Tag Archives: kakor

Alicantes stora grejer

Jag har inte ens visat bilder på juleljusen som jag såg så mycket fram emot att se! Tändningen av granen var något av en besvikelse. Jag hade en bra plats för att se spektaklet, och stod där i 40 minuter och uthärdade sjukt hög musik, så fem minuter innan den skulle tändas kom sex personer på rad och trängde sig in framför oss, drog upp sina mobiler och började filma. Så jag kan nog säga att det förstörde min upplevelse. Jag ser inte poängen med att filma exakt när granen tänds, det finns jättefina filmer på det samma kväll på officiella kanaler. Kan man inte bara få uppleva något nån gång utan att behöva titta på andras skärmar? (mvh Ledsen vattuman)

Höjdpunkt när jag fotade mig med en tomte som jag trodde hörde till evenemanget men som visade sig bara vara en man på väg till fest. Så jag tog alltså en bild tillsammans med en random snubbe. Lite får han skylla sig själv dock, när han stryker omkring i den där utstyrseln i en folkmassa runt en julgran som snart ska tändas.

Svårt att göra ljusdekorationerna rättvisa på bild – de är jättefina och blinkar och glittrar alldeles lagom!

La Rambla med juleljus.

Då var tändningen av julkrubban mycket mer stämningsfull, med framträdande av orkester med solist-sopran och kör som sjöng Halleluja och annan fin musik. Stolar fanns uppställda, men jag blev lite ledsen där också när folk reste sig och gick efter typ en kvart, mitt under konserten! Jag gick in och satte mig när det blev platser lediga, och när orkestern spelade sista numret var det kanske en femtedel av publiken kvar, så oartigt. Folk har verkligen inget tålamod längre. Några jag-var-där-selfies, sen sticker de. Bu.

Julkrubban med de 17 meter höga statyerna. I måndags när det var kastvindar satte de staket runt hela torget så att inte någon skulle råka bli mosad av en vis kung.

Sista lunchen gick jag upp i Concatedral de San Nicolás, som jag har haft nöjet att se från min balkong varje dag. Ända uppe i klocktornet var jag, sen skyndade jag mig ner av den händelse de skulle börja ringa.

Klockorna ringer lite konstiga tider, inte varje heltimme, halvtimme och kvart, utan vissa timmar är klockringningen tjugo i, tio i och sen kanske tio över. Man vet aldrig. Och eftersom jag dessutom blivit höjdrädd på gamla dar så var jag väldigt mycket på min vakt. Såg framför mig en Tom & Jerry-situation där jag fastnar mellan klockorna med fejset darrande som en cymbal: BOOOIIIING…DOOOOIIIINNNG…

Det var en fin katedral, och jag var ensam där uppe (det var ju folk nere i kyrkan, men ingen som smög omkring längs väggarna vid taket som jag).

Största klockan.

Något annat som är stort i Spanien (och har alltid varit som jag minns det) är schampo- och tvålflaskor. Varför det?!

Helt vanliga tandborstar för referens.

Från stort till litet, de har ”micro-croissants” på bageriet på min gata. Sött! Fast jag gillar inte croissanter men köpte en annan söt grej, ”saladitos”. Och något som i den bästa av världar hade varit en chokladbiskvi, men som var en torr och saltlös liten besvikelse som vanligt.

Snyft 😢

 

Uppe på berget och fikadags

I onsdags kom mamma på besök! Dubbelfokus nu – visa hela stan och samtidigt gå in i turistläge och besöka museer, borgen, kyrkor, och så vidare. Bråda tider!

Vi gick ut på kvällen och åt tapas på Plaça de l’Ajuntament. Patatas arrugadas, gambas fritas, albondigas och queso frito. Gott!

Jag tog ledigt på torsdagen och fredag eftermiddag för att hänga med mamma och hinna med allt. När mamma är inblandad är det viktigt att fika mycket. Gärna glass. Men det är också mycket pinna omkring, vilket jag är helt för (det är tur att jag har ork nu, när man rör sig uppåt 20 000 steg om dagen…)

Om ni undrar: stracciatella och pistage på Livanti.

Vi besökte mercadillo Teulada igen, men lite senare den här gången. När vi kom dit vid tiotiden såg jag direkt att det var MYCKET mer än förra veckan, när jag var där vid nio.

Förutom kläder, väskor och skor, fanns det nu allsköns grejer. Väldigt mycket billiga kläder av tveksam kvalitet, men det är ju som det brukar vara på marknader.

Inte Celvin Klain eller Galvin Klin, utan Ghldin Kldin??

