Det här tycker jag är konstigt. Dagen efter invigningen av det superfräscha gymmet, kommer jag dit som en av de fyra första in i damernas omklädningsrum. När jag 45 minuter senare går in i rummet igen, har någon av alla 200 skåp valt att sätta sitt lås på skåpet precis bredvid mitt, (och det är fortfarande inte fler än femton kvinnor på gymmet). Jag blev omotiverat irriterad.
Här kommer Jessis inte längre oskrivna omklädningsrumsregler:
- Finns en ledig skåpsrad, så ta ett skåp där. Om det är ont om skåp, ha åtminstone 1-2 buffertskåp till någon annan.
- Sätt på i alla fall trosor före grundlig insmörjning eller innan du sitter på bänken och småpratar med kompisen.
- Rakning sker hemma, inte i gymduschen.
Vad skönt det vore att ibland vräka ur sig lite egna regler utan att bry sig om att man förstör stämningen, eller att man får någon att känna sig lite skamsen. Ännu skönare vore att högt och tydligt deklamera dessa regler som om de vore det enda rätta. För det är det ju alltid, det som jag tycker.
I morgon, när jag kommer in i skolan:
“Ursäkta vuxna människa, men det du har på fötterna kallas också för skor, och de är lika smutsiga och blöta som barnens, så kan du också ta av dig dem vid skogränsen, så att alla andras strumpor också kan få vara torra?”
Och sen när jag kliver på den ständigt proppfulla tunnelbanan på Fridhemsplan:
“God morgon allihopa, kan ni flytta in i gångarna, så att jag slipper andas intimt med – vad heter du? ok. – Sven här?”
Eller springa efter när en fjortis “tappar” skräp på Drottninggatan:
“Nämen, du tappade det där kladdiga papperet!” (och sen vänta tills hon har gått tillbaka och plockat upp det ordentligt och helst bli kallad för något ungt och fräscht glåpord)
Nu funderar jag över vad jag mer irriterar mig på, och ingenting dyker upp. Det irriterar mig. Nåja.
