Tag Archives: fynd

Fyndplats Valdemarsvik

Ute i landet finns det såna här tidningar. (Tro inte vad de säger, bilderna inuti är inte alls läckra och fräcka.)

Landet är ett ställe där man kan dra stockar från skogen tills svetten lackar och fräknarna börjar komma, sedan tillbringa en extra timme med att knipsa smågrenar och handsåga ved inför vintern, och kalla det avkoppling. Det är fantastiskt vad mycket jobb man kan trycka in på en helg och ändå komma hem och känna att man verkligen har vilat.

En tur in till Valdemarsvik bjöd på ett fynd till nya huset. I Bikupan nosade jag fram en stol som passar perfekt i vår hall, men höll på att gå bet när den inte var till salu. Fyra butiksbiträden samlades och dividerade om de verkligen säljer stolar i affären. “Men den stod ju där nere?” sa jag, och började tro att de sett hur förtjust jag var när jag hittade den, och försökte höja priset. “Jo, jo, men vi brukar ju ha våra styrelsemöten där nere,” sa en tant, och då insåg jag att de inte var slipade försäljare utan faktiskt bara funderade på var Gösta skulle sitta med sin bit av pistagelängden nästa gång. Så kände jag mig som en cynisk stockholmare, fast jag ju inte alls är det! Jag är ju sollentunabo! 😉

Det drog ut lite på tiden, så jag frågade om 100 kronor var bra. Den cyniska stockholmaren hade tänkt säga 75 först, men blev slagen på fingrarna av den filantropiska delen av mig, som glatt räckte fram en hundring som tanten i sin tur nappade åt sig illa kvickt.

Sen följde de efter oss i affären en stund och försökte ge oss grejer på köpet, så jag antar att det här var en klockren win-win. För alla utom för Gösta.

Per, Richard, Louis och vi

Mannen som håller i hästar.

I dag tog Hannes och jag fredagsäventyret inte så långt hemifrån, bara till Stadsmissionens butik i Gröndal. Det är den finaste second hand (alltså bland riktiga, inte såna där “vintage”-butiker som säljer gamla avlagda kläder svindyrt) som jag vet. Även om det inte är så fräscha saker alltid, så hänger allting fint som i en vanlig affär.

Det roliga med en sån här butik, jämfört med en vanlig, är att man plötsligt kan finna sig stå med ett Herrey’s-pussel i handen. Hurra! Det här pusslet förde såklart tankarna till JennyW, eftersom Per var “hennes” Herrey. Richard var Jennys och jag fick nöja mig med Louis, eftersom jag var minst av oss tre, och han var minst av de tre. Rätt ska vara rätt. Och det är ju inget fel på Louis, hans snedlugg och uppfällda krage var alldeles lagom busig för att en sjuårig liten Jessi skulle bli fnissig.

Det blev ändå inget pussel med hem, vi gick i stället därifrån med tre barnböcker och ett datorspel, allt för 60 kr. Fynd! En chansning med spelet, eftersom det var tio år gammalt och mycket riktigt inte funkade på min dator. Det såg bara väldigt roligt ut.

Bland konspirationsteorier och fynd

Den härliga doften av ribbstolar och en bra affär.

Den ondskefulla klädindustrin vill få oss att köpa lågpriskläder som slits snabbt och måste ersättas med nya…och nya…och nya. De ser till att förebygga att vi ärver kläder mellan syskon genom att sätta den där extra, onödiga tjej- eller killknorren på plagget. And don’t even get me started on att tjejkläderna är mindre och tajtare än killkläderna, trots att barnen är lika stora i den åldern. Grr i kvadrat. Hur som helst.

Det är skönt att vi föräldrar håller ihop mot de kommersiella krafterna och byter, köper och ärver sinsemellan…åtminstone solidariserar vi till en viss gräns. När det är klädbyte slutar alla lagar att gälla – här gäller var man för sig själv. (Eller kvinna menar jag, de män som jag stötte på under senaste klädbytet kunde räknas på ena handens fingrar.)

