm. Inte vet jag vilken sort, det finns typ två tusen.

Okej, så här var det. Det finns en liten botanisk trädgård i form av en parkpromenad nere vid hamnen. Det står skyltar vid några av växterna, men inte alla. Så det här är väl också en palmtyp.

Intressant litet träd med inte så många löv och dessutom två blommor. I olika färg! Väldigt rolig liten gubbe längst ner på stammen också.

Den här växten kallas i alla fall för papegojblomma. Ser ut som en fågel!

En kaktus som helt har tappat alla spärrar.

Tror att det här trädet heter kapokträd. Har fina rosa blommor som tyvärr försvann i onsdagens skyfall.

Ja, efter den lärorika botaniska lektionen var det slut för i dag!

Språka på europeiska

I min barndoms somrar hade jag den stora turen att få tillbringa flera veckor i La Nucia utanför Benidorm, där min farmors föräldrar bodde under vinterhalvåret. Därifrån har jag lite spanska, men framför allt veckodagar, nummer och mat-ord. I gymnasiet valde jag en halv termin “Turistspanska”, så höger och vänster funkar också.

Trots en snabbkurs på Duolingo var jag dock inte så förberedd som jag kanske borde varit innan jag kom hit, men jag känner ändå att det sakta men säkert kommer. Jag förstår text rätt bra från italienska/franska, och kan så klart läsa kroppsspråk och gester, men i min hjärna cyklar det omkring en liten tecknad figur och jonglerar när jag ska uttrycka något. Det är inte bara en gång jag har börjat meningen på spanjifierad italienska och sen slängt in ett finskt ord som spontant svar.

En riktigt spansk lunch?

Det här ovanför såg på håll ut som någon typ av ostkaka eller paj, och när jag frågade vad det var i den, fick jag smaka en bit. Det var inte ost, utan grädde, och jag hade klarat mig undan om hon bara sagt ”nata”, eftersom det absolut är ett barndomsord. Tyvärr frågade hon i stället ”Var det gott?”. Jag visste ju vad som skulle hända, men hittade inte orden för ”ja, men inte det jag ville ha just nu”, så jag sa förstås ”Sí”, och i nästa sekund låg den där. Min lunchsemla.

Efter det stora ovädret i början av min månad här utlystes landssorg i tre dagar. Detta tänkte jag på när jag några dagar senare hörde ett meddelande basuneras ut från högtalare någonstans i närheten. “Atención!” följt av smattrande spanska uppblandat med flera “Atención!” och avslutat med ett dubbel-atención. Sedan upprepades det. Det här måste vara viktigt tänkte jag, och försökte spela in meddelandet som kom från någon av de närliggande gatorna och rörde sig långsamt mot mig. På inspelningen var det svårt att urskilja orden på grund av trafiken, men jag skickade den i alla fall till Jenny som ringde och försökte reda ut vad som sades.

Min gata!

Baserat på de ord som Jenny kunde höra och på grund av katastrofen i området, enades vi om att meddelandet förmodligen var att inte ge sig ut på gatorna, och att jobba hemifrån om möjligt. Dramatiskt, men jag tänkte att myndigheterna blivit kritiserade för dålig kommunikation och sena varningar, så att åka runt på smågator med megafon kunde väl vara ett effektivt sätt att nå ut till många.

När vi lagt på kom ett sms från Jenny. Vid närmare lyssning lät meddelandet mer som reklam för flyttfirman Kaptenens lastbilar.

Ayay, capitano!