Tag Archives: museum

I industrins vagga

Jag får nästan alla mina nyheter genom morgontidningen vid frukostbordet, och vad jag snappar upp från folk runt omkring (och eventuellt Facebook). Vilket betyder att när jag är på resa, så märker jag knappt alls vad som händer hemma och i resten av världen. Det är ju skönt att vara helt och hållet på semester, men ändå känner jag ibland att jag kanske borde stämma av med verkligheten lite. Som i dag, när jag gick in på DN.se, och kunde konstatera att jag inte missat något:

  • Kicki Danielsson ställer in i Halmstad.
  • Haggislarm skakar Skottland.
  • Wifi? Javisst, om du städar bajamajor.
  • 29 sekunders handskak mellan Trump och Macron.

Ganska lugnt alltså. Själv har jag varit i Manchester och köpt ett par Manchester-byxor. Alltså inte Manchesterbyxor, men jeans. Fast vi vaknade ju i Liverpool och åt frukost på Starbucks innan vi checkade ut och tog vi en sväng förbi Strawberry Fields, vid John Lennons barndomshem.

Lite suddig på grund av att en bil kom bakom oss, men…you get the picture (haha).

Jag var inte så ivrig när det gällde Manchester, vet inte riktigt varför, men jag har tänkt att det inte finns så mycket att se, att staden är smutsig, osv, men det var en rolig stad!

Många gamla imponerande massiva hus, bredvid nya.

Vi började med att besöka Museum of Science and Industry, eftersom Manchester var så viktigt i den industriella revolutionen. Jättefint museum! Det fanns en stor experimentavdelning, maskiner och historia.

Jag älskar 1800-talsmaskiner, tänk vad mycket tanke och jobb det ligger bakom varje maskin! De är ofta så fina också. Det här är en Jaquard Loom, som väver i mönster och är programmerad med hålkort.

 

Spinning Mule från slutet av 1700-talet, den spann snabbare än någon spinnmaskin tidigare.

Vi var också på världens äldsta bevarade tågstation för passagerare, och fick veta att den första intercitylinjen med tåg gick mellan Liverpool och Manchester.

Hannes hade snokat upp en stadsvandring i Marx och Engels fotspår, och Risto följde med på den medan Hilda och jag gick runt på stan och i affärer.


Alla var nöjda när vi gick till bilen och körde vidare mot Blackpool. Enligt Wikipedia så är Blackpool en avdankad semesterort som på senare år riktat in sig på casinos och billiga hotell Las Vegas-style. Det visade sig stämma ganska bra, men mer likt Reno än Vegas, det vill säga andra klass. På vår tio minuters promenad mellan hotellet och tornet, där vi åt middag, såg vi fyra möhippor och ungefär hundra billiga hotell, tattoo parlours och annat som hör till stilen.


Det finaste i Blackpool är tornet, som är 158 meter högt och har Eiffeltornet som förlaga. Framför tornet finns Comedy Carpet, ett konstverk med catchphrases, jokes and songs.

Risto letar nya skämt.

Det var inte så mycket mer att se förutom piren med fun fair, och vi ska ändå på nöjesfält i morgon, så vi gick tillbaka till hotellet. Vi avslutar dagen med ett skämt från mattan:​

​​

A Day in the Life

Jag var uppe redan före sju för att lägga fyra pund i vår dygnsparkering, och kunde inte somna om. När de andra vaknat så gick vi och åt frukost på Starbucks och promenerade sedan ner mot Albert Dock. Smidiga som vi är, så hade vi bokat biljetter till The Beatles Story i förväg och skrivit ut på hotellet, så vi gled förbi kön igen. 😎

En av mina favoriter – affischen som inspirerade John Lennon till att skriva Being for the benefit of Mr Kite.


Det var ett fint museum, även om vi vet ganska mycket om Beatles och musiken, så var det en del guldkorn. Och kul för H2 att få höra hisorien om The Beatles, och varför de är så speciella. Jag blev sugen på att lyssna på musiken igen, det var ett tag sen!

By the waterfront. Med kaffe i Beatlesmugg.


Vi tog en liten sväng förbi hotellet Malmaison, där vi läst att de för en begränsad tid serverar svart glass framställd av “kokosnötsaska”. Ingen aning om vad som är så bra med det, men något som är limited time only är alltid lite roligt. Restaurangpersonalen var lika ovetande som vi, det var fyra personer inblandade innan de till slut fick tag på någon som gjorde glassen åt oss. 

Värt en liten väntan! Glass på kokosgrädde med candy popper och mynta strösslat ovanpå.


Det är jättekul att det är så mycket musik i hela stan, vart man än går så hör man livemusik från pubarna. Vi gick förstås till Mathew Street och ner i The Cavern Club, det var en rolig upplevelse. Coolt att vara där de spelat, och särskilt efter att vi hört fansen i audioguide på The Beatles Story berätta hur det var på klubben – dank, hot and smelly. 

Några gick överstyr i museishopen.


När man blir lite trött på att titta och lyssna på Beatles, så kan man gå på stan och i affärer i stället. Vi åt en sen fast jättegod lunch på snabbmatsstället The Olive Branch och hit the stores. 

