Tag Archives: bil

Roadtripen börjar!

Jag tror aldrig jag har hört så många fåglar som i natt. Måsar förstås, på hustaken runt vår vindsvåning. Sen någon typ av gäss som honkade med jämna mellanrum. Och så en kvittrande jävel som bara inte kunde hålla tyst. Jag var uppe och stängde takfönstrena, men det var ett ganska genomträngande ljud. Men annars supermysigt rum!

H2 fick mysa vidare i rummet medan Risto och jag prommade till Brighton Racecourse för att hämta upp bilen. Backig stad. Vi fick en helt ny Nissan Qashqai, och körde några övningsrundor för att få in vänsterväxling (Risto) och slappna av i passagerarsätet (jag).

Redo!


Vi packade in alla väskor och åkte ner på stan. Testade nyvunna körkunskaper (Risto) och lugn (jag) i ett supertrångt p-hus, sen frukost på ett torg i The Lanes innan vi körde iväg. Men hit till Brighton kommer vi säkert tillbaka!

En riktig engelsk frukost, förutom att min faktiskt var vegetarisk.


Hyrkillen tipsade om Arundel, där han sa att Harry Potter spelats in. Det visade sig vara en missuppfattning från hans sida, men det var i alla fall ett fint slott och en mysig liten by. Hilda vann smarties på en summer fête, och så hittade vi ett fint litet antikvariat där alla hittade böcker. Men alltså SÅ TRÅNGA VÄGAR! Svårt med ny bil, som dessutom är en ganska bred variant. Brr… Jag är så himla tacksam att Risto både tycker det är kul och är så bra på att köra. 

Kim’s Bookshop visade sig vara ett fynd.

Arundel med slottet.


För natten hade vi bokat ett Premier Inn i Weymouth, och det var faktiskt ganska skönt att komma till ett vanligt hotellrum efter en veckas airbnb. På grund av den årliga Seafood Festival, rekommenderade hotellet bussen till stan i stället för bilen. 

Lillebo åker buss!


Det blev ett efterlängtat bad på den härliga stranden i Weymouth, där sanden var supermjuk och sval. Barnen ville aldrig gå upp. Men till slut fick vi gå och äta middag, tyvärr efter att Seafood-festivalen hunnit stänga. Men tydligen är Weymouth kända för fish & chips, så vad ska man göra. 🙂

Fried shrimp of three types, with garlic mayo.


För första gången på hela resan sov jag hela natten – tyst, svalt, mörkt och helt slut. 

En bil kommer lastad

Vilken lång dag! Frukost på Le Pain Quotidien och sedan shuttle till flygplatsen, där vi hämtade hyrbilen som vi ska ha kommande tre veckor. Vi fick en större bil än väntat, så det fanns tre säten att breda ut oss på. Roligt att vara ute på vägen, det gick smidigt att komma iväg från flygplatsen (inga tveksamheter den här gången). Fast det dröjde inte länge förrän vi gjorde en snabb gir in på en outlet, för att…ja…varför inte? Tre kepsar, två jeans, en sjal och en sommarhatt senare packade vi in oss och kassarna i bilen igen och fortsatte mot Niagara Falls.

The driver likes.

The driver likes.

Det är konstigt egentligen, att tiden går så snabbt när man åker bil i USA  och något gör att det inte är lika tråkigt, även om man bara åker och åker. Vi åkte 65 mil i dag, men hade roligt typ hela tiden.

image

Vi hade tänkt åka direkt till Niagara Falls och sova där, men när magen kurrade i höjd med Buffalo så kom vi på att man måste ju äta Buffalo wings i Buffalo! Så då gjorde vi det.

I dag har vi försökt att lugna ner oss med maten och varit jätteduktiga med att bara beställa hälften av vad vi tror går åt…ända tills kvällen slutade i en bucket med FEMTIO chicken wings på klassiska Anchor Bar. Varav tjugofem nu ligger i hotellkylen i väntan på lunch i morgon. Ny läxa: dra ner på bilsnacksen.

Bara att tuta och köra

Båda händerna på ratten, tack!

Jag kommer ihåg när jag var liten och fick “köra” bilen. Guva kul det var. Jag har en minnesbild från att jag satt i pappas knä framför ratten när vi var i fjällen, och det var åh-så-frestande att trycka på tutan.

Hannes tutade innan vi körde iväg, men sedan inte en enda gång på hela vägen. Och han tog det på största allvar, det var (mestadels) båda händerna på ratten och blicken rakt fram.

Apropå tuta – för exakt åtta år och en månad sedan, “bloggade” vi så här:

Vi promenerade mot Washington Monument och såg Lincoln Memorial långt borta. Eftersom parkeringstiden höll på att gå ut [Washington har grymma parkeringsregler, bortforslingen är aldrig långt borta], lämnade vi Lincolm Memorial åt sitt öde och tog en taxi tillbaka till bilen. Där stod den kvar, inte bortforslad och inga böter. Risto hade frågat taxichauffören om var vi kunde hitta ett garage, så vi bestämde oss för att strunta i vad det kostade och bara parkera. Med tanke på hur stora amerikanska bilar är, var det ett trångt garage. Instruktionerna var att hålla 5 mph och tuta i varje sväng. Läskigt.