Tag Archives: vardag

En annan dygnsrytm

Idag är min sista dag i Alicante, och jag blev så himla glad när klockan blev solen-kommer-runt-hörnet och min balkong badade i ljus och värme! Hurra, varmt igen! Min rutin här är att äta frukost på balkongen (i alla fall de första veckorna, sen blev det för kallt), jobba fram till lunch och sen ta en promenad och äta något litet. Sen jobba vidare med pauser på balkongen, och så ut igen efter jobbet för att lapa de sista timmarna av ljus.

Sista kvällen, försökte fånga färgerna, men det gick inte.

 

Har äntligen hittat de goda kakorna! Här har jag ätit ”lunch” två dagar i rad.

Det är alltid konstigt att det är så annorlunda tider och vanor här nere i södra Europa. När jag går ut till lunch så äter andra desayuno, frukost. Och när jag går ut och tänker automatiskt att jag måste hinna köpa något särskilt innan de stänger, så öppnar ju alla butiker. Märkligt. Fördelen är så klart att det alltid finns bord på restaurangerna, eftersom ingen annan äter klockan 19.

Klockan 10…

…och klockan 17

Så går jag runt och tittar på ljusen och folklivet, sen går jag in och stänger om mig, tar på mysbyxor och läser eller kollar på tv…och då går folk ut och börjar fundera på middag, och jag känner mig av någon anledning som en tönt.

Staden är helt annorlunda efter klockan sex, när allt börjar öppna. I början är det svårt att hitta tillbaka till ställen eftersom de kan se helt annorlunda ut när jalusierna är uppdragna, eller bord utställda. I gamla stan finns inga fasta uteserveringar, bara små markeringar i gatan, så personalen som kommer drar in och ut stolarna varje natt och vid lunch.

La explanada de España i kvällsljus. Här är aldrig uteserveringar, de är på gatan intill.

Det vilda livet under min balkong syns inga spår av klockan 7.30. Stolar och bord är borta, och skräp och annat är bortspolat av en tanker som långsamt åker genom stan med en snubbe med högtrycksslang efter sig. (De kanske måste spola gatorna hela tiden eftersom det aldrig regnar? Jag såg någonstans att Alicante har 310 soldagar.)

Filmade det här 4.50 en morgon när jag hörde det för första gången. Man vänjer sig vid allt, även en vääääldigt långsam högtryckstanker som spolar glasflaskor runt sig.

Sopstationerna är därför förhållandevis fräscha, men jag ser ingen logik i vilka kärl som är placerade var. Lättast att hitta är glaskärl (ett under min balkong, där barerna tömmer lite då och då natten igenom – tack så mycket), annars kan de vara lite var som helst. Komposten kommer jag inte in i, den måste man ha en app för att öppna (där fick ni, bananflugor!).

Amerikansk vardag

Den här dagen har vi hängt med McBrides så mycket vi bara kunnat.

Tina lär Hilda att ge godis till Noodles. 

Tina skjutsade barnen till camp tidigt, när hon var tillbaka, åkte vi ut på sightseeing i Lexington. Här ägde det första slaget i amerikanska frihetskriget rum, så det lilla området runt centrum är fullt av historia. Och de gillar att berätta den. 🙂 Överallt runt slagfältet (som är jättelitet) har trähusen från 1700-talet plaketter med viktiga händelser och personer, och det är guidade turer kring fältet varje timme, med folk i tidsenliga kläder.

Vi hade vår egen guide i stället, och fick en personlig rundtur kring Battle Green.

 

Captain John Parker, leading the Minute Men (patrioternas armé som skulle vara klara på en minut om britterna kom). Battle Green, slagfältet, i bakgrunden. 



Klocktornet som skulle ringa när engelsmännen kom. 



Ganska litet för trehundra man.

Efter lunch tittade vi på Cleos uppträdande, som var avslutning på hennes summer camp. 


Cleo är i mitten med den bruna hatten. Hon är en anka. 🙂

Glass i gräset med Cleo och hennes kompisar. 


Mari Elsa och Hannes leker med Noodles. 

I morgon åker vi hem till New York tidigt, eftersom familjen ska på semester i Maine. Så nu är det frenetisk packning här. Jag älskar den här familjen, även i kaos är de så mysiga och omtänksamma allihopa! Och det är jätteroligt att få dela deras vardag. Hoppas det inte är sex år tills nästa gång vi ses. 

Torsdag hela veckan

Morgon på Kungsbron med Stadshus.

När tiden och vädret tillåter, tar jag en morgonpromenad från skolan till jobbet. Jag går längs Fleminggatan, lyssnar på musik och funderar över livet. En grå dag i novembras gick jag med blicken nedåt och snabba steg, när en liten farbror med blå mössa stannade och sa något.

