Tag Archives: dagislämning

Bakom lyckta dörrar

Där häxorna bor.

Varje gång Hilda och jag är på Fridhemsplans tunnelbana, så säger hon lite mystiskt att “häxorna bor där” och pekar på de små dörrarna på perrongen. Första gången sa jag att häxor bara finns i sagor, men efter att hon envist hävdat vid flera tillfällen att de visst bor där i Fridhemsplans t-bana, så har jag i stället frågat henne om de är snälla, och det är de. I morgon bitti ska jag fråga henne tre saker:

  • Vad gör häxorna därinne?
  • Kommer de aldrig ut?
  • Vad gör de när de kommer ut?

Rapport kommer. Är det någon annan som vill kila in en fråga, så går det bra också. Det är aldrig tråkigt att få höra hur en snart treåring funderar.

Alla är störst någon gång

Liten flicka på torg. Mobilfoto 2008.

Det finns många tuffa moment i en skol- och dagislämning, som jag tidigare har gnällt och rapporterat här på bloggen. Det finns också många härliga moment, som när Hilda lubbar upp ur tunnelbanan på Odenplan och deklarerar: “Jag ska skrämma fåglar!”. En liten, liten tjej i lite för stor dunjacka springer ut på det jäktiga Odenplan med ett vrål som låter väldigt likt storebrors förlaga, och alla stannar, tittar, skrattar och myser. Hilda växlar mellan att vråla, skratta och stanna stolt med händerna i sidorna på superhjältemanér. Jag myser mest av alla.

Alla är minst någon gång

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats – så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer…

…men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.

Etapplopp i Stockholm

Strutsigt värre!

Att gå till dagis. Visst låter det enkelt? De flesta kanske ser framför sig hur man går ut genom dörren i sitt lilla radhus, går eller halvspringer de 200 metrarna till områdets dagis, åtföljd av sina små telningar som snällt ser sig för när de går över cykelvägen där alla ändå kör superförsiktigt.

Andra har en lite annorlunda morgonrutin.

Att göra i ordning en liten familj på morgonen kräver förhandling, samarbete, peppning och simultanförmåga. När vi har kommit så långt att vi går utanför dörren till vårt hem, följer 45 minuters högspänning:

Etapp I: hem-buss
Vägen till den första bussen är som intervallträning. Skjutsa fram den ena med en lätt hand på ryggen, springa tillbaka, lirka med den andra som absolut vill gå själv och inte bli buren, trots att vi ser bussen komma vid hörnet. Springa framåt och ropa till den första att han inte går för nära trottoarkanten, sedan tillbaka igen och locka den andra att springa så fort hon kan. Ibland har bussen inte kommit, då är det rutin att klättra upp på berget bredvid hållplatsen och läsa tidning.

Etapp II: buss-tunnelbana
Efter första bussresan har vi hunnit lugna ner oss lite, och springer ut på torget till t-banan, där tidningsutdelaren alltid ler och vill byta tidning med barnens Bamse. Spurt till spärrarna och ner i rulltrappan, in på tåget där vi i bästa fall får sitta. Liten kamp för att få Hilda att sitta i knäet, och att hindra hennes små smutsiga tassar att nudda knäna mittemot. Om vi får stå är det rinnande svett och krampande arm, till de klagande tonerna av en femåring som bara vill sitta och läsa.

Etapp III: byta tunnelbana
Håller ihop så gott det går när dörrarna öppnas och vi springer rakt över perrongen och in i nästa tåg precis innan dörrarna stängs. Se etapp II.

Etapp IV: Odenplan
Ah! Andningshålet Odenplan, där det ofta är fem minuter tills bussen går. Det finns tid att springa runt, runt för två av oss, och att stå still och lufta sig för en av oss. För att få dem att sitta stilla på bussen har jag halvuppfunnit ett gupp i gatan, som man bara kan känna om man sitter med benen rakt fram, längst bak i bussen.

Etapp V: Farligt
Här är den enda delen av resan där jag inte kan lita på att de klarar sig själva. Fyrvägskorsning, tvååring som vägrar att hålla i handen och korta grönperioder. Jag gillar verkligen att folk runt omkring håller koll på barnen, ofta om jag går några steg efter dem, så ser jag hur flera tittar så att de inte är på vift. Det känns tryggt.
På den allra sista gatstumpen, brukar de springa runt hörnet och utan att jag ser det (hehe) hoppa in i en port och sätta sig där och blunda hårt. De tror att de inte syns! Otroligt sött. Sen är vi framme, och kan pusta ut.

Det låter ganska stressigt, men det är faktiskt harmoniskt emellanåt. Jag får vara stolt över hur bra de sköter sig och hur gulliga de är när de vill sitta bredvid varandra, kramas, läser för varandra eller leker. Dessutom är det en fördel att våra barn kan röra sig i stadstrafik – de står till höger i rulltrappan, springer aldrig ifrån oss och kan rabbla knutpunkterna på röda och gröna linjen. I vår stressiga tid får man väl vara jätteglad att man har tid att prata med sina barn en hel timme på morgonen, utan en massa morgonsysslor som stör.

Jag ser med spänning fram emot måndag, då ett nytt moment läggs till loppet…lämning på två ställen.