Ögonblick från den ljusa sidan
Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!
En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung – en singel i en skrotbil.
Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.
Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.
Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.
Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi – jag kommer och dansar!
Så skimrande var aldrig havet, som fyra nya mynt.Jag tycker verkligen om att vara på jobbet. Jag tycker om att titta upp från skärmen och se E, A och J sitta där och jobba, kanske säga något och sedan fortsätta igen. Att hämta te i köket och prata trams med någon som står där, eller att luncha och släppa allt en halvtimme.
Men i dag påmindes jag om att när man gör något som man inte brukar, så följer nya idéer och tankar. Jag jobbade hemifrån och tillbringade lunchen med att göra ärenden. Eftersom jag inte har bil, så tog jag bussen till Stinsen och upptäckte för första gången att den går från dörr till dörr. Jag hade ingen väska med, vilket betyder inget att läsa, lyssna på eller fixa med. Det var jätteskönt att bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka. En vanlig vardag skulle jag i tysthet bocka av att-göra-listan i huvudet, planera för vad jag ska göra när jag går av bussen, när jag kommer hem, nästa dag, nästa helg… Men nu – att vara ensam hemma i sex dagar och börja dessa med att jobba hemifrån – rubbar mina cirklar.
I stället för att sitta isolerad från världen, så såg jag en man komma på bussen med andan i halsen och sa att en tjej som gått på hade tappat sitt kort inne på Pressbyrån. Han letade upp henne och de gick av tillsammans medan chauffören väntade. Sådant myser jag av. När folk går ifrån sina planer eller sin väg för att hjälpa någon annan, eller göra någon annan glad. Det är min favorit, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få se mer.
Senare, i affären, fick jag växel tillbaka, och när jag öppnade handen såg jag att jag fått fyra skinande jubileumskronor. Jag har inte ägt många såna, och här fick jag fyra – på en gång! Här kommer den skeptiske att tro att jag är hög eller kanske bara fånig. Men det är en så skön känsla att bli glad för småsaker, att jag blir glad för den lilla grejen först, och sen glad igen för att jag tycker om att kunna bli glad för smått.
När jag kom hem igen kom jag på ett nytt uttryck som jag dessutom genast fick använda. Beredda…?
I lunchas.
Som “i söndags var jag på bio, och i lunchas gick jag till K-Rauta”. Perfekt! Det här kommer R att gilla, han som är så fascinerad av svenskarnas användning av ordet “lunch” som tidsbenämning.
Alltså, en högst ordinär tisdag kan man:
Den här dagen vann jag, alltså.
Nu ska jag spela gitarr.
“Och han blev sittande och lyssnade på den väldiga tystnaden. Så satt han en hel timme och stirrade, men till slut kände han sig så ensam så han hämtade en penna och skrev ett brev till De ensammas klubb.
Och han måste ha fått fatt i en jättebra penna, för han kom ihåg så mycket bokstäver så han skrev ett långt brev om att han var matematiksnille och nästan präst, finsnickare samt storsamlare på ekorrar. Och så skrev han att han ville ha lite kamrater, helst ljusgröna papegojor om det fanns. Sist stoppade han ner ett fotografi av sig själv och så klistrade han igen kuvertet.
“Ja, är det ingen som går på det här, så vet jag inte hur de är skapade”, sa Loranga och gick till brevlådan med brevet.
Han satte sig en stund på en sten och väntade på svar, och rätt som det var så damp det ner ett!
Då slet han upp kuvertet och drog fram ett brev som det stod lite ord på:
Ånej, så ensamma är vi inte, stod det. Hälsningar från Ensamma klubben.”
(Ur Loranga av Barbro Lindgren)
From a lonely point of view.Det tittas lite när man sitter ensam och äter middag på en kryssningsbåt. Mer än någon annanstans. När jag känner mig ensam, så tänker jag alltid på Shutricks Vem min längtan är till för:
Ibland är det så skönt att vara ensam
men det är inte lika roligt när man är det.
Bio är okej,
men det är så fult att säga “hej,
jag ska ha EN biljett till mig”…
Se även Lonely guy.