När allas mobilbatteri var slut, så möttes vi på hotellet och vilade lite innan vi gick och åt på Wahaca. 

I morgon har vi Manchester på schemat. Vet inte riktigt vad vi ska göra där, det dyker inte upp jätteintressanta saker på googlingarna. Men jag kanske köper ett par manchesterbyxor, jag har inte haft såna sen jag var typ elva?  

No plan = good plan

Vi hade inte planerat något för i dag, eftersom jag mådde väldigt dåligt igår, men när jag vaknade kände jag mig bättre, så planen var att gå på British Museum och sen se Big Ben. Spoiler: vi klarade halva planen.

Frukost på Coffee Shop som ligger under lägenheten (Ristos nya stamställe), sen hoppade vi på en dubbeldäckare vid Hyde Park. Inget London utan att Risto går på HMV, så vi hoppade av på Oxford St, och då råkade jag och Hilda ramla in på New Look och en gul regnjacka råkade följa med mig ut. 

När det nu gick så bra att gå, så prommade vi vidare till Piccadilly Circus, mest för att visa barnen. 

Utspridd familj på Piccadilly Circus.

Det är lite svårt att vara så få dagar i en stad som man känner till väl, vi vill se allt som vi har sett förut för att visa varandra, plus nya roliga saker. Det går ju liksom inte att hinna med allt, särskilt inte med mina begränsningar. Men efter diverse caféer och andra hinder på vägen så kom vi i alla fall till British Museum och stapplade in. 

Gamla norska schackpjäser i valrossbetar i förgrunden, Hilda och jag i bakgrunden.

Vi och våra små stolar. 🙂

Vi fokuserade på topp tio enligt en broshyr vi köpte, och sen på principen att ställa stolen framför en monter och läsa om allt där, snarare än att springa omkring. Man hinner ändå inte se allt. Min favorit var freskerna från Lykia, och så gillar jag alltid de grekiska och romerska statyerna.

En annan favorit – skylt som talar om ifall det är värt att leta rätt på en hiss.


Helt slut efter museet, satte vi oss på ett café utanför och drog upp vidare planer. Big Ben flyttades till en annan dag. Vi gick istället till Covent Garden för glass och lite te på Morelli’s. Skönt att sitta ner en stund till. 


Det var ett ganska slaget gäng som drällde in i lägenheten när vi kom tillbaka. Vi vilade ett tag, sedan gick vi till Portobello Road och hittade ett coolt pintxos-ställe. Hur gott som helst.

Sangria…good night!

Dinosaurier, presidenter och en gudfar

I morse kändes det svalt igen när vi gick ut, jag blev lite glad och tog med paraplyet, men det var lite väl optimistiskt. Inte en droppe på hela dagen, och nu är klockan åtta på kvällen, och det är 29 grader…
Vi gick på Museum of Natural History på förmiddagen, fokus var mest på dinosaurier och dioramorna, som vi fastnade rätt länge vid.

Hildas rädd-min vid…eh…brontosaurus?


En av favoritpresidenterna, Theodore Roosevelt. 

Det här namnet hade jag kunnat komma på själv! 🙂

Efter museet åkte vi till Union Square och lekte i Evelyn playground tills vi mötte Devin.


Hannes uppdaterar Devin med det senaste från Sollentuna över en seafood soup på Republic. 

Vi tog en taxi till Chelsea Market där vi åt supergod glass för att orka med en promenad i värmen på High Line park.

Chelsea Market har mycket att välja på. L’Arte del Gelato blev lagom för den här gången. 

Fint uppe på High Line, men det är nog lättare att njuta av när det inte är så varmt. Inte så mycket skugga här.
Kvällen avslutades med fish sticks hemma i huset, Hannes höll i ett spel där vi skulle gissa namnet på de amerikanska presidenterna från hans kortlek. Risto var på hugget och vann.

Hannes och Hilda tyckte det var jättekul att träffa Devin igen, det var riktigt länge sedan sist, om man inte räknar enstaka skype. Båda ville visa typ allting och berätta allting för honom. Jag tror att han tyckte det var lite mysigt, han också. 🙂


Stor koncentration, alla vill vinna.

Skrikiga spel och gardiner

Produktutvecklingen går så himla fort, jag tycker att man kan titta på en förpackning från fem år sedan och tänka att den ser helt sjukt gammal ut. Och jag älskar såna där utställningar på museer där man kan titta på hur saker såg ut förr i tiden, särskilt då förpackningar. Det är alltid lite mysigt när jag kan säga till barnen “så där såg det ut när jag var liten” och bli lite drömskt nostalgisk.

På Tekniska museet i Helsingfors har de utställningen Från Pong till PlayStation, där man får spela gamla favoriter som Tetris, Phoenix (Space command) och Olympic games, på arkadmaskiner. (Oh, the noise! Fint och hemskt på samma gång.)

När vi hade tröttnat på spelen, gick vi vidare till konsolerna, som de hade placerat ut i tidsenliga rum. Och i 70-talsrummet såg jag till min förvåning…mina 80-talsgardiner! Antingen är det dålig research, eller så var mamma och jag tio år sena i smaken. Tror nog att det där mönstret stod sig in i 90-talet, jag vill minnas att jag hade en skjorta med något liknande på skolavslutningen i femman. Gah!