Tag Archives: springa

På väg mot målet

En del av ett vinnande koncept.

Som man brukar säga: I’m on top of things. Efter att ha svettats, sprungit och planerat i tre veckor, så skrattade mina kolleger när jag i dag sa “det är inte så krångligt egentligen, att lämna på två ställen”. Inte hånfullt direkt, men…ja. Jag kanske inte övertygar förrän jag har kommit i tid till jobbet några dagar i rad, utan en segergest och rufsigt hår. Nu är det i alla fall så lugnt som det kan bli, förutsatt att barnen och jag går utanför dörren inte en minut senare än 7.30 och att ingen är ledsen vid lämning.

På väg mot denna framgång, har jag lagt till två saker på morgonresan: en vagn och löpskor. (Det är en intressant kombination av proffsighet och tjejighet att ha ett par snygga skor i väskan.) Mitt bästa tips förblir ändå att vara glad och lugn, eftersom allt går så mycket fortare om barnen är lugna och glada. Jag väljer också att inte tänka på vad en trebarnsfar på jobbet sa i dag: “vädret är med oss, vänta bara tills det ska på galonisar”.

Men det är ju sen.

Att springa för allt man är värd – del II


A little bit of Jessica, here I am!

Det finns två moment som jag alltid gör på gymmet, och det ena är att springa i tio minuter som uppvärmning. Jag har aldrig varit en joggare, utan när jag springer, så springer jag helst så fort jag kan och med långa steg. Det är skönt att hitta en låt som är i exakt rätt takt för mitt tempo, men ibland slår det fel, när en låt är lite för bra att springa till. En sådan är Lou Begas Mambo No. 5. Den är exakt i takten 13 km/h, vilket är på gränsen för hur snabbt jag brukar springa, och eftersom den dessutom har en sån skön rytm, så dansspringer jag lite, vilket gör det hela ännu jobbigare. Han tar knäcken på mig, den där Lou Bega!

Etapplopp i Stockholm

Strutsigt värre!

Att gå till dagis. Visst låter det enkelt? De flesta kanske ser framför sig hur man går ut genom dörren i sitt lilla radhus, går eller halvspringer de 200 metrarna till områdets dagis, åtföljd av sina små telningar som snällt ser sig för när de går över cykelvägen där alla ändå kör superförsiktigt.

Andra har en lite annorlunda morgonrutin.

Att göra i ordning en liten familj på morgonen kräver förhandling, samarbete, peppning och simultanförmåga. När vi har kommit så långt att vi går utanför dörren till vårt hem, följer 45 minuters högspänning:

Etapp I: hem-buss
Vägen till den första bussen är som intervallträning. Skjutsa fram den ena med en lätt hand på ryggen, springa tillbaka, lirka med den andra som absolut vill gå själv och inte bli buren, trots att vi ser bussen komma vid hörnet. Springa framåt och ropa till den första att han inte går för nära trottoarkanten, sedan tillbaka igen och locka den andra att springa så fort hon kan. Ibland har bussen inte kommit, då är det rutin att klättra upp på berget bredvid hållplatsen och läsa tidning.

Etapp II: buss-tunnelbana
Efter första bussresan har vi hunnit lugna ner oss lite, och springer ut på torget till t-banan, där tidningsutdelaren alltid ler och vill byta tidning med barnens Bamse. Spurt till spärrarna och ner i rulltrappan, in på tåget där vi i bästa fall får sitta. Liten kamp för att få Hilda att sitta i knäet, och att hindra hennes små smutsiga tassar att nudda knäna mittemot. Om vi får stå är det rinnande svett och krampande arm, till de klagande tonerna av en femåring som bara vill sitta och läsa.

Etapp III: byta tunnelbana
Håller ihop så gott det går när dörrarna öppnas och vi springer rakt över perrongen och in i nästa tåg precis innan dörrarna stängs. Se etapp II.

Etapp IV: Odenplan
Ah! Andningshålet Odenplan, där det ofta är fem minuter tills bussen går. Det finns tid att springa runt, runt för två av oss, och att stå still och lufta sig för en av oss. För att få dem att sitta stilla på bussen har jag halvuppfunnit ett gupp i gatan, som man bara kan känna om man sitter med benen rakt fram, längst bak i bussen.

Etapp V: Farligt
Här är den enda delen av resan där jag inte kan lita på att de klarar sig själva. Fyrvägskorsning, tvååring som vägrar att hålla i handen och korta grönperioder. Jag gillar verkligen att folk runt omkring håller koll på barnen, ofta om jag går några steg efter dem, så ser jag hur flera tittar så att de inte är på vift. Det känns tryggt.
På den allra sista gatstumpen, brukar de springa runt hörnet och utan att jag ser det (hehe) hoppa in i en port och sätta sig där och blunda hårt. De tror att de inte syns! Otroligt sött. Sen är vi framme, och kan pusta ut.

