Don’t mess with Jess!

Hej barn, i dag ska vi prata om bojkotter. Den här bilden visar två av mina hjärtebojkotter. Till vänster ser vi Aftonbladet och Expressen – förmedlare av fusknyheter (“Lindsays Lohans okända partytopp”) och skrämselpropaganda (“Nysning kan vara dödlig folksjukdom”).

Till höger om SOL! och KRIG! ser ni vår närbutik Tempo. En gång i tiden fanns här ett Konsum, dit min alldeles nyblivna pojkvän (numera äkta hälft) sprang för att köpa toapapper, tvål och frukost tidigt en morgon. Vi gillade den där Konsumbutiken, framför allt för att den räddade ansiktet på honom när jag stod där med armarna i kors och hoppade utanför badrummet. (Det var också där en tandborste inhandlades för att ställas i mitt badrum några månader senare.)

Efter att Konsum slagit igen blev det en obskyr affär som senare övergick i kedjan Tempo. Nu blir det väl lite ordning, tänkte vi, men ack vad vi bedrog oss. Bojkotten grundlades när vi fann julöl i hyllan en sommar, och när jag köpte en chokladkaka att skicka till brorsan i USA, och såg att bäst-före-datumet passerats med ett år. Nästa ledtråd till hur det förhöll sig kom när grannen berättade om att hennes mamma anklagats för att snatta. En sak efter en annan lades till listan, och nu är det absolut köpstopp i den butiken sedan ett par år tillbaka. Problemet är bara att något geni i regeringen kommit på att det är småhandlarnas uppgift att leverera viktig post till svenska folket, och av någon märklig anledning blev det just Tempo som fick det ärofyllda uppdraget. Så nu måste man finna sig i att bli övervakad (hur kan en sån liten affär ha råd med så många teveapparater och kameror?!), få postluckan igensmälld på näsan efter en misstänksam blick och att bli stoppad i kassan för genomsökning av vagnen.

Hur som helst, när jag skulle hämta ut mitt senaste paket, fann jag att ett nytt meddelande skulle kommuniceras från Tempo till de uppskattade kunderna. Tydligen är det fler som bojkottar, och i stället handlar på Ica innan de hämtar ut posten, för ett skrynkligt A4 hade smackats upp mitt på glasdörren, vid sidan av den minimala “Välkommen in“-skylten: “OBS! Ni kan ställa era kassar i skåpet vid entrén”. Denna skrynkliga uppmaning upprepades sedan två gånger till innan man kom in i själva affären. Jag tyckte det var bäst att lämna min bebis i entrén, tänk om de trodde att jag stulit henne också! Sen lämnade jag min lapp och i sedvanlig ordning fick jag glasluckan på näsan ifall jag skulle planerat att åla mig in och rycka åt mig något Ellos-paket eller den trasiga bläckpennan som hänger i den där ledsna fjädern.

Men just det. Här är tvåbarnsmammans bojkotter – vi har hela listan! Se hur just din kommun drabbas!
1. Kvällstidningar (because they’re worth it)
2. Tempo (se ovan)
3. (NY!) Onoff (lurade på mig kredit fast jag ville betala direkt)
4. Nestlé (modersmjölkersättnings-helvetet)
5. Siba (vägrade byta ut nyinköpt Palm som krossats, trots drulleförsäkring)
6. Computer City (gick och blev köpta av Siba! I smyg! Bara för att lura oss!)
7. MediaMarkt (ful reklam plus att jag inte gillar gigantiska snorbilliga ställen)

Jag funderar på att häva nr 5 och 6, delvis för att det börjar bli ont om elektronikkedjor, dels för att det var ganska länge sen. De måste kanske få en chans till.

Heja Irak! Sport är så kul!

Sergels torg kvart i sex

Vanligtvis brukar man få lyssna till vågskvalp på spa, men den här gången blev det annorlunda. Just när jag lagt mig tillrätta på Stockholm day spa för att bli insmord med kaffe som en annan Kleopatra, satte ett herrans liv igång nere på gatan. Det som först lät som en trafikförseelse som gått överstyr, urartade ännu mer till ett rent kaos med tutor, fyrverkerier och tjut. Efter ungefär tio minuter började jag spekulera med min kaffetjej vad det kunde vara för något, eftersom vi bara hörde och inte såg något. Jag tyckte att det kändes som en demonstration med flaggor och arga marscheringar och tillhörande arga tutningar, men den teorin sprack när enstaka “woohoo!” nådde upp till sjätte våningen. När hon lämnat mig ensam ett tag och kommit tillbaka, sa hon att hon kikat ut och lyckats se glada människor med flaggor, men inte mycket mer. (Det kändes ändå lite skönt att det inte var en urartad demonstration eller någon annan kris… tänk om någon frågade vad jag gjorde just då kriget bröt ut/city eldhärjades/statsministern sköts, och jag bara ryckte på axlarna och sa: “en tjej smorde in min nakna lekamen med kaffe”. Värsta Marie Antoinette!)

För mig finns det två saker som entydigt pekar mot sport:
1. knäppa människor som badar i fontäner och spärrar gator utan att andra knäppa människor i stillastående bilar blir arga
2. knäppa människor som flyttar 24, Bolibompa eller annat viktigt i tablån till förmån för knäppa människor i för stora färgglada kavajer som ger fåniga studiokommentarer till knäppa människor som sopar framför en sten som om livet hängde på det.

