Tag Archives: klättra

Uppe på berget och fikadags

I onsdags kom mamma på besök! Dubbelfokus nu – visa hela stan och samtidigt gå in i turistläge och besöka museer, borgen, kyrkor, och så vidare. Bråda tider!

Vi gick ut på kvällen och åt tapas på Plaça de l’Ajuntament. Patatas arrugadas, gambas fritas, albondigas och queso frito. Gott!

Jag tog ledigt på torsdagen och fredag eftermiddag för att hänga med mamma och hinna med allt. När mamma är inblandad är det viktigt att fika mycket. Gärna glass. Men det är också mycket pinna omkring, vilket jag är helt för (det är tur att jag har ork nu, när man rör sig uppåt 20 000 steg om dagen…)

Om ni undrar: stracciatella och pistage på Livanti.

Vi besökte mercadillo Teulada igen, men lite senare den här gången. När vi kom dit vid tiotiden såg jag direkt att det var MYCKET mer än förra veckan, när jag var där vid nio.

Förutom kläder, väskor och skor, fanns det nu allsköns grejer. Väldigt mycket billiga kläder av tveksam kvalitet, men det är ju som det brukar vara på marknader.

Inte Celvin Klain eller Galvin Klin, utan Ghldin Kldin??

 

Jag fattar att det tar tid att lägga upp allt så här fint!

Det fanns inga souvenirer direkt, men mamma köpte några fina hemliga julklappar, och så köpte vi frukt. Vi fick smaka en stor variant av persimmon som kallas kaki, den var saftig och god, så vi köpte hem.

Vi gick hem med ett litet stopp på närmaste bageriet La Masa Tomasa där vi valde ut några kakor, och myste på balkongen.

Jag har testat en hel del kakor både här och i Málaga, och kommer varje gång fram till att jag inte gillar sötsakerna här. Vi köpte tre sorter nu, och alla hade för mycket socker, för lite salt och förmodligen för lite smör.

I stort sett alla kakor jag har testat är helt annorlunda än jag tror att de ska vara från utseendet – i smak eller konsistens eller båda – så det bidrar säkert till att jag inte är så förtjust. En som såg ut som ett wienerbröd var kompakt och seg, inte frasig. En som såg ut som en smördegscookie var torr och innehöll kanske mandelmjöl i stället för vetemjöl?

Den översta lilla klutten var ganska god, marsipansmak, fast torrare. Croissant med vit choklad/pistagefyllning var sliskig, men jag ska egentligen inte kritisera den, det var inte jag som valde den, och mamma tyckte den var god.

Hoppet lever än i alla fall – jag testar nog några till kaksorter innan jag åker hem!

Efter att ha vilat och fikat gav vi oss upp på berget bakom min lägenhet, där den “gamla” gamla staden finns, Santa Cruz. Det är vitkalkade hus i mycket smala gränder och trappor. Inga caféer eller butiker.

Första gången jag var där uppe var jag i stort sett ensam, men den här veckan har det rasat in turister. Det språk jag hör mest är något som jag tror är ryska. Vet inte vad som hänt! Vi gick förbi turistinfon och frågade om det kanske kommit in ett kryssningsfartyg, men de visste som vanligt ingenting (vad är poängen med dem?!). Han sa att “imorgon kommer nog ett fartyg”. När vi frågade om det skepp som har legat en bit ut sen i tisdags så sa han “…det kanske är det?”.

Som sagt – vad är poängen med den där turistinfon?

Vi beundrade den storslagna utsikten och gick sedan ner på baksidan, där man kommer ut ungefär vid Basílica de Santa Maria.

Santa Cruz sett från ovan 👆

 

Concatedral de San Nicolás de Bari.

Mamma tycker också att hon hittar bra i staden redan, det måste vara något med layouten som gör den lättnavigerad? Jag hittar mycket bättre här än jag gjorde i Málaga.

Porträtt av mamma och basilika.

En till glass. Because why not?

Torsdagskvällar är det bingo på Menuda Lagarta! på torget nedanför min balkong. Varje torsdag sedan jag kom hit har det letts av en tydligen fruktansvärt rolig person som framkallar asgarv, hejaramsor och applåder oavbrutet i några timmar innan festen fortsätter. Igår var det dock ganska återhållsamt, men fortfarande glatt! Vi tog i stället en pizza från hål i väggen här nedanför och kollade på vår serie, det var mysigt.

