turister – Glimtar

Den 6 december, på Finlands självständighetsdag men även starten på Fiesta de San Nicolás, Alicantes skyddshelgon, börjar julen i Alicante. Det har inte offentliggjorts när ljusen tänds, men vissa källor säger 21 november, vilket jag hoppas på, eftersom jag är kvar här då. Förra året missade jag höjdpunkten med bara ett par dagar.

Den maffigaste fasaddekorationen är på Ayuntamiento, stadshuset.

Ljusen började hängas upp redan i september, tidigarelagt på grund av något som hände 2019, som jag antar är någon sorts #neverforget-händelse. Tidningen Información nämner “para evitar repetir el fiasco de 2019” och Costa Blanca Daily talar om “the 2019 catastrophe”. Man blir ju nyfiken! Var det som i Ett päron till farsa firar jul, där Clark monterar alla ljusen, radar upp familjen, sätter i kontakten och inget händer? Eller var det explosioner? Började jesusbarnet brinna?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och gick till turistinformationen på lunchen. De var dock frågande. “I wasn’t here then”, sa ena killen (som såg ut att ha varit kanske 13 år 2019), och lutade sig över och frågade en kollega. “No lo sé”, sa hon, och sen en svada ackompanjerad av mungiporna nedåt och en medelhavsk axelryckning.

“Yes, maybe someone fell?”, översatte killen. Maybe not, tänkte jag och gick och åt ett päron på strandpromenaden i stället.

Tom novemberstrand.

Jag har varit på julavdelningen på El Corte Inglés för att insupa lite myskänslor (mental bild för er: Puff spatserar inne i julgranen). Det var några svampar i år, men inte alls som förra året i Málaga, där trenden var all-in svamp! Så mycket så att jag misstänkte att svampen hade någon särskild signifikans i spansk kultur. Men nu tror jag inte det, eftersom det i år bara var några svampar bland glittret (kvarglömda för late adapters?)

Mycket med Nötknäpparna.

Däremot finns en gata här i Alicante som kallas Carrer dels bolets/Calle de las setas (som sagt, mer om språket senare), alltså Svampgatan. Det är en helt vanlig gata i ett område som tidigare var nedgånget, och som staden och handlarna bestämde sig för att rycka upp. 2013 sattes det upp svampar på hela gatan, och vips så var det ett turistmål, och ett ställe där staden kunde hålla olika events. Nu är gatan nr 17 på Tripadvisors lista över saker att se i Alicante…

Carrer dels bolets, dvs Calle de las setas, dvs Svampgatan.

Lite märkligt, för det är inte direkt något att se, men självklart är det roligare med stora färgglada svampar som lockar dit folk än en läskig gata där ingen vågar gå.

Pappas födelsedag firades idag med kakfrossa på ett café som heter Madness. Tyvärr var det strömavbrott i Solna och ostadig uppkoppling, så det blev ingen facetime. Men vit chokladbrownie med pistage blev det!

Jag samlar på mig mysiga ställen att gå när jag inte har något särskilt för mig – ett är nere i hamnen där jag har suttit och läst tills solen gått ner, och ett annat vid stranden, som har ett billigt snabbmatscafé som är perfekt för lunch-snacks.

Oliver och en öl/läskblandning som var något av en överraskning när jag fick den. Men mycket god och läskande!

PS. Gick till svampgatan på kvällen efter att jag skrivit det här (är det inte härligt att ha all tid i världen?) för att kolla om de var upplysta lite fint i mörkret. Men det var de inte.

Jag hann inte skriva något i går, eftersom hela kvällen gick åt att planera vår sista vecka och boka boende. Nu är det äntligen klart, känns skönt. Från Carlisle åkte vi över gränsen till Skottland, och började med Glasgow.

Gamla fina centralstationen från 1879.

Det kom som en överraskning att Glasgow är Storbritanniens fjärde största stad (efter London, Birmingham och Leeds), men det märktes verkligen. Vi traskade runt i några timmar, lunchade på en svindyr Yo! Sushi och såg stadskärnan med en liten avstickare till en gata utanför för att leta efter en bokaffär som Hannes hittat (den var stängd på grund av att det var tredje måndagen i månaden, någon typ av extra helgdag i Skottland när de små affärerna håller stängt).

Tolbooth Steeple, och till höger en staty med en enhörning, som vår ständiga fun fact-källa Hannes berättade är Skottlands nationaldjur.

Det är supersvårt att höra vad skottarna säger, i en affär var det en annan kund som frågade mig något, och jag tror det handlade om barnstorlekar, men jag kunde inte för mitt liv avkoda vad hon sa! Jag sa tre gånger att jag inte hörde/förstod, sen blev det jättepinsamt innan en personal i butiken grep in och svarade (lika obegripligt). De som jobbar på restaurang eller i butik verkar ändå anpassa dialekten lite, där förstår jag det mesta och gissar resten.

Utanför stadshuset. Blåste ganska kallt!

Passar bra att den här statyn står framför Museum of Modern Art.

Sedan någon gång på 80-talet har Duke of Wellington fått en kon på huvudet med jämna mellanrum. När vi var där hade även hästen fått en hatt.

Det var en del gatukonst här också, som den här vid universitetet.

När vi kände oss nöjda med Glasgow, hoppade vi in i bilen och körde mot Edinburgh. Vi bodde en bit utanför, så vi körde in i stan innan vi checkade in, för att få en känsla för staden och för vad vi skulle göra dagen efter. Vi kör alltid mot city centre när vi inte vet vart vi ska, och det var rätt den här gången också. Vi parkerade vid Charlotte Square och gick in på Rose Street, som är en mysig gata med en massa restauranger.

Edinburgh Castle, mitt under Jazz- och bluesfestivalen.

På Castle Street fick vi en jättefin vy av slottet som ligger på en hög kulle mitt i staden, så där satte vi oss och fikade. Vi var beredda på att det skulle vara kyligt i Skottland, men i Edinburgh fick vi 25 grader och sol!

Risto fick äntligen en kaffe utan kakaopulver på, jag tror att de lägger på det för att slippa göra fint mönster. Och jag fick Earl Grey, hurra!

För att komma till vårt Premier Inn, åkte vi förbi Musselburgh och en bit ut på landet. Resans sämsta service på hotellrestaurangen, jag var jättetrött när vi fått vår mat och ätit.

Jag är fascinerad av alla skorstenar!

Gatudekoration på Rose Street.

På morgonen körde vi till en Park & Ride tio minuter från hotellet, de verkar använda sådant rätt mycket här. Miljövänligt och billigt! I stället för bilkö och dyr parkering så kostade hela familjen 8,50 pund för ett day pass på bussen som vi tog in till stan.

Hannes vid Scottish War Memorial i slottet.

Ni fattar…”mooooo”!

Edinburgh Castle innebar en jobbig backe, och saken blev inte bättre av att det var fler turister än jag sett någon annanstans under vår resa.

Hilda ville ha en audioguide, men de var slut… Utsikten var klart värd mödan, men inte slottet. Vi blev inte långvariga där, och gick i stället och åt lunch på ett mysigt café på Rose Street.

Det är en fin stad, men alldeles för mycket turister och souvenirbutiker. Som ett Drottninggatan i kvadrat. Vi gick i alla fall på gatan som kallas Royal Mile, eftersom det var en “must-see”.