Tag Archives: barndom

Trettio år…eller igår?

Igår var en så omtumlande dag att jag knappt har hämtat mig. Efter att ha ringt och grattat Hannes på födelsedagen så tog jag Tram (spårvagnen) till Benidorm. Jag hade planerat in en utflykt eftersom jag ville ha något lite annorlunda att göra min sista helg här, och tyckte det kunde vara kul att se hur mycket jag minns från barndomens somrar.

Vägen från stationen kantades av typiska marknadsbutiker, med souvenirer och billiga kläder och väskor.

…men så här såg det ut på största delen av promenaden ner till havet, och även upp sen på en annan gata.

Jag blev förvånad när jag kollade upp innan jag åkte hur långt det var från Benidorm till La Nucia, där vi bodde, och såg att det bara var några stationer med bussen. Så funderingen att åka dit fanns där, även om jag tänkte att det var ganska liten chans att jag verkligen skulle göra det. Efter ungefär 1,5 timme med Tram var jag framme i stan, och på en knapp halvtimme var jag nere vid havet. På vägen dit var jag förvånad över två saker: hur ful staden är och hur många turister det ändå är. Kändes som mycket fler än i Alicante, “min” fina stad! Varför är de i Benidorm?!

Illa de Benidorm ute i havet.

Den här utsiktsplatsen var det enda jag kände igen! Och stranden förstås.

Playa de Levante.

Jag satte mig på ett café i gamla stan (som är ganska liten) för att ladda mobilen och planera vad jag skulle göra. Det kändes inte alls lockande att gå omkring i stan. Stranden och utsiktspunkten var fin (och det enda jag kommer ihåg från när jag var liten), men jag hade ingen lust att gå omkring i stan. Så jag bestämde mig för att ta mig till La Nucia!

Playa de Poniente (med mås).

Det var en utmaning att hitta rätt buss, jag visste numret, men det var ganska oklart var den gick ifrån. När jag äntligen hittade rätt hållplats och fattade hur tidtabellerna var upplagda, så hade bussen tyvärr just gått och nästa skulle inte gå förrän om några timmar enligt helgtabellen. Då viskade Ristos röst i mitt huvud att jag skulle ta en taxi, så då gjorde jag det!

Calle Colombia. Grinden var svart och huset var vitt, men annars är det sig likt!

8 minuter senare stod jag utanför huset där jag badat, lekt och hängt i stort sett varje sommar tills jag var 15 år. Efter ytterligare 15 minuter hade jag uppbådat tillräckligt med mod för att trycka på ringklockan. Jag har ju 23 dagars streak på Duolingo, så jag mumlade för mig själv; “Me llamo Jessica, y viví en esta casa los veranos, cuando era niña…” Ett snabbt tryck på knappen, rättade till kläderna, log stort. En kvinna ropade från balkongen: “Hola?” och jag ropade tillbaka min fras. “Ich verstehe nicht”, sa hon och försvann. Jag slängde duolingo-spanskan överbord och förberedde min fusktyska i stället; “Ich heisse Jessica und ich habe in diese haus gehabiten…”

Minns nu inte vad jag sa, men konstigt nog funkade det, och Hana och Helmut öppnade grinden och sitt hem för mig. Där var plötsligt poolen där jag lärde mig simma, och plattorna där vi halkat med blöta fötter. Jag hörde klinket från glasflaskan med Fanta Limón mot mosaikbordet och kände den raspiga poolkanten som man inte ville sätta knäna mot. Jag kan inte fatta att den här platsen har funnits här hela tiden, det är en sån konstig känsla!

Poolhuset fanns inte då, och inte heller staket ner mot uppfarten 😬

Vi kommunicerade med en språkblandning kompletterat med översättningsapp, och jag saknade Jenny så himla mycket. Nästan allt jag sa började med “min syster och jag brukade…”, tror inte vi var utan varandra mer än typ när vi gick på toa. Jag hade verkligen velat uppleva det här tillsammans med någon annan som mindes. Fotade och filmade allt medan Hana visade mig runt och berättade vad som var gammalt och vad som var nytt. Så roligt att de är de enda som har bott där sedan vi flyttade ut!

Hana ville verkligen visa mig ett foto på Frau Tjernström, så alla fotoalbum åkte fram och det bläddrades frenetiskt.

Helmut mejlde mig ett flygfoto på huset efter renoveringen de gjorde.

Te och småtapas på Nuevo Alcazar (som jag faktiskt tror att vi besökte åtminstone någon gång då för längesen).

När jag kände mig redo att åka hem, satte jag mig på en restaurang och väntade på bussen, och Jenny ringde precis då. Allting blev så mycket mer tydligt.

Kände mig färdig med Benidorm, så jag hoppade av vid stora busstationen och tog en Alsa-buss tillbaka till Alicante. Mycket bekvämare än Tram, och tog bara 50 minuter. Det var otroligt skönt att komma hem till min lägenhet igen, i “min” stad.

Hejdå Benidorm!