 

Jag fattar att det tar tid att lägga upp allt så här fint!

Det fanns inga souvenirer direkt, men mamma köpte några fina hemliga julklappar, och så köpte vi frukt. Vi fick smaka en stor variant av persimmon som kallas kaki, den var saftig och god, så vi köpte hem.

Vi gick hem med ett litet stopp på närmaste bageriet La Masa Tomasa där vi valde ut några kakor, och myste på balkongen.

Jag har testat en hel del kakor både här och i Málaga, och kommer varje gång fram till att jag inte gillar sötsakerna här. Vi köpte tre sorter nu, och alla hade för mycket socker, för lite salt och förmodligen för lite smör.

I stort sett alla kakor jag har testat är helt annorlunda än jag tror att de ska vara från utseendet – i smak eller konsistens eller båda – så det bidrar säkert till att jag inte är så förtjust. En som såg ut som ett wienerbröd var kompakt och seg, inte frasig. En som såg ut som en smördegscookie var torr och innehöll kanske mandelmjöl i stället för vetemjöl?

Den översta lilla klutten var ganska god, marsipansmak, fast torrare. Croissant med vit choklad/pistagefyllning var sliskig, men jag ska egentligen inte kritisera den, det var inte jag som valde den, och mamma tyckte den var god.

Hoppet lever än i alla fall – jag testar nog några till kaksorter innan jag åker hem!

Efter att ha vilat och fikat gav vi oss upp på berget bakom min lägenhet, där den “gamla” gamla staden finns, Santa Cruz. Det är vitkalkade hus i mycket smala gränder och trappor. Inga caféer eller butiker.

Första gången jag var där uppe var jag i stort sett ensam, men den här veckan har det rasat in turister. Det språk jag hör mest är något som jag tror är ryska. Vet inte vad som hänt! Vi gick förbi turistinfon och frågade om det kanske kommit in ett kryssningsfartyg, men de visste som vanligt ingenting (vad är poängen med dem?!). Han sa att “imorgon kommer nog ett fartyg”. När vi frågade om det skepp som har legat en bit ut sen i tisdags så sa han “…det kanske är det?”.

Som sagt – vad är poängen med den där turistinfon?

Vi beundrade den storslagna utsikten och gick sedan ner på baksidan, där man kommer ut ungefär vid Basílica de Santa Maria.

Santa Cruz sett från ovan 👆

 

Concatedral de San Nicolás de Bari.

Mamma tycker också att hon hittar bra i staden redan, det måste vara något med layouten som gör den lättnavigerad? Jag hittar mycket bättre här än jag gjorde i Málaga.

Porträtt av mamma och basilika.

En till glass. Because why not?

Torsdagskvällar är det bingo på Menuda Lagarta! på torget nedanför min balkong. Varje torsdag sedan jag kom hit har det letts av en tydligen fruktansvärt rolig person som framkallar asgarv, hejaramsor och applåder oavbrutet i några timmar innan festen fortsätter. Igår var det dock ganska återhållsamt, men fortfarande glatt! Vi tog i stället en pizza från hål i väggen här nedanför och kollade på vår serie, det var mysigt.

Glöm aldrig 2019

Den 6 december, på Finlands självständighetsdag men även starten på Fiesta de San Nicolás, Alicantes skyddshelgon, börjar julen i Alicante. Det har inte offentliggjorts när ljusen tänds, men vissa källor säger 21 november, vilket jag hoppas på, eftersom jag är kvar här då. Förra året missade jag höjdpunkten med bara ett par dagar.

Den maffigaste fasaddekorationen är på Ayuntamiento, stadshuset.

Ljusen började hängas upp redan i september, tidigarelagt på grund av något som hände 2019, som jag antar är någon sorts #neverforget-händelse. Tidningen Información nämner “para evitar repetir el fiasco de 2019” och Costa Blanca Daily talar om “the 2019 catastrophe”. Man blir ju nyfiken! Var det som i Ett päron till farsa firar jul, där Clark monterar alla ljusen, radar upp familjen, sätter i kontakten och inget händer? Eller var det explosioner? Började jesusbarnet brinna?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och gick till turistinformationen på lunchen. De var dock frågande. “I wasn’t here then”, sa ena killen (som såg ut att ha varit kanske 13 år 2019), och lutade sig över och frågade en kollega. “No lo sé”, sa hon, och sen en svada ackompanjerad av mungiporna nedåt och en medelhavsk axelryckning.