“Ursäkta?” sa jag, och drog ur ena hörluren för att kunna förklara vägen. “You look very lovely today”, sa farbrorn, varpå jag förstås inte rodnade lite klädsamt eftersom det var jättekallt och jag redan hade rödare kinder än vad både modet och artigheten krävde. Däremot log jag stort mot honom eftersom det var snällt sagt, sa “why, thank you!” och studsade vidare. Ganska glad en lång stund på grund av en flyktig komplimang från en främling.

Tiden gick, mycket på jobbet och jakt på varenda minut gjorde att jag kände mig tvungen att läsa och svara på mejl under den korta tunnelbaneresan till kontoret. Ingen promenad på ett tag. I januari gick jag äntligen på Fleminggatan igen. (Inte för att just den gatan är något speciellt, men det är ju mysigt att gå.) När jag såg farbrorn med den blå mössan, kände jag inte igen honom förrän han återigen stannade bredvid mig. Jag tog ur hörluren just i tid för att höra honom säga “You look very lovely today”.

Den här gången log jag stort av en annan orsak. Det var så komiskt att jag hade känt mig så glad över komplimangen förra gången, och nu förstod jag att det var hans morgonrutin att gå ut och berätta för främlingar att de såg fina ut. Fortfarande glad över komplimangen, dock.

I morse sprang jag nerför trappan från skolan med Robyn i öronen, förbi Fridhemsplan, snappade åt mig en broschyr om vinter i skärgården i en snurr. Jag fortsatte att gå lite kaxigt (det var ju Robyn!) längs med Fleminggatan, log för mig själv när jag på håll såg lilla farbrorn gå långsamt framåt, få syn på mig och skina upp. Jag saktade in innan han gjorde det, såg honom mima “You look very lovely today”, sa själv “thank you!” och skrattade för mig själv. Det var som när man har spelat en bana i ett dataspel jättemånga gånger, och fastnat på slutet och måste göra allt om igen: Nerför trappan-ta broschyr-hej till gubben-över bron… going through the motions liksom.

Jag älskar att vardagen är så mysig ibland!

Vardagsspänning


Mycket kan hända mellan Kista och Fridhemsplan. I dag blev en strumpa en kompis, vi hittade fyra figurer ur Bamse, Star Wars, Indiana Jones och Pippi på bokstaven D, och Hilda sprang i strumplästen av tåget för att vi höll på att missa stationen. Rena undret att alla vantar, mössor, väskor och barn var ute på perrongen när tåget åkte vidare. Och en mamma.

Livet pågår medan vi fotar

Rutinerad skolpojke som älskar både sommarlov och skolan.

Ett läsår är till ända. I ett år har Hannes flugit upp ur sängen på morgonen och sett fram emot att gå till skolan. (Själv trodde jag aldrig att jag skulle orka morgonflängandet så här länge, måste jag erkänna.) Han är jättestolt, jätteglad, och förväntansfull, precis som det ska vara.

I måndags när jag kom ut från bussen till skolan, så hängde det kläder på streck mellan trafikskyltarna. Då tänkte jag att det vore kul att bara lägga ett foto av det på bloggen, utan kommentar. Särskilt som det känns som att jag har så himla lite tid över till någonting just nu, inte minst att blogga, trots att jag tycker det är så kul. Tyvärr hade jag också så himla lite tid över, att jag inte ens kunde ta mig tid att stanna tio sekunder för att fota. (Här är någon annan som gjorde det i alla fall.)

Samma eftermiddag, när jag gick till dagis från Odenplan, såg jag en annan rolig scen. En man i gubb-beigea, raka kläder stod ungefär två meter från ett skyltfönster, med armarna hängande rakt ner, blicken vänd lite uppåt. När jag kom närmare, såg jag att det stod en kille innanför skyltfönstret och gestikulerade vilt, som om han försökte kommunicera något. Det var liiite för trångt därinne, så hans nästipp var lite tillplattad. Jag såg på den rufsige, plattnäste killen innanför glaset, och sedan tillbaka på navelpillaren framför fönstret, och det var oerhört komiskt. Stressade förbi fönstret, och ögonblicket var borta.

Dagen efter sprang jag genom regnet från dagis, och stannade vid övergångsstället vid Odenplan. På andra sidan gatan stod en man i kostym, med allvarlig min. I hans ena hand fanns en brun portfölj. I andra handen höll han sitt paraply. Ett rött paraply med svarta prickar och två små svarta öron på toppen. Ett nyckelpigeparaply! Underbart.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Kanske att det finns roligheter överallt, bara man håller ögonen öppna? Eller att man inte ska ödsla tid på att fumla med kameran, när det går så lätt att återkalla minnet och le åt det i stället? Att Odenplan och Fridhemsplan är knasiga ställen? Vet inte. 🙂