Author Archives: Jessica

Glöm aldrig 2019

Den 6 december, på Finlands självständighetsdag men även starten på Fiesta de San Nicolás, Alicantes skyddshelgon, börjar julen i Alicante. Det har inte offentliggjorts när ljusen tänds, men vissa källor säger 21 november, vilket jag hoppas på, eftersom jag är kvar här då. Förra året missade jag höjdpunkten med bara ett par dagar.

Den maffigaste fasaddekorationen är på Ayuntamiento, stadshuset.

Ljusen började hängas upp redan i september, tidigarelagt på grund av något som hände 2019, som jag antar är någon sorts #neverforget-händelse. Tidningen Información nämner “para evitar repetir el fiasco de 2019” och Costa Blanca Daily talar om “the 2019 catastrophe”. Man blir ju nyfiken! Var det som i Ett päron till farsa firar jul, där Clark monterar alla ljusen, radar upp familjen, sätter i kontakten och inget händer? Eller var det explosioner? Började jesusbarnet brinna?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och gick till turistinformationen på lunchen. De var dock frågande. “I wasn’t here then”, sa ena killen (som såg ut att ha varit kanske 13 år 2019), och lutade sig över och frågade en kollega. “No lo sé”, sa hon, och sen en svada ackompanjerad av mungiporna nedåt och en medelhavsk axelryckning.

“Yes, maybe someone fell?”, översatte killen. Maybe not, tänkte jag och gick och åt ett päron på strandpromenaden i stället.

Tom novemberstrand.

Jag har varit på julavdelningen på El Corte Inglés för att insupa lite myskänslor (mental bild för er: Puff spatserar inne i julgranen). Det var några svampar i år, men inte alls som förra året i Málaga, där trenden var all-in svamp! Så mycket så att jag misstänkte att svampen hade någon särskild signifikans i spansk kultur. Men nu tror jag inte det, eftersom det i år bara var några svampar bland glittret (kvarglömda för late adapters?)

Mycket med Nötknäpparna.

Däremot finns en gata här i Alicante som kallas Carrer dels bolets/Calle de las setas (som sagt, mer om språket senare), alltså Svampgatan. Det är en helt vanlig gata i ett område som tidigare var nedgånget, och som staden och handlarna bestämde sig för att rycka upp. 2013 sattes det upp svampar på hela gatan, och vips så var det ett turistmål, och ett ställe där staden kunde hålla olika events. Nu är gatan nr 17 på Tripadvisors lista över saker att se i Alicante…

Carrer dels bolets, dvs Calle de las setas, dvs Svampgatan.

Lite märkligt, för det är inte direkt något att se, men självklart är det roligare med stora färgglada svampar som lockar dit folk än en läskig gata där ingen vågar gå.

Pappas födelsedag firades idag med kakfrossa på ett café som heter Madness. Tyvärr var det strömavbrott i Solna och ostadig uppkoppling, så det blev ingen facetime. Men vit chokladbrownie med pistage blev det!

Jag samlar på mig mysiga ställen att gå när jag inte har något särskilt för mig – ett är nere i hamnen där jag har suttit och läst tills solen gått ner, och ett annat vid stranden, som har ett billigt snabbmatscafé som är perfekt för lunch-snacks.

Oliver och en öl/läskblandning som var något av en överraskning när jag fick den. Men mycket god och läskande!

PS. Gick till svampgatan på kvällen efter att jag skrivit det här (är det inte härligt att ha all tid i världen?) för att kolla om de var upplysta lite fint i mörkret. Men det var de inte.

Balkongfolket

Det är fullt med balkonger här, det är bara det att folk inte sitter på dem. De flesta har en jalusi neddragen, antingen en som liknar butiksfronternas och stänger ute både ljus och luft, eller en lös bambugardin som de lägger över balkongräcket för att åtminstone släppa in luft.

Balkongen mittemot är jag lite rädd för. Duvorna har tagit över den, och den är SÅ äcklig. Jag sopar min balkong regelbundet för att de inte ska tro att det finns något att hämta här, och tar in dynan varje gång jag stänger dörren.