“Yes, maybe someone fell?”, översatte killen. Maybe not, tänkte jag och gick och åt ett päron på strandpromenaden i stället.

Tom novemberstrand.

Jag har varit på julavdelningen på El Corte Inglés för att insupa lite myskänslor (mental bild för er: Puff spatserar inne i julgranen). Det var några svampar i år, men inte alls som förra året i Málaga, där trenden var all-in svamp! Så mycket så att jag misstänkte att svampen hade någon särskild signifikans i spansk kultur. Men nu tror jag inte det, eftersom det i år bara var några svampar bland glittret (kvarglömda för late adapters?)

Mycket med Nötknäpparna.

Däremot finns en gata här i Alicante som kallas Carrer dels bolets/Calle de las setas (som sagt, mer om språket senare), alltså Svampgatan. Det är en helt vanlig gata i ett område som tidigare var nedgånget, och som staden och handlarna bestämde sig för att rycka upp. 2013 sattes det upp svampar på hela gatan, och vips så var det ett turistmål, och ett ställe där staden kunde hålla olika events. Nu är gatan nr 17 på Tripadvisors lista över saker att se i Alicante…

Carrer dels bolets, dvs Calle de las setas, dvs Svampgatan.

Lite märkligt, för det är inte direkt något att se, men självklart är det roligare med stora färgglada svampar som lockar dit folk än en läskig gata där ingen vågar gå.

Pappas födelsedag firades idag med kakfrossa på ett café som heter Madness. Tyvärr var det strömavbrott i Solna och ostadig uppkoppling, så det blev ingen facetime. Men vit chokladbrownie med pistage blev det!

Jag samlar på mig mysiga ställen att gå när jag inte har något särskilt för mig – ett är nere i hamnen där jag har suttit och läst tills solen gått ner, och ett annat vid stranden, som har ett billigt snabbmatscafé som är perfekt för lunch-snacks.

Oliver och en öl/läskblandning som var något av en överraskning när jag fick den. Men mycket god och läskande!

PS. Gick till svampgatan på kvällen efter att jag skrivit det här (är det inte härligt att ha all tid i världen?) för att kolla om de var upplysta lite fint i mörkret. Men det var de inte.

Utsikterna är goda

Hela poängen med att åka hit är att jag ska må bättre, och det gör jag verkligen. Jag orkar gå långa promenader varje dag utan att må dåligt följande dagar, och jag har också gått ostraffat i långa trappor. En vacker utsikt över stan och den romerska teatern hittar den som som orkar gå upp vid Alcazaba-slottet:

Jag har också kunnat vara ute på kvällen fastän jag varit ute på dagen, och det går inte att beskriva den lyxiga känslan av att lämna lägenheten klockan ÅTTA för att sätta mig på en uteservering och äta tapas! Obeskrivligt!

Sen och jättegod tapasmiddag!

Slottet Alcazaba.

Hela tiden ser jag sådant som jag vill äta, så det är bra att tapas är så små och kakorna också kan vara små (med undantag för en sjukt stor smördegsbest fylld med nutella som jag köpte för att fira pappas Kakfrossa på distans). Kunde det inte vara så hemma också, att man kan beställa bara en minirätt till lunch eller middag? Jag tycker alltid jag får onda ögat hemma när jag beställer bara en förrätt.

Här lyxade jag till det på El Corte Inglés takterrass:

Churros med chokladsås i El Palo.

Inte så ofta man får tekanna här, och om man får så är den i miniformat. Söt!

Praliner på El Corte Inglés.

Nutellahornet som jag åt i tre dagar.

Pinnglassar över disk!

 

Lördag med robot och bobbå

Mystisk robot siktad i Sickla.

Jag tror fortfarande att det ska gå att utföra ärenden tillsammans med mina två barn, men dagens utflykt till Sickla köpkvarter för att köpa skumgummi, tyg och ramar urartade direkt och blev en enda lång tjatväntan vid leksaksaffären. Skumgummit fick jag med mig från tygaffären, men på bekostnad av ett leksaksaffär-löfte. Det är i och för sig ganska roligt att plötsligt se Hannes komma med en knäpp grej på huvudet och skandera “jag-är-en-robot” och sen Hilda precis bakom: “ja-är-bobbå”.

Men trött blir man av att stå och tjata “men koooom nu då” vid vartenda stopp. Skönt då att åka till morfars traditionella kondis-fest, och få vila lite medan barnen och kusinerna röjde, först bland chokladbollar och mazariner, och sen på biblioteket. Två perfekta distraktioner – kakor och bibliotek. För barnen också.