Jag hade väldigt svårt att sova efter all ansträngning och alla intryck. Hjälpte inte att det var sedvanligt lördags-hallabaloo nedanför min balkong…

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung – en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi – jag kommer och dansar!

En historia i låttexter

Startskottet.

Nyligen lagades mitt keyboard av snälla föräldrar, och jag fick dem också att gräva fram mina noter från förr. “Mina noter” låter så lagom elegant, och visst finns det en eller två böcker med pianonoter, men det mesta är egenhändigt hopsamlat, kopierat och nerplitat. Den här samlingen är otroligt personlig, och har en lång och minnesfylld historia.

I går visade jag den första pärmen för R – den som hyser alla mina låttexter. Den här pärmen påbörjades 1988, när Céline Dion vann melodifestivalen med Ne partez pas sans moi, jag var elva år och sommar-OS hölls i Seoul. Jag tyckte att OS-låten var så fin, och skrev ner texten det finaste jag kunde. Efter hand växte innehållet i pärmen, fler låttexter sattes in och de som redan fanns kompletterades med ackord. Där finns If I fell med The Beatles, det första jag någonsin skrev ut från en dator, och i början av pärmen satte jag kort efter detta in ett register med alla låtar i alfabetisk ordning.

Ibland svindlar det när jag tänker på hur mycket tid det fanns när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt i mitt rum. Jag vet att jag var sjutton år när jag satte in de sista texterna i låtpärmen, och det sammanfaller inte helt oväntat med det år som jag träffade min första riktiga pojkvän och började i gymnasiet. Flickrumstiden var över.

Déjà vu all over again

Skyskrapa i förorten.

När jag var liten, så var Sollentuna kommunalhus det högsta hus jag visste, jag tänkte alltid på det huset när någon talade om skyskrapor. Jag minns en gång att jag pratade med mamma om att det verkligen såg ut som att huset föll ner på mig, och hon förklarade hur det kunde bli så för att molnen däruppe rörde sig. Det var en sån där aha-upplevelse som man inte glömmer, när man plötsligt förstår hur något funkar. Såna är härliga att få vilken ålder man än är i.

Från den tiden och fram till nu har jag inte varit i Sollentuna Centrum speciellt ofta, men varje gång jag kommit dit, har jag stått vid sidan av det kommunalt orangea plåthuset och svajat lite. I går när barnen och jag var på cykelutflykt, och stannade för en korv på Flasses, (precis som för 20 år sedan?), så frågade Hannes mig vad det var för hus, och om det var det högsta i Sverige. Underbart.

En perfekt dag för att börja skolan

Stålmannen, en självlysande raket, H som i Hannes, Oppfinnar-Jocke och Björnligan, på älsklingsfärgen röd.

Under sommaren har jag tänkt en hel del på hur Hannes och jag skulle gå och handla ryggsäck inför skolstarten den 18 augusti. Med minnet av hur jag åkte med min mamma till Obs i Rotebro och fick välja pennskrin, ryggsäck och vaxduk, så bara rös jag av myskänslor när jag föreställde mig hur Hannes och jag skulle göra samma sak. Fast inte på Obs i Rotebro då, men själva känslan av spänning, fokus på ettagluttaren och obligatoriskt fika skulle återskapas. Vår första utflykt till stan, som blev av efter två veckors uppladdning, gav inget resultat på ryggsäcksfronten. Jag var orutinerad och trodde att Skolstart var ett lika stort event i handeln som Halloween eller Alla hjärtans dag, men konstigt nog så börjar de inte sälja prylar förrän i mitten av augusti. Hannes var i alla fall nöjd, han fick klistermärken och en dammsugare på fiket.

Under de senaste veckorna har jag blivit mer och mer orolig för att han ska vilja ha något av de vidunder som jag råkat se ute i affärerna, framför allt i leksaksaffären. Plastiga, skrikiga ryggor som retfullt viskar “släng mig på marken, så faller jag isär”. Samtidigt förstår jag ju att Hannes inte vill ha en tråkig enfärgad väska, barn gillar ju färger. Och “alla andra” kommer ju att ha Spindelmannen på sin.

I dag gick vi så ut, jag med en bra idé i bakfickan. Strategi ett var att hålla oss ifrån affärer med hysteriska leksaksväskor och strategi två var att i stället hitta en skön ryggsäck som vi sedan kunde dekorera med egna märken. Vi gick till Mattssons band, och Hannes stegade fram till disken, harklade sig fyra gånger, tills damen tittade dit, och sa sen på sitt typiska korrekta sätt: “Har ni några märken med motiv?” Sedan satt vi i en kvart och tittade igenom pärmarna med märken, han valde de fyra allra finaste, vilket han också meddelade damen bakom disken. Vi gick och letade efter en neutral ryggsäck, vilket är svårt, men vi hittade en på Alewalds sportaffär. Sedan blev det fika på Saturnus tillsammans med resten av familjen.

Nu är märkena ditsatta, Hannes sa just “jag har världens snyggaste ryggsäck!” och jag fick tårar i ögonen. Det var precis som jag hade tänkt mig. En perfekt dag med min lilla skolpojke.