Ögonblick från den ljusa sidan
Det är så mycket fint som jag har sett under mina fyra veckor här i Alicante! Jag har bloggat för att komma ihåg så mycket som möjligt, men det är så klart många upplevelser som inte kommer med.
Håll i hatten, här är en massa bilder från alla veckor, helt osorterat:
Jag har inte ens visat bilder på juleljusen som jag såg så mycket fram emot att se! Tändningen av granen var något av en besvikelse. Jag hade en bra plats för att se spektaklet, och stod där i 40 minuter och uthärdade sjukt hög musik, så fem minuter innan den skulle tändas kom sex personer på rad och trängde sig in framför oss, drog upp sina mobiler och började filma. Så jag kan nog säga att det förstörde min upplevelse. Jag ser inte poängen med att filma exakt när granen tänds, det finns jättefina filmer på det samma kväll på officiella kanaler. Kan man inte bara få uppleva något nån gång utan att behöva titta på andras skärmar? (mvh Ledsen vattuman)
Höjdpunkt när jag fotade mig med en tomte som jag trodde hörde till evenemanget men som visade sig bara vara en man på väg till fest. Så jag tog alltså en bild tillsammans med en random snubbe. Lite får han skylla sig själv dock, när han stryker omkring i den där utstyrseln i en folkmassa runt en julgran som snart ska tändas.
Svårt att göra ljusdekorationerna rättvisa på bild – de är jättefina och blinkar och glittrar alldeles lagom!
La Rambla med juleljus.
Då var tändningen av julkrubban mycket mer stämningsfull, med framträdande av orkester med solist-sopran och kör som sjöng Halleluja och annan fin musik. Stolar fanns uppställda, men jag blev lite ledsen där också när folk reste sig och gick efter typ en kvart, mitt under konserten! Jag gick in och satte mig när det blev platser lediga, och när orkestern spelade sista numret var det kanske en femtedel av publiken kvar, så oartigt. Folk har verkligen inget tålamod längre. Några jag-var-där-selfies, sen sticker de. Bu.
Julkrubban med de 17 meter höga statyerna. I måndags när det var kastvindar satte de staket runt hela torget så att inte någon skulle råka bli mosad av en vis kung.
Sista lunchen gick jag upp i Concatedral de San Nicolás, som jag har haft nöjet att se från min balkong varje dag. Ända uppe i klocktornet var jag, sen skyndade jag mig ner av den händelse de skulle börja ringa.
Klockorna ringer lite konstiga tider, inte varje heltimme, halvtimme och kvart, utan vissa timmar är klockringningen tjugo i, tio i och sen kanske tio över. Man vet aldrig. Och eftersom jag dessutom blivit höjdrädd på gamla dar så var jag väldigt mycket på min vakt. Såg framför mig en Tom & Jerry-situation där jag fastnar mellan klockorna med fejset darrande som en cymbal: BOOOIIIING…DOOOOIIIINNNG…
Det var en fin katedral, och jag var ensam där uppe (det var ju folk nere i kyrkan, men ingen som smög omkring längs väggarna vid taket som jag).
Största klockan.
Något annat som är stort i Spanien (och har alltid varit som jag minns det) är schampo- och tvålflaskor. Varför det?!
Helt vanliga tandborstar för referens.
Från stort till litet, de har ”micro-croissants” på bageriet på min gata. Sött! Fast jag gillar inte croissanter men köpte en annan söt grej, ”saladitos”. Och något som i den bästa av världar hade varit en chokladbiskvi, men som var en torr och saltlös liten besvikelse som vanligt.
Snyft 😢
Idag är min sista dag i Alicante, och jag blev så himla glad när klockan blev solen-kommer-runt-hörnet och min balkong badade i ljus och värme! Hurra, varmt igen! Min rutin här är att äta frukost på balkongen (i alla fall de första veckorna, sen blev det för kallt), jobba fram till lunch och sen ta en promenad och äta något litet. Sen jobba vidare med pauser på balkongen, och så ut igen efter jobbet för att lapa de sista timmarna av ljus.
