Tag Archives: Blocket

Årets glimtar och nya löften

Gott nytt år!

Mitt tvåhundrade inlägg skriver jag på sista dagen av ett händelserikt år.

Januari – Vi valde skola åt Hannes, en väldigt konstig känsla när man har en son som precis lämnat fyraårsåldern. Jag slog personbästa på Blocket och kungjorde även att jag avbryter min höjdhopparkarriär.

Februari – Jag sa upp mig, och tillbringade tre ångestfyllda månader kvar på jobbet, sliten mellan tre lojaliteter. Artigheterna lades också åt sidan när mammorna var på semester och sprang genom Heathrow för allt vad tygen höll.

Mars – Barnen och jag tog okarakteristiskt en taxi från Aspudden till åsen, och jag njöt av det! Vi var i Upplands Väsby för miljöns skull och blev en ensoffefamilj med hjälp av Blocket.

April – Jag tog hand om uppstoppade fåglar och spillde blod på galagolv. Och nu låter det som att det inte står helt rätt till i mitt huvud.

Maj – Jag började på mitt nya jobb och fick balans, nya uppgifter och en tjusig titel.

Juni – Började se konsekvenserna av att vara gift med Europas bästa hockeyjournalist. Tog in systematiken i provrummet inför beach 2008 och var så fin att jag fick komplimanger av ett skyltfönster!

Juli – Fastnade i en hoppkudde med Kungen av Finland, blev för övrigt nostalgisk över Helsingfors-promenaden med densamme.

Augusti – Jag sprang etapplopp i Stockholm, och min lilla pojke blev stor och började i skolan!

September – Rutinen för lämning satte sig, med hjälp av vissa knep. Vi snodde Rollo i fina Mälarhöjden och gjorde härliga fynd i Viby.

Oktober – Ensam månad hemma i Sverige, med avbrott för äppel-lerduve-skytte i Hudiksvall.

November – Upptäckte SL:s hittegods två gånger på en månad, skaffade städhjälp och hade vårt största barnkalas hittills.

Nu är vi framme vid decembers slut, det har varit den stressigaste tiden på jobbet någonsin, samtidigt som det förstås var både skol- och dagisavslutningar. Julen har varit mysig och lugn, i förrgår rensade vi källaren för första gången någonsin, och nu kan man till och med gå in där. Oh, the joy! I går sålde jag grejer på Blocket för 510 kronor, en följd av källarrensningen. En värdig avslutning på ett förtjänstfullt år.

2008 års nyårslöfte gick bra och var roligt att hålla. Som vanligt, så flyttar jag över det löftet till nästa år, och lägger till ett nytt: Nyårslöftet inför 2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar – ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag. OBS! Nu vill jag inte ha några förväntningar på överraskningsorkestrar och blombud, det här är en tankeverksamhet som måste få utvecklas lite ifred.

GOTT NYTT ÅR 2009!

Ett jobb för en udda fågel

Man ska inte vara för nyfiken, hörni. Då kan man hamna på en pinne, lite för stel.

Det är så spännande att ge sig in i världar som man aldrig har satt sin fot i. De här två mjukisarna har alltid hängt på väggen i ett av rummen hos farmor, och inte utom räckhåll så där som det brukar vara för en längtande femåring, utan precis i barnahöjd. På nära håll har jag kunnat titta och ibland till och med vågat känna på de mjuka fjädrarna. (Säkert har jag vid något tillfälle även gråtit en skvätt för att det varit synd om de stackars liven också, men det minns jag i alla fall inte.)

Det är ju så med vissa saker, att de har sin tid och de har sin plats. Nu ska alltså de här två kompisarna gå vidare till nya äventyr och jag har fått i uppdrag att sälja dem och lite annat. Det kändes först som ett vanligt Blocket-uppdrag, men ganska snart insåg jag att det här är en helt annan femma. Eller femhundring, om man har tur.

