Ögonblick från den ljusa sidan
Det roligaste med att gå runt i stan varje dag är att det alltid händer något (0:29-0:34). Den här orkestern dök upp från Norrtulls sjukhus i dag. De spelade Fame.
Paradiset för en finne?Jag älskar att bo i Stockholm. I dag var en perfekt stadsdag, kanske framför allt för att barnen orkade gå hela Odengatan, för att de orkade sitta kvar på café NoCo tills R och jag själva hade tröttnat, och för att vi inte hade någon plan alls egentligen.
I dag var vi på Lakritsroten, affären för alla lakritsälskare. I små söta påsar, alla med ett fint snöre, snygg etikett och kärleksfullt förpackade, finns svensk, finsk, isländsk, holländsk och italiensk lakrits. R köpte några favoriter, Hannes gick omkring och suckade att lakrits är jätteäckligt ända tills han kom på att det kanske fanns lakritspipor. (Han gillade förstås inte hur de smakade, men de var roliga att leka med i alla fall.) Hilda hittade snabbt en klubba och gick för att stolt betala den med sina två kronor.
Det är så mysigt med såna där små affärer, som drivs av en eldsjäl som älskar vad hon eller han gör och vill dela med sig av det till andra. Det lyser igenom så starkt.
Liten flicka på torg. Mobilfoto 2008.Det finns många tuffa moment i en skol- och dagislämning, som jag tidigare har gnällt och rapporterat här på bloggen. Det finns också många härliga moment, som när Hilda lubbar upp ur tunnelbanan på Odenplan och deklarerar: “Jag ska skrämma fåglar!”. En liten, liten tjej i lite för stor dunjacka springer ut på det jäktiga Odenplan med ett vrål som låter väldigt likt storebrors förlaga, och alla stannar, tittar, skrattar och myser. Hilda växlar mellan att vråla, skratta och stanna stolt med händerna i sidorna på superhjältemanér. Jag myser mest av alla.