Ögonblick från den ljusa sidan
Smart marknadsföring.I Joensuu rullar det omkring sommarjobbare på inlines som kollar om bilarnas parkeringstid har gått ut, och betalar några cent extra där den har gjort det. Allt ackompanjeras av ett reklamblad förstås, men det är icke desto mindre trevligt.
Dagens Joensuu-tips: fika på Martha-cafét på torget.
Snabb generalisering: 3 av 4 simhallsbesökare har Crocs. 19 av 20 är inte riktiga Crocs, utan kopior. Inte konstigt om de går i konkurs.En aktivitet som man sällan gör som turist, är att gå till en simhall. Ändå är det ett ställe där man kan se massor av spännande seder och människor. Nu har jag varit ganska många gånger i finska simhallar genom åren, så det är inte mycket som förvånar mig längre. (Den största skillnaden är förstås att bastun är större och varmare.)
I dag var vi i Rantakyläs simhall, och jag fick tillfälle att generalisera lite mer, och det är ju alltid kul. Alla har plastsandaler här. Alla flickor mellan två och tolv har dessutom en sjalett som är knuten i nacken, men det är inte lika nytt som sandalerna. Nåja förresten, alla utom Hilda, som knappt går någonstans utan en keps stadigt över sina guldlockar. Men å andra sidan tror alla att hon är en kille.
Dagens Joensuu-tips: simhallen i stan med vågmaskin och vattenrutschkana.
Strosar lite på Knattegatan. Det finns två fraser som svenskar försöker briljera med första gången jag säger att jag kan lite finska. Antingen är det “ei saa peittää” (rör ej) eller “moi mukulat” (hej knattar). Ibland hör jag också “revi tästä” (riv här) och “ravistettava” (omskakas). Hm, känns det lite som att svenskar uppfattar finländarna som ett folk med en order för varje tillfälle?
Hur som helst – i dag var vi på Mukulakatu (Knattegatan), ett ställe i Joensuu där barnen får leka stad. Hilda parkerade sig direkt i sin egen restaurang, där hon sålde stekt tomat, morot och ägg tillsammans med pressad päron/melonjuice. Mums! Hannes börjar alltid med att vara brevbärare, och delar ut de ungefär tjugo olika brev som finns i alla invånarnas brevlådor. Någon annan hämtar breven, och det går som vanligt runt på ett alldeles bekymmerslöst sätt. Den här gången höll vi oss utanför i cafét, där tiden fördrivs lättare samtidigt som man kan fika och läsa en bok. En bonus var att slippa irriteras över alla föräldrar som är i vägen överallt. Vi var där i tre timmar i dag, och går nog dit i morgon också.
Dagens Joensuu-tips: Mukulakatu vid stora torget.
“Vet du, det är konstigt, men jag går aldrig vilse här!” utropade jag glatt till min man utanför svärfars radhus i Joensuu. “Jag kommer alltid tillbaka dit jag startade, det är liksom något jag känner på mig” (jag kände mig tydligen manad att fläska på med att jag skulle ha något slags intuition också – jag som aldrig hittar utan skyltar och karta). En timme senare ringer samma intuitiva geni men med lite mer skamsen ton. Svärfars första fråga efter hejet: “oletko eksynyt?” (är du vilse?) kom lite för snabbt och sved i stoltheten, men hur i all världen skulle jag annars fått se den här vackra viken av ån Joensuu, va? Va?!