Pac-Man klättrar i berg

Eftersom jag är metodiskt lagd, så är det första jag gör när jag kommer till ett nytt ställe att försöka scanna av det så snabbt som möjligt för att lägga upp en strategi. Det gäller smått som stort – från frukostbuffé till storstad. Alicante är varken en frukostbuffé eller en storstad, men staden är större än jag först trodde.

När jag kom hit i onsdags och hade packat upp och vilat, så gick jag ner till Puerto de Alicante (eller Port d’Alacant som det också heter, mer om språket en annan gång) och hämtade en turistkarta. Ett bra sätt att få en överblick och sedan se var jag inte har varit. Sen sitter jag på balkongen med min överstrykningspenna och kollar bilder och försöker minnas gatunamn. I mitt huvud är jag lite som Pac-Man som ska äta alla prickar innan jag är klar.

I fredags efter jobbet tänkte jag gå och titta på ett par secondhand-butiker som jag markerat i kartappen, och gick därför förbi saluhallen och upp mot nordväst. Ganska snart började det luta uppåt, som så ofta här. Jag såg en fästningsmur längre upp och blev nyfiken. En liten trappa såg ut att leda åt rätt håll.

Första ledtråden borde varit att någon nyligen hade kissat ganska rejält i trappan. Men det låg också ett relativt färskt päronskrutt där. Det känns ändå som att folk som kissar i trappor inte äter päron samtidigt? Jag gick vidare.

Vägen slingrade sig runt berget utan skyddsräcke, men var ändå rätt bred. Jag höll mig så långt in mot berget som möjligt medan jag noterade en del fler ledtrådar till att det här kanske inte var rätt väg. Några döda duvor, hundbajs överallt, alkisars efterlämnade rester på ett skruttigt bord… Här någonstans började jag fundera på att vända om, men då mötte jag en joggare med svängande tofs och tänkte att om hon kommer därifrån så måste det i alla fall gå att komma igenom.

Nu var jag tillbaka ungefär vid samma ställe som trappan, fast några meter upp, jag hade alltså gått runt hela berget ett varv. Jag tittade uppåt och såg tornet dit jag ville komma. Där stod två personer som pekade på mig och skrattade. Också en ledtråd. Men för mycket var nu investerat i det här äventyret, jag måste fullfölja. Nedanför var det full aktivitet, barnen samlades i en park för att gå runt och halloweena. Kartan sa att det ligger flera skolor på kullen, men ingenting om hur man kommer in på kastellet.

Fel väg?

Fel väg! Men fin utsikt.

Vägen var rejält trasig på sina ställen, men ingenstans var den avstängd, och jag kom fortfarande uppåt, även om det gick långsamt och Pac-Man snurrade runt berget ett varv till. Ett spöke dök upp i form av en man som spred ut mat över hela vägen, det blev plötsligt mörkt av duvor överallt och jag flydde ner mot barnen, ut på bilvägen. Så tillbaka där jag började i stort sett, men följde nu bilvägen, med fara för livhanken.

Uppe!

I alla fall så kom jag till slut upp på baksidan av kastellet, och det var väl inte särskilt imponerande, även om de någon gång hade smällt upp en turistskylt om audioguide – scanna koden för staden mellan två berg! Det gjorde jag inte, men kollade utsikten och lärde mig att Sant Ferran-fästningen byggdes 1809 för att skydda staden från Napoleons arméer. 1812 intog de Alicante, men stannade bara en dag eftersom de kallades tillbaka för att dra till Ryssland i stället. Kvar stod ett fuskbygge som jag nu traskade neråt från, den här gången på gångvägen avsedd för turister.

Rätt väg!

 

Den här porten kanske var imponerande en gång, jag vet inte. Men tillsammans med ett permanent stängt besökscenter så var det bara sorgligt och lite läskigt.

En stor behållning var dock att komma in i vallgraven, där det var helt tyst. Det är så mycket ljud i den här staden! Här är lite utsikt, men jag skulle inte rekommendera att ta sig upp. Finns fler och mer trevliga utsikter i stan.

 

När jag kom ner blev det snabbt mörkt, och jag gick in i gamla stan och åt lite tapas. Sen hem och gjorde en kanelbullemarkering på berget.

Ägg, champinjoner och sparris, och bröd med vitlöksmajonnäs.