staty – Glimtar

Jag har inte ens visat bilder på juleljusen som jag såg så mycket fram emot att se! Tändningen av granen var något av en besvikelse. Jag hade en bra plats för att se spektaklet, och stod där i 40 minuter och uthärdade sjukt hög musik, så fem minuter innan den skulle tändas kom sex personer på rad och trängde sig in framför oss, drog upp sina mobiler och började filma. Så jag kan nog säga att det förstörde min upplevelse. Jag ser inte poängen med att filma exakt när granen tänds, det finns jättefina filmer på det samma kväll på officiella kanaler. Kan man inte bara få uppleva något nån gång utan att behöva titta på andras skärmar? (mvh Ledsen vattuman)

Höjdpunkt när jag fotade mig med en tomte som jag trodde hörde till evenemanget men som visade sig bara vara en man på väg till fest. Så jag tog alltså en bild tillsammans med en random snubbe. Lite får han skylla sig själv dock, när han stryker omkring i den där utstyrseln i en folkmassa runt en julgran som snart ska tändas.

Svårt att göra ljusdekorationerna rättvisa på bild – de är jättefina och blinkar och glittrar alldeles lagom!

La Rambla med juleljus.

Då var tändningen av julkrubban mycket mer stämningsfull, med framträdande av orkester med solist-sopran och kör som sjöng Halleluja och annan fin musik. Stolar fanns uppställda, men jag blev lite ledsen där också när folk reste sig och gick efter typ en kvart, mitt under konserten! Jag gick in och satte mig när det blev platser lediga, och när orkestern spelade sista numret var det kanske en femtedel av publiken kvar, så oartigt. Folk har verkligen inget tålamod längre. Några jag-var-där-selfies, sen sticker de. Bu.

Julkrubban med de 17 meter höga statyerna. I måndags när det var kastvindar satte de staket runt hela torget så att inte någon skulle råka bli mosad av en vis kung.

Sista lunchen gick jag upp i Concatedral de San Nicolás, som jag har haft nöjet att se från min balkong varje dag. Ända uppe i klocktornet var jag, sen skyndade jag mig ner av den händelse de skulle börja ringa.

Klockorna ringer lite konstiga tider, inte varje heltimme, halvtimme och kvart, utan vissa timmar är klockringningen tjugo i, tio i och sen kanske tio över. Man vet aldrig. Och eftersom jag dessutom blivit höjdrädd på gamla dar så var jag väldigt mycket på min vakt. Såg framför mig en Tom & Jerry-situation där jag fastnar mellan klockorna med fejset darrande som en cymbal: BOOOIIIING…DOOOOIIIINNNG…

Det var en fin katedral, och jag var ensam där uppe (det var ju folk nere i kyrkan, men ingen som smög omkring längs väggarna vid taket som jag).

Största klockan.

Något annat som är stort i Spanien (och har alltid varit som jag minns det) är schampo- och tvålflaskor. Varför det?!

Helt vanliga tandborstar för referens.

Från stort till litet, de har ”micro-croissants” på bageriet på min gata. Sött! Fast jag gillar inte croissanter men köpte en annan söt grej, ”saladitos”. Och något som i den bästa av världar hade varit en chokladbiskvi, men som var en torr och saltlös liten besvikelse som vanligt.

Snyft 😢

Jag hann inte skriva något i går, eftersom hela kvällen gick åt att planera vår sista vecka och boka boende. Nu är det äntligen klart, känns skönt. Från Carlisle åkte vi över gränsen till Skottland, och började med Glasgow.

Gamla fina centralstationen från 1879.

Det kom som en överraskning att Glasgow är Storbritanniens fjärde största stad (efter London, Birmingham och Leeds), men det märktes verkligen. Vi traskade runt i några timmar, lunchade på en svindyr Yo! Sushi och såg stadskärnan med en liten avstickare till en gata utanför för att leta efter en bokaffär som Hannes hittat (den var stängd på grund av att det var tredje måndagen i månaden, någon typ av extra helgdag i Skottland när de små affärerna håller stängt).

Tolbooth Steeple, och till höger en staty med en enhörning, som vår ständiga fun fact-källa Hannes berättade är Skottlands nationaldjur.

Det är supersvårt att höra vad skottarna säger, i en affär var det en annan kund som frågade mig något, och jag tror det handlade om barnstorlekar, men jag kunde inte för mitt liv avkoda vad hon sa! Jag sa tre gånger att jag inte hörde/förstod, sen blev det jättepinsamt innan en personal i butiken grep in och svarade (lika obegripligt). De som jobbar på restaurang eller i butik verkar ändå anpassa dialekten lite, där förstår jag det mesta och gissar resten.

Utanför stadshuset. Blåste ganska kallt!

Passar bra att den här statyn står framför Museum of Modern Art.

Sedan någon gång på 80-talet har Duke of Wellington fått en kon på huvudet med jämna mellanrum. När vi var där hade även hästen fått en hatt.

Det var en del gatukonst här också, som den här vid universitetet.

När vi kände oss nöjda med Glasgow, hoppade vi in i bilen och körde mot Edinburgh. Vi bodde en bit utanför, så vi körde in i stan innan vi checkade in, för att få en känsla för staden och för vad vi skulle göra dagen efter. Vi kör alltid mot city centre när vi inte vet vart vi ska, och det var rätt den här gången också. Vi parkerade vid Charlotte Square och gick in på Rose Street, som är en mysig gata med en massa restauranger.

Edinburgh Castle, mitt under Jazz- och bluesfestivalen.

På Castle Street fick vi en jättefin vy av slottet som ligger på en hög kulle mitt i staden, så där satte vi oss och fikade. Vi var beredda på att det skulle vara kyligt i Skottland, men i Edinburgh fick vi 25 grader och sol!

Risto fick äntligen en kaffe utan kakaopulver på, jag tror att de lägger på det för att slippa göra fint mönster. Och jag fick Earl Grey, hurra!

För att komma till vårt Premier Inn, åkte vi förbi Musselburgh och en bit ut på landet. Resans sämsta service på hotellrestaurangen, jag var jättetrött när vi fått vår mat och ätit.

Jag är fascinerad av alla skorstenar!

Gatudekoration på Rose Street.

På morgonen körde vi till en Park & Ride tio minuter från hotellet, de verkar använda sådant rätt mycket här. Miljövänligt och billigt! I stället för bilkö och dyr parkering så kostade hela familjen 8,50 pund för ett day pass på bussen som vi tog in till stan.

Hannes vid Scottish War Memorial i slottet.

Ni fattar…”mooooo”!

Edinburgh Castle innebar en jobbig backe, och saken blev inte bättre av att det var fler turister än jag sett någon annanstans under vår resa.

Hilda ville ha en audioguide, men de var slut… Utsikten var klart värd mödan, men inte slottet. Vi blev inte långvariga där, och gick i stället och åt lunch på ett mysigt café på Rose Street.

Det är en fin stad, men alldeles för mycket turister och souvenirbutiker. Som ett Drottninggatan i kvadrat. Vi gick i alla fall på gatan som kallas Royal Mile, eftersom det var en “must-see”.