Tag Archives: 100 meter dash

På väg mot målet

En del av ett vinnande koncept.

Som man brukar säga: I’m on top of things. Efter att ha svettats, sprungit och planerat i tre veckor, så skrattade mina kolleger när jag i dag sa “det är inte så krångligt egentligen, att lämna på två ställen”. Inte hånfullt direkt, men…ja. Jag kanske inte övertygar förrän jag har kommit i tid till jobbet några dagar i rad, utan en segergest och rufsigt hår. Nu är det i alla fall så lugnt som det kan bli, förutsatt att barnen och jag går utanför dörren inte en minut senare än 7.30 och att ingen är ledsen vid lämning.

På väg mot denna framgång, har jag lagt till två saker på morgonresan: en vagn och löpskor. (Det är en intressant kombination av proffsighet och tjejighet att ha ett par snygga skor i väskan.) Mitt bästa tips förblir ändå att vara glad och lugn, eftersom allt går så mycket fortare om barnen är lugna och glada. Jag väljer också att inte tänka på vad en trebarnsfar på jobbet sa i dag: “vädret är med oss, vänta bara tills det ska på galonisar”.

Men det är ju sen.

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats – så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer…

…men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.

Att springa för allt man är värd

Svettigt, andfått och alldeles…alldeles underbart!

Av olika orsaker som det är onödigt att gå in på här, var det rackarns nära att vi missade flyget från London i går. Jag hade berättat för min reskompis J om när Risto och jag sprang genom Frankfurts flygplats för att vårt anslutningsflyg var två timmar försenat – jag med sjumånadersmage, vrålandes: “Spring bara! Bry dig inte om mig! Stoppa flyget!” och Risto hoppandes över stolar och bord och en och säkert annan liten tant. Ett roligt minne, som vi ofta skrattar åt. Det är ju inte lika roligt i realtid, vilket var fallet även i går.

Efter ett tag av tågförseningar och andra missöden, när vi började fundera på om vi var för sent ute, sa jag till J: “lugn, vi hinner, inga problem! Jag har aldrig missat ett flyg för egen maskin” (den sista lilla disclaimern kom sig av historien ovan). Nästa kommentar var “det är klart vi hinner, man missar bara inte ett flyg”, och så vidare babblade jag på.

Eftersom vi båda är omtänksamma och trevliga personer, kom vi redan när expresståget åkte in till terminalen överens om att vi måste vara fräcka nu. Vi måste helt enkelt göra vad vi aldrig gör: strunta i andras känslor och knäskålar och framför allt i vad de utsatta tycker om oss och bara ånga på genom folkmassan. Konstigt nog så var det när vi hade kommit överens om detta, som jag verkligen började bli nervös för att vi inte skulle hinna. Som om den där artigheten var min sista fästning!

Dörrarna öppnades, J (som snabbt bytt till gympadojor på tåget) rusade först och jag tätt efter, ropandes små kommandon till varandra. Det är lite suddigt vad som hände sedan, jag minns en massa folk, en grupp scouter som satt i ring på golvet och att jag varnade omgivningen med min egen tuta: “EXCUSE ME, EXCUSE ME!”. (Det hade varit en extra liten touch om jag skrikit “OUT OF THE WAY”, när jag ändå lagt artigheten åt sidan, men det här funkade också.) Det är helt otroligt vad man kan springa om man verkligen Springer. Vi lubbade benen av oss, kutade så att vi inte kunde känna någon annan del av kroppen än de pendlande benen. Och fan, vad det är jobbigt att springa med en tiokilosväska, kan jag säga.

För att göra en ännu längre historia kortare: vi hann, och kunde bli artiga oss igen. Det var spännande att få vara fräck, men jag gillar nog alternativet mer.