Eftersom jag är metodiskt lagd, så är det första jag gör när jag kommer till ett nytt ställe att försöka scanna av det så snabbt som möjligt för att lägga upp en strategi. Det gäller smått som stort – från frukostbuffé till storstad. Alicante är varken en frukostbuffé eller en storstad, men staden är större än jag först trodde.
När jag kom hit i onsdags och hade packat upp och vilat, så gick jag ner till Puerto de Alicante (eller Port d’Alacant som det också heter, mer om språket en annan gång) och hämtade en turistkarta. Ett bra sätt att få en överblick och sedan se var jag inte har varit. Sen sitter jag på balkongen med min överstrykningspenna och kollar bilder och försöker minnas gatunamn. I mitt huvud är jag lite som Pac-Man som ska äta alla prickar innan jag är klar.
I fredags efter jobbet tänkte jag gå och titta på ett par secondhand-butiker som jag markerat i kartappen, och gick därför förbi saluhallen och upp mot nordväst. Ganska snart började det luta uppåt, som så ofta här. Jag såg en fästningsmur längre upp och blev nyfiken. En liten trappa såg ut att leda åt rätt håll.
Första ledtråden borde varit att någon nyligen hade kissat ganska rejält i trappan. Men det låg också ett relativt färskt päronskrutt där. Det känns ändå som att folk som kissar i trappor inte äter päron samtidigt? Jag gick vidare.
Vägen slingrade sig runt berget utan skyddsräcke, men var ändå rätt bred. Jag höll mig så långt in mot berget som möjligt medan jag noterade en del fler ledtrådar till att det här kanske inte var rätt väg. Några döda duvor, hundbajs överallt, alkisars efterlämnade rester på ett skruttigt bord… Här någonstans började jag fundera på att vända om, men då mötte jag en joggare med svängande tofs och tänkte att om hon kommer därifrån så måste det i alla fall gå att komma igenom.
Nu var jag tillbaka ungefär vid samma ställe som trappan, fast några meter upp, jag hade alltså gått runt hela berget ett varv. Jag tittade uppåt och såg tornet dit jag ville komma. Där stod två personer som pekade på mig och skrattade. Också en ledtråd. Men för mycket var nu investerat i det här äventyret, jag måste fullfölja. Nedanför var det full aktivitet, barnen samlades i en park för att gå runt och halloweena. Kartan sa att det ligger flera skolor på kullen, men ingenting om hur man kommer in på kastellet.
Fel väg?
Fel väg! Men fin utsikt.
Vägen var rejält trasig på sina ställen, men ingenstans var den avstängd, och jag kom fortfarande uppåt, även om det gick långsamt och Pac-Man snurrade runt berget ett varv till. Ett spöke dök upp i form av en man som spred ut mat över hela vägen, det blev plötsligt mörkt av duvor överallt och jag flydde ner mot barnen, ut på bilvägen. Så tillbaka där jag började i stort sett, men följde nu bilvägen, med fara för livhanken.
Uppe!
I alla fall så kom jag till slut upp på baksidan av kastellet, och det var väl inte särskilt imponerande, även om de någon gång hade smällt upp en turistskylt om audioguide – scanna koden för staden mellan två berg! Det gjorde jag inte, men kollade utsikten och lärde mig att Sant Ferran-fästningen byggdes 1809 för att skydda staden från Napoleons arméer. 1812 intog de Alicante, men stannade bara en dag eftersom de kallades tillbaka för att dra till Ryssland i stället. Kvar stod ett fuskbygge som jag nu traskade neråt från, den här gången på gångvägen avsedd för turister.
Rätt väg!
Den här porten kanske var imponerande en gång, jag vet inte. Men tillsammans med ett permanent stängt besökscenter så var det bara sorgligt och lite läskigt.
En stor behållning var dock att komma in i vallgraven, där det var helt tyst. Det är så mycket ljud i den här staden! Här är lite utsikt, men jag skulle inte rekommendera att ta sig upp. Finns fler och mer trevliga utsikter i stan.
När jag kom ner blev det snabbt mörkt, och jag gick in i gamla stan och åt lite tapas. Sen hem och gjorde en kanelbullemarkering på berget.
Ägg, champinjoner och sparris, och bröd med vitlöksmajonnäs.
