Paxat på Cirkus Brazil Jack.
Cirkusföreställningen hade en kvarts paus mitt i. I Sverige betyder detta att man reser sig, går ut och köar större delen av tiden för att köpa popcorn och migränframkallande ljusstavar för de pengar som man inte hann göra av med innan föreställningen började. När man sedan återvänder, så är det till exakt samma plats som man lyfte den avdomnade rumpan ifrån.
För säkerhets skull lägger man ut sina ägodelar ordentligt på den bänk där man just suttit, ifall någon skulle vara så oerhört fräck att försöka byta upp sig i cirkustillvaron medan en annan står i kö till bajamaja.
Men stressen ökar i den där kön, när hon inser att alla paxar med samma popcornkartonger och migränsablar. Vänta lite nu. Tänk om jag inte hittar tillbaka till just min bänk? Tänk om det hinner börja? Tänk om någon tar min plats?
Och då springer hon tillbaka, utan utfört ärende, bara för att upptäcka att det sitter en annan liten familj där hon just satt och skrattade sig kissnödig. Och hon suckar jättehögt, så att de ska höra, men de bara sitter där och trotsar till och med hennes retoriska frågor som hon ställer lite för högt: “Hm, var det här våra platser? Ja, jag tror det, men vad konstigt…var det verkligen här?”, ackompanjerat av ett vridande och vändande som vem som helst borde märka. Men inte den här familjen, nehejdu.
Vafan, de borde resa sig nu, säga “nämen oj!” så att de kan le mot varandra och löööösa det här, men nej, de GÖR inte det, och nu får hon panik. “Det där var faktiskt våra platser!” säger hon med en alldeles för ilsken röst, och hon tycker inte om att behöva bli så arg. Vad hände med att visa lite hänsyn?! Vara lite lyhörd?
Familjen ser henne nu äntligen. De var i sin tur nöjda att någon satt sig på deras plats, eftersom de hamnat bakom en stolpe, och det gav dem rättigheten att sätta sig på någon annans plats. Fem ord ger de henne – fem ord som de vet är helt oemotsägliga. “Någon tog vår plats också.”
Hon står tyst och förtvivlad i fem sekunder, hon vet när man är slagen, och nu är hon det. Det finns inget att sätta emot någon som inte följer oskrivna regler. Nu har hon ingenting kvar. Jo – en sak. Hon har sin slutreplik, och hon ska fan sätta dit dem ordentligt.
“Jaha. Ja, det var ju väldigt tråkigt!”
Ridå.
