Tag Archives: syskon

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung – en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi – jag kommer och dansar!

Skobby dobby doooo, lil sis!

Inte fullmåne än.

Nu har lillasyster yster landat på andra sidan jorden, och det känns konstigt. Samma tjej som mejlade mig för åtta år sedan (med rubriken “skobby dobby doooo”) att hon sovit över hos mormor och ätit makaronipudding, och att hon fått ett “juste nytt rekord i Bopit 51”.

Bara två år senare var storasyster i Chile, lillebror i USA och jag själv i Finland. Själv var hon kvar hemma med det bästa av två världar: ensambarn fast med tre syskon. Nu är det vi som är hemma i vår vardag, medan hon kastar sig in i saker som Full Moon Party och bara skriver hem om det nödvändigaste. Galenskap och Farligheter berättar hon väl om senare, när det går att skratta åt, och man har landat helskinnad på andra sidan.

Ta hand om dig, lil sis och håll ihop med L. Gör inget som inte känns rätt i magen!

En som pratar, en som vinner, en som samarbetar, en som hetsar

Lika redo 2007 som tio år tidigare.

I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!

Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! “Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt…” analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. “Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra” kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.

Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.

Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista “Meh! Ska du sinka laget?!” Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra “Ajajaj, fan vad ont det gör – Sorry team! Förlåt! – Ajajajaj – Förlåt hörni!” Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.

Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar “skratta inte!”, och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar “tänk utanför boxen!” och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.

De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.