Det låter ganska stressigt, men det är faktiskt harmoniskt emellanåt. Jag får vara stolt över hur bra de sköter sig och hur gulliga de är när de vill sitta bredvid varandra, kramas, läser för varandra eller leker. Dessutom är det en fördel att våra barn kan röra sig i stadstrafik – de står till höger i rulltrappan, springer aldrig ifrån oss och kan rabbla knutpunkterna på röda och gröna linjen. I vår stressiga tid får man väl vara jätteglad att man har tid att prata med sina barn en hel timme på morgonen, utan en massa morgonsysslor som stör.

Jag ser med spänning fram emot måndag, då ett nytt moment läggs till loppet…lämning på två ställen.

Run, baby, run

Vem jagar dem?

En tidning anordnade ett lopp i högklackat i Kungsan, och det gick riktigt fort. Klackarna skulle vara minst 7 cm höga, och det vet ju alla att det kan vara en hälsofara bara att gå i sådana. Själv har jag aldrig varit en riktig klacker, jag är alldeles för förtjust i att komma fram fort och slippa skavsår, så jag lägger i stället lite omsorg på att hitta sköna gympadojor som går att använda till någorlunda snygga outfits.

I våras fick jag en tjejighets-rush och började faktiskt att leta efter det motsatta: högklackade skor som är sköna att gå i, och det var ju en snillrik lösning på det hela. Första gången jag hade mina nyinköpta svarta pumps, så hade jag ett Hollywood moment. Och det låter glamorösare än det var, för faktum är att jag på väg till ett kundmöte fastnade med klacken i en brunn, alltmedan jag kände hur all värdighet förtvivlat rann mellan spjälorna ner under Stockholms gator. Men skam den som ger sig! Pumpsen och Puma får nog fortsätta att samsas på skohyllan, trots allt.

Att springa för allt man är värd

Svettigt, andfått och alldeles…alldeles underbart!

Av olika orsaker som det är onödigt att gå in på här, var det rackarns nära att vi missade flyget från London i går. Jag hade berättat för min reskompis J om när Risto och jag sprang genom Frankfurts flygplats för att vårt anslutningsflyg var två timmar försenat – jag med sjumånadersmage, vrålandes: “Spring bara! Bry dig inte om mig! Stoppa flyget!” och Risto hoppandes över stolar och bord och en och säkert annan liten tant. Ett roligt minne, som vi ofta skrattar åt. Det är ju inte lika roligt i realtid, vilket var fallet även i går.

Efter ett tag av tågförseningar och andra missöden, när vi började fundera på om vi var för sent ute, sa jag till J: “lugn, vi hinner, inga problem! Jag har aldrig missat ett flyg för egen maskin” (den sista lilla disclaimern kom sig av historien ovan). Nästa kommentar var “det är klart vi hinner, man missar bara inte ett flyg”, och så vidare babblade jag på.

Eftersom vi båda är omtänksamma och trevliga personer, kom vi redan när expresståget åkte in till terminalen överens om att vi måste vara fräcka nu. Vi måste helt enkelt göra vad vi aldrig gör: strunta i andras känslor och knäskålar och framför allt i vad de utsatta tycker om oss och bara ånga på genom folkmassan. Konstigt nog så var det när vi hade kommit överens om detta, som jag verkligen började bli nervös för att vi inte skulle hinna. Som om den där artigheten var min sista fästning!

Dörrarna öppnades, J (som snabbt bytt till gympadojor på tåget) rusade först och jag tätt efter, ropandes små kommandon till varandra. Det är lite suddigt vad som hände sedan, jag minns en massa folk, en grupp scouter som satt i ring på golvet och att jag varnade omgivningen med min egen tuta: “EXCUSE ME, EXCUSE ME!”. (Det hade varit en extra liten touch om jag skrikit “OUT OF THE WAY”, när jag ändå lagt artigheten åt sidan, men det här funkade också.) Det är helt otroligt vad man kan springa om man verkligen Springer. Vi lubbade benen av oss, kutade så att vi inte kunde känna någon annan del av kroppen än de pendlande benen. Och fan, vad det är jobbigt att springa med en tiokilosväska, kan jag säga.

För att göra en ännu längre historia kortare: vi hann, och kunde bli artiga oss igen. Det var spännande att få vara fräck, men jag gillar nog alternativet mer.