Sista kvällen, försökte fånga färgerna, men det gick inte.
Har äntligen hittat de goda kakorna! Här har jag ätit ”lunch” två dagar i rad.
Det är alltid konstigt att det är så annorlunda tider och vanor här nere i södra Europa. När jag går ut till lunch så äter andra desayuno, frukost. Och när jag går ut och tänker automatiskt att jag måste hinna köpa något särskilt innan de stänger, så öppnar ju alla butiker. Märkligt. Fördelen är så klart att det alltid finns bord på restaurangerna, eftersom ingen annan äter klockan 19.
Klockan 10…
…och klockan 17
Så går jag runt och tittar på ljusen och folklivet, sen går jag in och stänger om mig, tar på mysbyxor och läser eller kollar på tv…och då går folk ut och börjar fundera på middag, och jag känner mig av någon anledning som en tönt.
Staden är helt annorlunda efter klockan sex, när allt börjar öppna. I början är det svårt att hitta tillbaka till ställen eftersom de kan se helt annorlunda ut när jalusierna är uppdragna, eller bord utställda. I gamla stan finns inga fasta uteserveringar, bara små markeringar i gatan, så personalen som kommer drar in och ut stolarna varje natt och vid lunch.
La explanada de España i kvällsljus. Här är aldrig uteserveringar, de är på gatan intill.
Det vilda livet under min balkong syns inga spår av klockan 7.30. Stolar och bord är borta, och skräp och annat är bortspolat av en tanker som långsamt åker genom stan med en snubbe med högtrycksslang efter sig. (De kanske måste spola gatorna hela tiden eftersom det aldrig regnar? Jag såg någonstans att Alicante har 310 soldagar.)
Filmade det här 4.50 en morgon när jag hörde det för första gången. Man vänjer sig vid allt, även en vääääldigt långsam högtryckstanker som spolar glasflaskor runt sig.
Sopstationerna är därför förhållandevis fräscha, men jag ser ingen logik i vilka kärl som är placerade var. Lättast att hitta är glaskärl (ett under min balkong, där barerna tömmer lite då och då natten igenom – tack så mycket), annars kan de vara lite var som helst. Komposten kommer jag inte in i, den måste man ha en app för att öppna (där fick ni, bananflugor!).
I dag var det kyligt när jag gick ut på lunchpromenad, jag frös i min kavaj. Som det ser ut på Aemet, spanska SMHI, så är det dags att lägga undan de kortärmade tröjorna och tunna blusarna till förmån för stickat resten av vistelsen. På måndag kanske det till och med blir regn, det har jag inte sett sedan jag kom hit. Jag är SÅ glad att det har varit varmt ända fram till nu, kunde inte varit bättre!
Äntligen får jag använda min mysiga och fina cashmere-tröja som jag fyndade på Stadsmissionen inför resan!
Under mina veckor här har jag fotat lite allt möjligt, och samlat på mig ett gäng fina balkonger. Jag gillar att husen här är så varierade, det är något som jag tycker är så trist hemma, att nybyggen aldrig har några utsmyckningar kring dörrar och fönster. Jag vet så klart inte när de här husen är byggda, men det är härlig variation på balkongfasaderna (bläddra med pilarna och vänd på mobilen för större bilder):
I kväll tänds juleljusen, och jag är SÅ taggad! Och hela stan med mig, verkar det som. Jag ska se till att vara på plats vid granen i god tid före 19, när den blir den första dekorationen att tändas. Projektledaren i mig är nervös för att det ska bli strömavbrott (vi minns ju alla vad som hände 2019!), men sen kommer jag på att det ju inte är jag som är ansvarig, så då blir jag glad igen.
Apropå juldekorationer, så har det arkeologiska museet också fått upp sina, hehe:
Feliz Navidad! Ser lite ut som granen gjorde det året mamma grät.
