Tag Archives: lunch

Rubba cirklarna, och glimtarna skymtar

Så skimrande var aldrig havet, som fyra nya mynt.

Jag tycker verkligen om att vara på jobbet. Jag tycker om att titta upp från skärmen och se E, A och J sitta där och jobba, kanske säga något och sedan fortsätta igen. Att hämta te i köket och prata trams med någon som står där, eller att luncha och släppa allt en halvtimme.

Men i dag påmindes jag om att när man gör något som man inte brukar, så följer nya idéer och tankar. Jag jobbade hemifrån och tillbringade lunchen med att göra ärenden. Eftersom jag inte har bil, så tog jag bussen till Stinsen och upptäckte för första gången att den går från dörr till dörr. Jag hade ingen väska med, vilket betyder inget att läsa, lyssna på eller fixa med. Det var jätteskönt att bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka. En vanlig vardag skulle jag i tysthet bocka av att-göra-listan i huvudet, planera för vad jag ska göra när jag går av bussen, när jag kommer hem, nästa dag, nästa helg… Men nu – att vara ensam hemma i sex dagar och börja dessa med att jobba hemifrån – rubbar mina cirklar.

I stället för att sitta isolerad från världen, så såg jag en man komma på bussen med andan i halsen och sa att en tjej som gått på hade tappat sitt kort inne på Pressbyrån. Han letade upp henne och de gick av tillsammans medan chauffören väntade. Sådant myser jag av. När folk går ifrån sina planer eller sin väg för att hjälpa någon annan, eller göra någon annan glad. Det är min favorit, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få se mer.

Senare, i affären, fick jag växel tillbaka, och när jag öppnade handen såg jag att jag fått fyra skinande jubileumskronor. Jag har inte ägt många såna, och här fick jag fyra – på en gång! Här kommer den skeptiske att tro att jag är hög eller kanske bara fånig. Men det är en så skön känsla att bli glad för småsaker, att jag blir glad för den lilla grejen först, och sen glad igen för att jag tycker om att kunna bli glad för smått.

När jag kom hem igen kom jag på ett nytt uttryck som jag dessutom genast fick använda. Beredda…?

I lunchas.

Som “i söndags var jag på bio, och i lunchas gick jag till K-Rauta”. Perfekt! Det här kommer R att gilla, han som är så fascinerad av svenskarnas användning av ordet “lunch” som tidsbenämning.

Alltså, en högst ordinär tisdag kan man:

  • hitta en ny, bra buss
  • bli glad över medmänniskor och småsaker
  • komma på nya, användbara uttryck

Den här dagen vann jag, alltså.

Nu ska jag spela gitarr.

Rakt upp i luften ba!

Kontakt med övriga världen, eller yttre rymden?

Det är en skitsmart idé att kunna ringa upp ett nummer och klicka på en länk och se en presentation samtidigt som man hör den och kan ställa frågor. Det känns lite OS att samlas tillsammans med andra i samma position världen över, för att hjälpa varandra och utbyta erfarenheter. Då är det roligt att jobba. Det är inte roligt att jobba om man inte vill lyssna på det där, men är för artig för att lämna mötet mitt i.

Jag gillar verkligen när man tar en paus från jobbet och pratar om något helt annat än just jobbet. I dag funderade vi bland annat över om man teoretiskt skulle spara tid på att åka rakt upp i rymden och vänta på att jorden skulle snurra dit man skulle, eller om det skulle gå lika snabbt att flyga. Vi kom nog fram till att flygning än så länge fungerar rätt bra.

Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny…nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan – en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av “jag skulle vilja boka…” utan “jag vill ha…”. Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.