Strosade runt i stan och pratade med Jenny på joggingtur, och funderade samtidigt på om jag skulle äta pasta med makrill till middag när jag plötsligt promenerade rakt in i Alicante Fashion Week! Jag övergav mina oglamorösa makrillfunderingar och började i stället nosa på tanken att vara en del av det här evenemanget. Fanns det till exempel snittar?
Prepp och pepp.
Jag gjorde en snabb bedömning av om jag skulle kunna smälta in tillräckligt. Jag lekte med tanken att testa ”så cool och framgångsrik att jag kan gå ut osminkad och i mysbyxor med starkt självförtroende”, men hade inga solglasögon, så jag satsade i stället på looken “projektledare”, såna måste det krylla av på såna här event.
Jag cirklade runt ett tag och såg upptagen ut medan jag fortfarande pratade i telefon, och satte mig prövande på yttersta stolen vid catwalken, och sneglade försiktigt omkring. Ingen reagerade, så jag flyttade in ett steg. Plötsligt var det någon som knackade mig på axeln. Jag flög upp och såg två vackra och långa människor som jag först trodde frågade om jag hade biljett, men sen förstod jag att de frågade mig om man behöver biljett! Projektledarlooken funkar!
Stolen var hård, och det var trångt, så jag nöjde mig med att titta på baletten som inledde det hela, och några av kreationerna. Sen fejkade jag att jag fick ett samtal (oklart varför, men det kändes lämpligt) och trängde mig ut från min vip-plats.
Pizzan som jag åt i soffan framför teven var mycket god!