Tag Archives: högklackat

Allting kommer tillbaka

Stackars förtryckta 1800-talsdamer.

Tidigare brukade jag spara bilder som jag kunde tänka mig att blogga om “lite senare”, och bilden ovan är en av dem. Den är tagen våren 2008 på Nordiska museet, på en av våra “museifredagar”. Jag tog bilden för att jag bara stod och gapade över hur höga klackarna var – det fanns också en träform utanför montern, där man kunde försöka trycka ner sina fötter för att se hur absurda skorna var. Jag kunde inte ens stå upp med båda fötterna i – fick någon sorts MJ-pose, med knäna framåt, ryggen krum (och förstås ett kort “ouch!”-tjut).

Spola framåt ett och ett halvt år till mellandagsrea 2009, Din sko, Kista Galleria:

För kvinnor som nöjer sig med att stå och se långa ut.

Run, baby, run

Vem jagar dem?

En tidning anordnade ett lopp i högklackat i Kungsan, och det gick riktigt fort. Klackarna skulle vara minst 7 cm höga, och det vet ju alla att det kan vara en hälsofara bara att gå i sådana. Själv har jag aldrig varit en riktig klacker, jag är alldeles för förtjust i att komma fram fort och slippa skavsår, så jag lägger i stället lite omsorg på att hitta sköna gympadojor som går att använda till någorlunda snygga outfits.

I våras fick jag en tjejighets-rush och började faktiskt att leta efter det motsatta: högklackade skor som är sköna att gå i, och det var ju en snillrik lösning på det hela. Första gången jag hade mina nyinköpta svarta pumps, så hade jag ett Hollywood moment. Och det låter glamorösare än det var, för faktum är att jag på väg till ett kundmöte fastnade med klacken i en brunn, alltmedan jag kände hur all värdighet förtvivlat rann mellan spjälorna ner under Stockholms gator. Men skam den som ger sig! Pumpsen och Puma får nog fortsätta att samsas på skohyllan, trots allt.

Som en bra film: vackra kläder, blod och hemliga hälsningar

“Vi är finska mästare allihopa!”

Draama ja rytinää! Nu har jag varit på gala för första gången, och det var så glamouröst, tjusigt och roligt som man kunde förvänta sig. När man inte förstår vad som sägs den största delen av tiden, blir det desto mer intressant att iaktta kroppsspråket på de som talar med varandra. Det är inte alls svårt att skratta på rätt ställe, applådera på rätt ställe och att följa med rytmen i talen. Det är så lika på alla språk.

Kvällen slutade med blood on the dance floor, tyvärr mitt, men några höjdpunkter var att få höra av en hockeylegend hur det var att spela i Sydafrikanska ligan (jo, de hade fyra lag i början av 60-talet), att finska mästarnas vd fann mig initierad nog att ta emot en hockeyhälsning och att jag klarade en hel kväll utan att vingla i mina högklackade skor. Classy. Ända tills jag skar upp foten på glas och fick linka till hotellrummet.

Nåja. Det var väl ändå dags.