Mardröm om jag skulle vakna, öppna balkongjalusin och se det här på min balkong…

Min balkong är så klart underbar. Jag köpte en blomma utanför saluhallen till bordet, och igår upptäckte jag att det går att öppna båda dörrarna så att den blir en förlängning av rummet! Så fort jag tar en paus i jobbet så sätter jag mig där och läser eller bara tittar på folk. Tankar sol och ljus.

Jag gillar egentligen inte att sitta ute med datorn, men jobbade lite från balkongen igår.

Min balkong är den fjärde nedifrån.

Det är inte supergrönt i den här staden. De parker som finns är ganska dominerade av antingen lekplatser eller av sand, stenläggning och några palmer. Därför står det ut när någon djunglar till sin balkong så här:

Lägg märke till jalusin till höger, en sån har många.

Det låter dock ständigt, så det är rätt skönt att stänga dörrarna på kvällen och vila öronen. Det är minst fem restauranger under mig, och en glasåtervinning där dessa restauranger tömmer sina flaskor flera gånger under kvällen. Folk ropar till varandra, barn springer runt och leker och tjuter på torget, varubilar stannar och levererar, och flera av husen renoveras…

Idag var det en taxistrejk, så det var flera timmar då de åkte i kortege och stannade på utvalda gator och tutade. Flera gånger stannade de på den stora gatan här utanför.

Jag gillar att vara där det händer grejer, men ibland är det svårt att veta VAD som händer 😁

Pac-Man klättrar i berg

Eftersom jag är metodiskt lagd, så är det första jag gör när jag kommer till ett nytt ställe att försöka scanna av det så snabbt som möjligt för att lägga upp en strategi. Det gäller smått som stort – från frukostbuffé till storstad. Alicante är varken en frukostbuffé eller en storstad, men staden är större än jag först trodde.

När jag kom hit i onsdags och hade packat upp och vilat, så gick jag ner till Puerto de Alicante (eller Port d’Alacant som det också heter, mer om språket en annan gång) och hämtade en turistkarta. Ett bra sätt att få en överblick och sedan se var jag inte har varit. Sen sitter jag på balkongen med min överstrykningspenna och kollar bilder och försöker minnas gatunamn. I mitt huvud är jag lite som Pac-Man som ska äta alla prickar innan jag är klar.

I fredags efter jobbet tänkte jag gå och titta på ett par secondhand-butiker som jag markerat i kartappen, och gick därför förbi saluhallen och upp mot nordväst. Ganska snart började det luta uppåt, som så ofta här. Jag såg en fästningsmur längre upp och blev nyfiken. En liten trappa såg ut att leda åt rätt håll.

Första ledtråden borde varit att någon nyligen hade kissat ganska rejält i trappan. Men det låg också ett relativt färskt päronskrutt där. Det känns ändå som att folk som kissar i trappor inte äter päron samtidigt? Jag gick vidare.

Vägen slingrade sig runt berget utan skyddsräcke, men var ändå rätt bred. Jag höll mig så långt in mot berget som möjligt medan jag noterade en del fler ledtrådar till att det här kanske inte var rätt väg. Några döda duvor, hundbajs överallt, alkisars efterlämnade rester på ett skruttigt bord… Här någonstans började jag fundera på att vända om, men då mötte jag en joggare med svängande tofs och tänkte att om hon kommer därifrån så måste det i alla fall gå att komma igenom.

Nu var jag tillbaka ungefär vid samma ställe som trappan, fast några meter upp, jag hade alltså gått runt hela berget ett varv. Jag tittade uppåt och såg tornet dit jag ville komma. Där stod två personer som pekade på mig och skrattade. Också en ledtråd. Men för mycket var nu investerat i det här äventyret, jag måste fullfölja. Nedanför var det full aktivitet, barnen samlades i en park för att gå runt och halloweena. Kartan sa att det ligger flera skolor på kullen, men ingenting om hur man kommer in på kastellet.

Fel väg?

Fel väg! Men fin utsikt.