Tio minuter före öppning av den lilla, lilla skola där den här omåttligt populära tillställning hålls varje säsong, ringde min utsände pappa och meddelade med lätt panik i rösten att runt sextio personer redan stod i kön. Vinterstövlar, regnkläder och vinterjackor brukar gå först, därför var det dessa som jag fokuserat från E4:an uppmanade morfar att lägga beslag på. När jag kom dit en kvart senare, stod han lite rufsig, men med ett stort leende och höll upp vinterjacka, täckbyxor och gummistövlar. Check, check, check. “Gå till morfar”, sa jag snabbt till barnen, och styrde stegen mot vinterskorna.

En timme senare stod jag i den tjugo minuter långa kön för att betala. För 350 kronor fick jag en dunjacka, två par täckbyxor, tre par vinterskor, gummistövlar, tre tröjor, serietidningar och en stor dinosaurie med fjärrkontroll. Med undantag för dinosaurien och tidningarna, som var belöningar till uthålliga barn, så var allt sådant som vi skulle behövt köpa från affären i alla fall, vilket betyder att vi sparade flera tusen kronor på en timme. I like!

Mina bästa klädbytestips (komplettera gärna listan):

Titta igenom vinterklädeslådorna i god tid före klädbytet.
Lista vad du behöver och håll dig till listan.
Prioritera vad du ska leta efter först, t.ex. efter hur dyrt det är att köpa i affären eller hur efterfrågat det är på klädbytet.
Ta med en sula från varje barns sko att jämföra med.
Är du osäker, ta plagget/skon och gå vidare. Det går alltid att ställa tillbaka när du gått ett varv.
Gå med jämna mellanrum tillbaka till ett ställe där du redan varit, på grund av att andra också kanske praktiserar förra punkten.
Frestas inte för mycket av de billiga priserna. Bara för att en tröja kostar 20 kronor, så behöver man inte köpa den.
Sprid ordet om klädbyten, men nämn inga specifika adresser. Ett bra klädbyte är som ett hemligt svampställe.

Itsy bitsy teenie weenie

I och för sig, men vad gör två timmar i ett provrum för din självkänsla?

När man går in i affären och möts av en sån här skylt, så tänker man “vilken bra deal”. Det låter som en bra deal. Det ÄR en bra deal. Men den kostar, och du betalar i svett, tårar och självkänsla.

Det börjar oskyldigt, jag plockar med mig tre underdelar och tre överdelar, något sånär matchande. “Mix and match!” tänker jag förnöjt, och drar för den där gardinen som har en liiiten glipa på varje sida, som manliga turistande provrums-smsare med skånsk eller göteborgsdialekt kan kika in i då och då. (Provrumsglipa – stress är ditt namn!)

Efter en timme har antalet delar i provhytten vuxit till en absurd mängd, och jag vet inte längre vad jag har provat, ska prova, har förkastat eller eventuellt kan tänka mig att köpa. Vid det här laget vore jag inte Jessica om jag inte började jobba efter ett system, och efter det går det lättare. Jag gnolar till och med för mig själv.

Nackdelen med att vara på bikinijakt ensam är att allt måste på igen för att hämta nya färger och storlekar. Fördelen är att man kan messa sin älskade provrums-smsare och rapportera om utvecklingen med bilder, och få tillbaka glada tillrop och smileys i stället för suckar och grymtanden. Varför uppfinner ingen ett rörpostsystem där man kan beställa in en annan storlek eller färg genom att blippa EAN-koden? Det går bra med en springande sommarjobbare också.

Efter två timmar är prövningen över, då har proffsshopparen skilts från lördagsflanören och jag har slagit rekord i på- och avklädningar under samma dag. Jag går ut med tre bikinidelar, varav en som jag inte ville ha. Men just den delen var gratis.