Tag Archives: Fucken

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung – en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi – jag kommer och dansar!

Kan själv

Jag känner mig mäkta stolt över mig själv. Och inte för att vi har bott i fyra år i vår lägenhet och aldrig riktigt, riktigt fått spishällen så där glänsande som den var när den var ny, utan för att i dag, mina vänner, har jag skrivit kontrakt med en hemservice-firma!

Egentligen har jag inte vetat vad som tagit så emot med att anlita städhjälp tidigare, men nu tror jag att jag har det: Jag är i allmänhet emot att betala för något som vi kan göra själva. Det tog några säsonger för R att övertyga mig om att det var bra att låta någon annan byta våra däck, särskilt som det faktiskt var lite mysigt att vi gjorde det själva på den där gamla svarta bmw:n eller lilla röda Fucken. Efteråt, det vill säga. Inte när vi frös om fingrarna och fick hoppa på fälgkorset för att få upp de där jävla skruvarna. (Ett år bröt vi faktiskt av inte bara ett, utan TVÅ fälgkors. Då känner man sig lite stark. Och dum.)

Hur som helst – i dag träffade jag en kvinna från hemservice-företaget som berättade allt om den förträffliga lösningen på alla våra problem. Jag fick hela tiden hålla mig för att inte säga ursäktande saker om hur det ser ut hemma hos oss, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Det är så lätt att börja tramsa om “oj, här var det inte så rent”, fast jag vet att det är helt normalt smutsigt och stökigt här hemma. Så jag bet mig i tungan och sa vid vissa ställen helt enkelt “här får ni torka där det går”. Men det var lite roligt att se hennes reaktion på den stora hockeytrunk som fyller halva gästtoaletten: “Ehm, jaa-ha. Brukar ni ha…*letar ord*…den-där här inne?” “Nejnej”, sa jag muntert, “bara under vintern! Här får ni torka där det går!”

Nu är jag upprymd och förväntansfull över hur glänsande vårt hem ska bli och hur mysigt hela familjen ska ha det i soffan de där stunderna när vi tidigare irriterade oss på – eller ännu värre – gjorde något åt det där under diskbänken eller badkaret. Rapport följer!

En hyllning till vår gamla hemstad

Här har någon hittat de gamla toaletterna vid Olympiasstadion, och beslutat sig för att göra om dem till en bar*. Inget, jag säger inget, kan hindra en finne från att skapa en bar där han vill. (Lägg förresten märke till de vackra skyltarna från 1952).

På tumis** i Helsingfors, jag och mannen promenerade runt i staden där vi bodde tillsammans i två år. I dag parkerade vi i förmiddagssolen på Savilankatu, där vi huserade med vår nyblivna lilla familj. Vi lekte med tanken att parkera på någon av innergårdens platser, där vår ilskne granne hittade vår lilla Renault Clio (även kallad Fucken på grund av olyckligt registreringsnummer) dagen efter vi flyttade in. Det vore spännande att se om han fortfarande är så aggressiv att han skulle flytta vår lilla bil medelst knuffning av silvergrå Mercedes. Kanske inte värt det, i alla fall inte med en lånebil.

Vi gick in på innergården och kisade upp på fönstret ovanför porten, där vårt köksfönster fortfarande visade upp den vita rullgardin som vi hittade i fyndhörnan på Ikea i Esbo (för övrigt det enda från Ikeas fyndhörna som jag faktiskt behövde innan jag hittade det där).

När vi stod utanför porten gick (overkligt nog) en man in som förmodligen är 126 år, eftersom vi redan 2002 misstänkte att han rörde sig runt 120-strecket. Jag tror att jag såg honom två gånger på två år, men jag kunde alltid säga när han hade öppnat sin dörr nere på källarplanet. På lukten.

Vidare genom innergården och ut till Urheilukatu (Idrottsgatan), där vi gick förbi fotbollsstadion som jag besökt tre gånger: Den första var av en händelse, när vi gick förbi och blev indragna på ett slags grillevenemang, där vi plötsligt hade fått både lunch och två grillpincetter att ta med hem. Den andra gången var också lite halvspontan, när R och jag rockade med Bruce Springsteen. Biljetterna kom från svenska vänner som plötsligt skulle flytta tillbaka till Sverige. Den tredje gången var vi med min vän F med familj och såg på slutspel i finska ligan. Hennes man var skyttekung och deras treåring hoppade omkring på läktaren: “Heja pappa! Heja pappa!”.

Utan att någon av oss direkt tänkte på det, tog vi samma väg som vi brukade gå till stan: förbi Operan, ner i Tölöparken, längs med viken och upp vid Finlandia-huset. Samtidigt som vi pratade om att två år är en så lång tid, men att det ändå är svårt att komma ihåg hur vardagen såg ut, så sköljde minnena över oss för vartenda steg vi tog. Där på de knöliga gatustenarna brukade vi dra vagnen till soundcheck på stadion när Hannes inte ville somna…och där på muren i Tölöparken satte vi upp den första lappen om mammapappa.com…och där sprang vi in på R-kioski för att se hur många ex av Hockeys första nummer som sålts i just den kiosken…

Jag gillar verkligen att känna mig hemma i Helsingfors. Det var där vi blev en familj med all lycka som det innebär, och samtidigt var det där som vi gick igenom vår värsta tid och kom ut ännu starkare och 100% tillsammans för alltid utan tvivel.

Dessutom har de spårvagnar.

*bar & café = finsk eufemism för “bar”
**tumis = tu man hand på finlandssvenska