Tag Archives: språk

Frukt, grönsaker, nötter och en churro

Upp och hoppa, nu är det marknadsdag! …tänkte jag när jag slängde undan täcket halv åtta och drog upp jalusierna till balkongen. Varje torsdag och lördag klockan 8-14 är det den stora marknaden Mercat setmanal på Carrer Teulada ungefär en halvtimmes promenad norrut.

En liten parentes om språket här – Alicante ligger i Valenciaregionen, där man talar en variant av katalanskan som kallas valencianska. (Vi går inte in på det politiska i att Valencia hävdar att deras variant är ett eget språk, och inte bara en dialekt av katalanska.) Alicante har två officiella språk – spanska och valencianska. De flesta skyltar står på båda språken, och min karta verkar gå lite på dagsform om den vill visa mig vad gatan heter på spanska eller katalanska. Calle och Carrer är alltså samma ord. För mig gör det lite detsamma, jag kan inte spanska så bra ändå, så jag faller tillbaka på franska och italienska när jag ska lista ut vad något betyder. Och katalanska ligger lite mitt emellan franska och spanska.

Tillbaka till marknaden. Jag promenerade dit i stället för att ta bussen, eftersom jag hade hela lördagen på mig. Det var tyst och lugnt på gatorna denna lördagsmorgon, (inte som när jag skulle på marknad i Málaga) men när jag närmade mig platsen så började jag möta folk med bågnande dramaten-väskor, så jag visste att jag var på rätt väg.

När jag var liten, så var marknaden i Bénidorm en av höjdpunkterna på vistelsen i La Nucia. Jenny och jag gick runt med våra börsar fulla med 100 pesetas-mynt (ungefär 5 kr) i hårt grepp och valde noga vad som skulle inhandlas. Vad jag minns så fanns det mängder av kläder och väskor, och souvenirer i form av solfjädrar (bland det vackraste vi kunde hitta, med spetsar och fina flamencodansare) och söta små askar.

Gick förbi den här skylten på väg till marknaden, och reagerade inte först!

Numera ser marknaden ut ungefär som alla marknader hemma och världen över, det är nog inte bara för att jag har sett så många. Fortfarande mängder av kläder, skor och väskor, men de höll fortfarande på att plocka upp, så det kanske skulle komma annat senare. Det här var egentligen bara en liten rek-tur eftersom jag ändå inte hade något för mig, jag ska förmodligen tillbaka till marknaden på torsdag eller lördag nästa vecka, när mamma kommer på besök.

Det fanns otroligt mycket frukt och grönsaker dock, för halva priset jämfört med på Mercadona. Jag köpte hem ett gäng, och oliver och valnötter.

Det fanns två jättelånga köer på marknaden, och båda gick till ägg-stånden.

Fattar inte riktigt varför det var sån kö, äggen kostade 3 euro för ett dussin, inte jättestor skillnad mot i mataffären? Men kanske de mindre äggen var billigare, glömde kolla.

På väg ut gick jag till churros-vagnen. Jag gillar egentligen inte churros, men är det marknad och Spanien så ska man väl äta churros? Jag beställde en, som man gör, även om det verkade billigare enligt prislistan att beställa fler, men jag var ju bara jag. Billigt, 35 cent! “Uno, vale?” frågade hon, och jag sa ja. Så jag fick en strut med…EN churro.

Ledsen churro.

Måste bara lägga in en bild här, apropå mat och sånt:

Är det inte sjukt att skinkavdelningen på El Corte Inglés ser ut som en sportavdelning?!

Språka på europeiska

I min barndoms somrar hade jag den stora turen att få tillbringa flera veckor i La Nucia utanför Benidorm, där min farmors föräldrar bodde under vinterhalvåret. Därifrån har jag lite spanska, men framför allt veckodagar, nummer och mat-ord. I gymnasiet valde jag en halv termin “Turistspanska”, så höger och vänster funkar också.

Trots en snabbkurs på Duolingo var jag dock inte så förberedd som jag kanske borde varit innan jag kom hit, men jag känner ändå att det sakta men säkert kommer. Jag förstår text rätt bra från italienska/franska, och kan så klart läsa kroppsspråk och gester, men i min hjärna cyklar det omkring en liten tecknad figur och jonglerar när jag ska uttrycka något. Det är inte bara en gång jag har börjat meningen på spanjifierad italienska och sen slängt in ett finskt ord som spontant svar.

En riktigt spansk lunch?

Det här ovanför såg på håll ut som någon typ av ostkaka eller paj, och när jag frågade vad det var i den, fick jag smaka en bit. Det var inte ost, utan grädde, och jag hade klarat mig undan om hon bara sagt ”nata”, eftersom det absolut är ett barndomsord. Tyvärr frågade hon i stället ”Var det gott?”. Jag visste ju vad som skulle hända, men hittade inte orden för ”ja, men inte det jag ville ha just nu”, så jag sa förstås ”Sí”, och i nästa sekund låg den där. Min lunchsemla.

Efter det stora ovädret i början av min månad här utlystes landssorg i tre dagar. Detta tänkte jag på när jag några dagar senare hörde ett meddelande basuneras ut från högtalare någonstans i närheten. “Atención!” följt av smattrande spanska uppblandat med flera “Atención!” och avslutat med ett dubbel-atención. Sedan upprepades det. Det här måste vara viktigt tänkte jag, och försökte spela in meddelandet som kom från någon av de närliggande gatorna och rörde sig långsamt mot mig. På inspelningen var det svårt att urskilja orden på grund av trafiken, men jag skickade den i alla fall till Jenny som ringde och försökte reda ut vad som sades.

Min gata!

Baserat på de ord som Jenny kunde höra och på grund av katastrofen i området, enades vi om att meddelandet förmodligen var att inte ge sig ut på gatorna, och att jobba hemifrån om möjligt. Dramatiskt, men jag tänkte att myndigheterna blivit kritiserade för dålig kommunikation och sena varningar, så att åka runt på smågator med megafon kunde väl vara ett effektivt sätt att nå ut till många.

När vi lagt på kom ett sms från Jenny. Vid närmare lyssning lät meddelandet mer som reklam för flyttfirman Kaptenens lastbilar.

Ayay, capitano!

Da Capo Code

Förut när jag skulle prata med finska banken, brukade jag öva högt för mig själv på vad jag skulle säga, tills jag tyckte att det flöt perfekt. Det gjorde det också, ända tills jag fick en svada till svar. Min nya strategi är att stappla lite på orden i början, så att de fattar att jag inte är finskspråkig, och sen gå uppåt därifrån. Då svarar de enklare och långsammare (och ganska ofta lite högre, lustigt nog).

När man frågar en finne “Do you speak English”, så svarar hon eller han nästan alltid “A little bit”, vilket är lite förvirrande, för det kan lika gärna vara på nivå med min skolfranska (“un petit peu!”) som att de kan konversera helt utan problem. Ofta det senare. Men jag märker att min respons på “a little bit” blir som deras när jag pratar finska: “I PICK UP VISA CARD, OK?”

Hur det nu än var, så hämtade jag äntligen ut kortet som åkt fram och tillbaka mellan Visa och skåpet på bankkontoret i nästan ett år i väntan på att jag skulle vara i Helsingfors en vardag med passet på fickan.

Jag gick till ett café, köpte en brownie, och insåg att jag inte fått någon kod till kortet. Jag får öva medan jag äter den. Koodi. CODE!

Den ena är dessvärre icke köpt med hjälp av den andra.

Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar – “Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!”) och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte “where do I get the ego?!” Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt – gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad “de andra” talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället… Hm… Aha!