Vägen var rejält trasig på sina ställen, men ingenstans var den avstängd, och jag kom fortfarande uppåt, även om det gick långsamt och Pac-Man snurrade runt berget ett varv till. Ett spöke dök upp i form av en man som spred ut mat över hela vägen, det blev plötsligt mörkt av duvor överallt och jag flydde ner mot barnen, ut på bilvägen. Så tillbaka där jag började i stort sett, men följde nu bilvägen, med fara för livhanken.

Uppe!

I alla fall så kom jag till slut upp på baksidan av kastellet, och det var väl inte särskilt imponerande, även om de någon gång hade smällt upp en turistskylt om audioguide – scanna koden för staden mellan två berg! Det gjorde jag inte, men kollade utsikten och lärde mig att Sant Ferran-fästningen byggdes 1809 för att skydda staden från Napoleons arméer. 1812 intog de Alicante, men stannade bara en dag eftersom de kallades tillbaka för att dra till Ryssland i stället. Kvar stod ett fuskbygge som jag nu traskade neråt från, den här gången på gångvägen avsedd för turister.

Rätt väg!

Den här porten kanske var imponerande en gång, jag vet inte. Men tillsammans med ett permanent stängt besökscenter så var det bara sorgligt och lite läskigt.

En stor behållning var dock att komma in i vallgraven, där det var helt tyst. Det är så mycket ljud i den här staden! Här är lite utsikt, men jag skulle inte rekommendera att ta sig upp. Finns fler och mer trevliga utsikter i stan.

När jag kom ner blev det snabbt mörkt, och jag gick in i gamla stan och åt lite tapas. Sen hem och gjorde en kanelbullemarkering på berget.

Ägg, champinjoner och sparris, och bröd med vitlöksmajonnäs.

Alicante – uppföljaren

¡Hola! Bloggen är tillbaka!

I dag är det Día de Todos los Santos, det vill säga Alla helgons dag. Jag trodde att allt skulle vara stängt eftersom det är Spanien och jag hade dessutom läst i lokala nyheterna att handlarna skulle hålla öppet extra så att alla skulle kunna köpa blommor till gravarna, så jag gick ut med boken i väskan för att kanske sätta mig vid havet och läsa. Jag satt en stund ovanför Playa del Postiguet och njöt av solen, sen blev jag nyfiken på vad som fanns vid vägs ände och följde vägen runt berget som dominerar staden.

Det syns inte här, men det är säkert 50 meters fallhöjd ner till stranden. Det finns en stor bilväg, en liten gångväg, och sen bara rakt upp.

Det ena ledde till det andra, och plötsligt befann jag mig vid ett stort köpcentrum som dessutom var helöppet.

Ett köpcentrum var inte direkt vad jag ville tillbringa tid på, men jag gick in i den stora mataffären för att kolla om det fanns något kul, (älskar mataffärer utomlands!) och kom ut med tomate frito, som jag har fått som pålägg på flera caféer och gärna vill testa själv. (Jag hoppas det är samma i alla fall, att jag inte bara köpt vanlig krossad tomat och släpat runt på hela dagen.)

Tomate frito och ost. Queso alltså.

Min lägenhet är stor och fin, och balkongen en pärla! Jag bor precis i mötet mellan de tre områdena Centro, Mercado och Casco Antiguo (gamla stan). Jag tror inte jag hade haft råd med den här om jag inte haft turen att pricka in två veckor precis efter en fasadrenovering. Jag antar att det är svårt att hyra ut när det är osäkert om balkongen kommer att vara täckt och det borras hela dagarna.

När jag sitter på min balkong har jag utsikt över ett torg och den vackra katedralen Sant Nicolaus torn. Så där sitter jag så mycket jag kan och tankar sol och ljus. Efter tre dagar har jag så klart redan en rutin: jobba från 7.30, lunchpromenad och sen jobb fram till mellan fyra och fem. Sen öppnar staden, och jag ger mig ut igen!

Första dagarna var det lite ensamt, mest för att jag vill kommentera allt och för att det är roligare att dela mysiga saker med någon. Men jag var beredd på det från förra året, och vet att det ger med sig. Jag kan ju berätta saker för er här i bloggen!

