I min barndoms somrar hade jag den stora turen att få tillbringa flera veckor i La Nucia utanför Benidorm, där min farmors föräldrar bodde under vinterhalvåret. Därifrån har jag lite spanska, men framför allt veckodagar, nummer och mat-ord. I gymnasiet valde jag en halv termin “Turistspanska”, så höger och vänster funkar också.
Trots en snabbkurs på Duolingo var jag dock inte så förberedd som jag kanske borde varit innan jag kom hit, men jag känner ändå att det sakta men säkert kommer. Jag förstår text rätt bra från italienska/franska, och kan så klart läsa kroppsspråk och gester, men i min hjärna cyklar det omkring en liten tecknad figur och jonglerar när jag ska uttrycka något. Det är inte bara en gång jag har börjat meningen på spanjifierad italienska och sen slängt in ett finskt ord som spontant svar.
En riktigt spansk lunch?
Det här ovanför såg på håll ut som någon typ av ostkaka eller paj, och när jag frågade vad det var i den, fick jag smaka en bit. Det var inte ost, utan grädde, och jag hade klarat mig undan om hon bara sagt ”nata”, eftersom det absolut är ett barndomsord. Tyvärr frågade hon i stället ”Var det gott?”. Jag visste ju vad som skulle hända, men hittade inte orden för ”ja, men inte det jag ville ha just nu”, så jag sa förstås ”Sí”, och i nästa sekund låg den där. Min lunchsemla.
Efter det stora ovädret i början av min månad här utlystes landssorg i tre dagar. Detta tänkte jag på när jag några dagar senare hörde ett meddelande basuneras ut från högtalare någonstans i närheten. “Atención!” följt av smattrande spanska uppblandat med flera “Atención!” och avslutat med ett dubbel-atención. Sedan upprepades det. Det här måste vara viktigt tänkte jag, och försökte spela in meddelandet som kom från någon av de närliggande gatorna och rörde sig långsamt mot mig. På inspelningen var det svårt att urskilja orden på grund av trafiken, men jag skickade den i alla fall till Jenny som ringde och försökte reda ut vad som sades.
Min gata!
Baserat på de ord som Jenny kunde höra och på grund av katastrofen i området, enades vi om att meddelandet förmodligen var att inte ge sig ut på gatorna, och att jobba hemifrån om möjligt. Dramatiskt, men jag tänkte att myndigheterna blivit kritiserade för dålig kommunikation och sena varningar, så att åka runt på smågator med megafon kunde väl vara ett effektivt sätt att nå ut till många.
När vi lagt på kom ett sms från Jenny. Vid närmare lyssning lät meddelandet mer som reklam för flyttfirman Kaptenens lastbilar.
Ayay, capitano!