Jag chansade på en myndighet och ringde till Naturvårdsverket för att ställa lite frågor, man vill ju inte plötsligt stå där åtalat för något obskyrt handelsbrott. Jag trodde att de skulle tycka det var konstigt, skicka runt mig några varv och sedan slunga tillbaka mig samma väg jag kom ifrån, men till min förvåning sa redan växeltelefonisten “ok, jag kopplar dig till xx, som har hand om uppstoppade fåglar”. Inte bara finns det folk som jobbar med att stoppa upp djur, det finns dessutom en myndighet som tar hand om frågor som uppstår kring att stoppa upp djur och sälja dem. Tjejen i andra änden (som för övrigt lät att vara i min ålder, och inte runt 60 som jag hade väntat mig) upplyste mig snabbt om vilka regler som gäller för att sälja uppstoppade fåglar från Etiopiens 60-tal och önskade mig lycka till.

Asså det här är kanske inte så populärt, men jag gillar myndigheter.

Ensoffefamiljen

Förändringens vindar blåser på åsen.

Så var det Blocket-dags igen. När vi köpte soffan som såldes i dag, så fick vi ett infall och gjorde oss inte av med den gamla soffan. Sedan dess har vi alltid haft två soffor, hur litet vi än har bott. Vi har varit de som har två soffor. Nu är det slut på den eran, i alla fall för ett tag. Förändring är bra. Jag gillar förändring.

Den här gången var det en pappa med typ femtonårig son som kom hit och tog med sig soffan. Jag älskar att träffa okända, vanliga människor och se hur trevliga och just vanliga de flesta är. Det stämmer med min världsbild.

Jag pratade på och sonen undvek ögonkontakt, log blygt och svarade enstavigt på det där viset som tonårskillar gör. Det slog mig att jag är vuxen i hans ögon, han tyckte det var lite småjobbigt att prata med mig när pappan var ute och fixade med bilen. Jag blev lite nervös av den insikten, och när de provsatt i soffan och pappan sa “det är han som ska ha soffan i sitt rum”, så var det väldigt nära att jag sa något i stil med “ja, den är ju skön när man vill hänga med kompisarna”, men jag svalde det i allra sista stund. Herregud! Tänk om jag börjar dansa så där också, med armarna i 90 graders vinkel.

Fast äsch. Vem bryr sig. Allt ska man vara (med om) så småningom.

Ang. vit spjälsäng Gulliver från Ikea

Nytt personbästa.

Det här är det snabbaste jag någonsin har sålt något, även på Blocket. I somras sålde jag bilen på mindre än ett dygn, men i dag var det snäppet bättre. Sex minuter efter att kvittot kom från Blocket, hörde F av sig och ville gärna köpa vår spjälsäng. Trettiosex minuter senare var den hämtad och jag stod med 400 kronor i handen i stället för en nedmonterad säng i hallen.

Jag blir helt tokig när någon kommer och vill köpa saker – jag blir som en sån där “men-inte-nog-med-det!”-försäljare på stan. F åkte alltså inte hem med bara en säng, utan även tillbehör, sängkläder och en badbalja. Någon får hålla tillbaka mig, annars säljer jag allt vi har på Blocket.

Den enes skräp, den andres fynd

Finns det någonting i den här högen som kan intressera någon…?

Nu har det hänt igen! Något som vi tyckte var skräp som ingen ville ha, såldes på Blocket för en fin liten summa. Den här gången hade jag rensat ut alla sladdar och elprylar som vi inte använder längre, och komponerat en liten samling som skulle locka i alla fall någon.

Jag tror att Risto skäms lite för mig när jag gör sånt där. Kanske inte skäms för någon speciell person, bara att han tycker det är liiite jobbigt att jag alltid ska hålla på. Han tror kanske till och med då och då att jag är girig, men det är faktiskt inte det. Jag hittar en enorm tillfredsställelse i att veta att saker går vidare, jag gillar helt enkelt inte att slänga och slöseri är ungefär det värsta jag vet. Därför blev jag så glad när W kom förbi i dag och plockade upp vad han själv döpt till “fyndlådan”. Han och hans söner fick en kväll med överraskningar (glada, hoppas jag) och jag fick några hundra för det. Vinn-vinn!