Här är lite bilder från de första dagarna, så ni får en känsla för staden!

Strandpromenaden har 6,6 miljoner mosaikbitar!

Torget nedanför min balkong. Så här mörkt är det klockan 18.

Utsikt från min balkong, med Sant Nicolau i mitten.

Granne med hål-i-väggen-pizzeria, ja tack!

För den som tycker jag har det lite för bra kan jag berätta att nattens Halloweenfirande var sjukt! Mängder av folk, skrål och krossade flaskor hela natten lång. Jag var ute en sväng tidigare på kvällen och fnissade lite åt att jag såg tre personer på kort tid som jag trodde var utklädda men som inte var det: en enarmad man, en med vampyrlikt utseende och stel blick som haltade fram med käpp, och en kvinna med hår ända ner till knävecken.

Men sen spårade det ur rejält, och det var skönt att ha fyra våningar mellan mig och debaklet. Sov därför lite dåligt. Inte i närheten av hur det var igår (torget var PACKAT av människor i rörelse), men så här lät det på torsdagskvällen, och har alltså låtit varje kväll sedan jag kom:

Det får räcka för idag, nästa gång ska jag kanske berätta om när jag gick vilse på ett berg.

Tack för mig, Málaga!

Min tidplan var perfekt i morse, min väska var det inte. Jag visste att ett av hjulen var lite skevt, men anade inte exakt hur mycket det skulle påverka min promenad. Eftersom jag har haft mycket tid och velat promenera mycket nu när jag kan, så har jag gått till stationen och kollat att det finns morgonöppet café på vägen. Perfekt tidplan har utfärdats, med inbyggda marginaler.

Sen var det dags att stänga väskan i morse. Expansionen visade sig också vara trasig, så jag fick sitta på väskan i värsta knasiga romcom-stil för att dra igen den. Muttrade för mig själv att jag borde inte bara ha testpackat, utan även teststängt väskan.

(Parentes här – när jag har bott själv i en månad har jag märkt att jag gärna pratar lite för mig själv. Inte går omkring och småsnackar, utan utropar små saker som ”nä, men en kopp te på det här kanske?” Det är helt enkelt lite trivsamt.)

Väskor är som nylonstrumpbyxor – det krävs bara en enda riktig resa/utekväll för att de ska få en skavank som inte alltid motiverar att slänga, men tillräckligt för att störa nästa gång man ska använda dem.

Jag och helvetesväskan stannar för fika (budgeterat 10 minuter).

Pitstop på Granier där jag tog en pitufo och te och begrundade mina begränsningar. Inte sett en enda taxi på hela vägen, nu bara 10 minuters promenad kvar. Alla andra resenärer på stråket mot stationen ser plötsligt oerhört svala ut. Starkt framåtlutad och svettig stannar jag efter varje halv minut och byter arm.

Men! Kom fram till stationen, tog tåget och var lite nervös när rulltrappan började hacka precis när jag gick på, och slutade när jag gick av (hur mycket väger den här väskan egentligen?!) 21 kilo visade det sig. Så här sitter jag nu på flygplatsen och fikar medan jag väntar på flyget hem. Doftar av fem sorters parfymer som jag provat men inte köpt, det hör också till.

Avslutar bloggen för den här gången med några bilder från de sista dagarna i Málaga, som mycket gick ut på att tanka sol, fika och promenera.

Mycket nöjd med hela vistelsen!

Tapas på Plaza de la Merced, måste ju äta lite paella ändå.

Kommer inte ihåg vad han heter, men konstnären som gjort det här glasfönstret var egentligen textilkonstnär och en slipad marknadsförare. I stället för de vanliga tråkiga brunbeigea tygerna så klädde han Jesus och barnen i sina egna mönster.

Museet är en privat samling, och samlaren bor ovanpå i 1700-tals-byggnaden där museet är inhyst. På väg ut visade han sin nativitetsscen, en spansk tradition som är en sorts utökad julkrubba som visar hela Jesu liv. ”Patata” ska man säga när man fotas, sa han. Så det gjorde jag.