Något som jag aldrig tidigare tänkt på, är att “tea” alltid utan undantag betyder te av smaken English Breakfast. Man frågar inte ens vilken smak som önskas – är det tea, så är det den. Inte gott. Alls. Ska man ha en annan smak, så heter det “speciality teas” och kan finnas lite olika sorter (men sällan särskilt gott).
En annan spaning är att det finns väldigt många hundar här, både i England och i Wales. Utanför nästan alla affärer och caféer finns vatten till hundarna, och det står ibland skyltar där hundar är förbjudna, ungefär som att de är välkomna precis överallt annars.
Något annat det finns mycket av i Wales är får. Kor står alltid ihop, men får är av någon anledning helt utspridda, små vita tussar över kullarna.
Vi ville inte äta frukost på Mount Pleasant, så vi stannade i Brollyn på ett fantastiskt mysigt café i kanten av nationalparken innan vi åkte vidare mot Hay-on-Wye, ett tips från Ristos agent.
Hay-on-Wye är känt för alla sina bokaffärer, både nytt och second-hand. Rolig sak att vara känd för!
Vilken skillnad mellan den här byn och Aberdare! Massor av mysiga caféer och bokfynd.
Det är korta avstånd på den här roadtripen, idag körde vi vår hittills längsta bilresa, lite över tre timmar.

Som Liverpool-bandet Gerry and the Pacemakers inte sjöng: “Tunnel under the Mersey, cause this land’s the place I love, and here I’ll stay.”
Vi kom in i Liverpool vid femtiden, checkade in på ett jättefint hotell (Liverpool Inn) i city centre och tog en sväng upp mot katedralsgatan som var en av gatorna hotellägarna tipsade om att se idag, medan dekorationerna från graduation ceremonies fortfarande var kvar. I den stora katedralen (som är Storbritanniens största!) hade ett av universiteten haft sin ceremoni.
För en gångs skull var vi på rummet och i säng ganska tidigt. Skönt att läsa, blogga, kolla på teve. I morgon gör vi stan, och stannar här en natt till!