MARQ var för övrigt ett jättefint museum! Det var inte bara fynd från arkeologiska utgrävningar, utan ett museum över hela det arkeologiska arbetet. Dessutom en väldigt intressant och fin utställning om Dénia, en stad full av historia som ligger lite norr om Alicante. Alla städer på den här kusten har så mycket spännande historia, mycket handel och utbyte och så klart många krig. Ett fynd som gjordes var till exempel en samling föremål och detaljer i brons, som de först trodde var ett krigsbyte, men som de nu tror är kvarlämningarna av en verkstad där man tillverkade och lagade föremål, eftersom alla låg i samma packe, och inuti amforor och så vidare. Föremålen härstammade från runt hela Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet, och ännu längre in i nuvarande Ryssland. Så spännande!
Några islamiska fynd, inte del av ovannämnda verkstad. Bakom hade de gjort rekonstruktioner i vackert glittrande material, som en vit skugga. Så fint!
Krukor, kannor och annat i lera och keramik. Allt var så fint uppställt och belyst.
Dénia har också en russinhistoria, det blev omåttligt poppis med russin i Europa och USA på 30-talet, och det här är en maskin som vägde russinen. Precis som med balkongerna – varför är inte maskiner så här fina nuförtiden?
Varför bara måste jag gå in på ställen där jag inte får gå in? Varför är det så spännande? 🙂
Hurra! Ayuntamiento har släppt datumet för juleljusens tändning i år, och det blir på fredag den 21 november, vilket innebär att jag kommer att hinna se dem innan jag åker hem!
Igår började de bygga upp den stora julkrubban som ska stå på Plaça de l’Ajuntament och tändas på söndag. Figurerna är ENORMA.
Och apropå enorma figurer så slank jag in på Museu de les Fogueres på lunchen idag. På det här lilla museet finns allt som rör fiestan Les Fogueres de Sant Joan, som firas 20-24 juni i Alicante, alltså sommarsolståndet. Eller “La mejor fiesta del mundo”, som de själva säger. Den har firats på ungefär samma sätt sedan starten 1928, och på museet finns en massa vackra planscher, tyger, modeller och figurer från hela seklet.
Affischer från 1950-talet.
Hundra år tidigare, 1822, hade staden förbjudit eldar och smällare kring San Joan, men stadsborna fortsatte att tända dem. 1881 råkade stadshuset missa att publicera kungörelsen, vilket ledde till att stadsborna organiserade sitt firande lite mer och brände på ordentligt med gatufestivaler med musik, lekar och förfäderna till dagens “ninots” (papier maché-figurer), i form av groteska figurer som representerade någon som grannskapet inte gillade.
Moderna fogueres.
Otilio Serrano “Oti” var den mest prisbelönta affischkonstnären i Fogueres-festivalens historia och en direkt konstnärlig arvtagare till namn som Gastón och Manuel Albert. Han skapade också ett flertal affischer för Fogueres- och Barraques-festivalerna.
1928 skedde en helomvändning, då det hade skapats en förening för att främja turismen i Alicante. De lyckades få de styrande att gå med på att göra festen officiell, och på den vägen är det!
Ett av många museer man inte skulle vilja vara ensam i på natten 😳
Som jag förstår det så är det party dygnet runt de här dagarna, och en massa traditioner omgärdar festligheterna. Den mest framträdande är de stora figurerna, ninots, som står utställda runt staden för folk kan titta på och rösta på sin favorit. Vinnaren blir “benådad” och slipper bli uppbränd. Och hamnar kanske på museet.
(En parentes här är att i Finland heter midsommarafton Juhannus, och firas med just eldar.)
2018 års grand finale!
Det fanns också hyllningsskulpturer på museet, som den här: Otilio Serrano “Oti” var den mest prisbelönta affischkonstnären i Fogueres-festivalens historia.
Gratis inträde igen, heja Alicante!
Ett annat evenemang med gratis inträde var den här moderna dansen som jag snubblade in på i söndags:
Roligt med kultur åt folket!