Eftersom det här sorterar under 1, återstår bara att lista ut vilken sport det handlar om. Det är ju inget annat än fotboll som kan ge så stora reaktioner, men vad jag visste så var det inget vm, em, os, eller annan förkortning på gång. När jag efter en stund träffade min kompis, var hon något mer välinformerad än jag, och upplyste mig om att det måste vara Asiatiska mästerskapen i fotboll. När vi sen kom ut på gatan, konstaterades att vinnaren var Irak.

Ett mysterium löst – ett annat uppstod. Varför vet min kompis att det är final mellan Saudiarabien och Irak i fotboll? Eller varför vet inte jag det?

Sergels torg, fem timmar senare

Dimmans furste regerar tydligen hos vissa

Harry Potter and the Deathly Hallows.

Ska vi spekulera lite? Dedikationen slutar “…and to you, if you have stuck with Harry until the very end.” “The very end”? Vad betyder det? Äh, skämt åsido, jag bryr mig verkligen inte alls om vilka karaktärer som kommer att dö, jag ser bara fram emot att få lägga mig i kväll och börja läsa sista delen i en väldigt bra serie. De tre första läste jag i ett sträck, men de övriga fyra har inte känts lika roliga att öppna, vet inte varför. För sen när jag väl börjat läsa, så är de alltid riktigt bra, och omöjliga att lägga ifrån sig.

Min man råkade höra en väldigt sorglig konversation i en bokhandel i veckan. En dam gick fram till kassan och frågade nöjt efter Harry Potter, men utbrast när hon fick den i handen: “nej, på finska!”. När kassabiträdet förklarade att den bara gavs ut på engelska den 21 juli, sa hon besviket “men när kommer den på finska då?”. “I mars”, blev det torra svaret. Åh, vad jag tycker synd om den damen. Där har hon laddat och köat och gnuggat händerna av förtjusning för att hon ska köpa boken först av alla till sin avkomma, som skulle kasta sig runt magen på henne och gråtande ropa “mamma, du är bäst i världen, hur har du lyckats få tag på den här?!” och hon skulle bara småle och svara att “äsch då, mamma, hon kan hon! Sätt dig ner nu och öppna boken, så kommer mamma med bullar och rykande choklad.” Så blir det ett sånt antiklimax.

Först hade jag missuppfattat historien, och trodde att det var en liten flicka som stod där med hammare och spargris och vädjade om den självklara rättigheten att få Harry på sitt modersmål. Då började jag nästan gråta för att det var så sorgligt. Nu är det sorgligt på ett annat sätt. Att hon har missat hela grejen, liksom, det är ju samma diskussioner överallt. Alla som skriver om att det är otroligt att finska/svenska barn blir så förtjusta i en bok att de med glädje kastar sig över 600 sidor på engelska. Och om hon visste att den släpptes just den dagen, hur hade hon missat hemlighetsmakeriet kring släppet? Trodde hon verkligen att den finska översättaren skulle få tillgång till boken några månader i förväg? Mysko.

Hurra – hotelltofflor!

Mysig är ett nyckelord i vår familj. Och det här är en av definitionerna av det. En packe med Tintin, ett fräscht hotellrum och all tid i världen. Eller i alla fall fram till klockan nio.
Jag tycker om att ha kvar en uppskattning för det lilla i tillvaron, som att öppna ett skåp och säga “kolla, en extrakudde!” i stället för “varför finns det inget schampo?”. Eller att titta ut genom fönstret och utbrista “vad högt upp vi är!” i stället för “typiskt att utsikten är över ett hål i gatan”. Det är en guldkant som man inte får, utan tar. Skönt nog så verkar vi ha förmedlat den till våra barn också.

Njennä!

Tänk vad modig man är när man är liten! Det kan väl inte bara handla om att man är lyckligt ovetande? Ettåringen åkte rutschkana själv för första gången, och jag fick bara hjälpa till en gång, sen slog hon undan min hand, drog tag i kanten och flög nerför. “Njennä!” sa hon sen. Det betyder “mer”. Jag minns när jag skulle göra en volt från bassängkanten, och varenda sommar var det lika svårt att göra den där första volten. Men när den väl var genomförd, så var det ju inga problem att göra nästa, och nästa.

Det är ju rent halsbrytande aktiviteter man hängav sig åt, hur vågade man?! Jag säger bara en grej: Tarzansväng. Eftersom jag inte är säker på om det är ett vedertaget uttryck eller bara något sollentunianskt, så ska jag förklara: Klättra upp på en av stängerna i lekparken, gärna den högsta, och glid ner så att du hänger i knävecken. Gunga med överkroppen så att du får fart. När du har nått tillräckligt hög fart, släpp knävecken och landa på fötterna. Lätt som en plätt! (Nej, självklart gjorde jag inte det här själv, jag hade trots allt lite självbevarelsedrift. Däremot var min storasyster kungen över stora lekis, och svingade sig glatt från stång till annan till marken med rumänsk avslutning medan jag mest satt och tryckte uppe på taket till “trädkojan”, där jag ålat mig ut genom fönstret, som om det skulle vara något slags bragd.)

Det roligaste som finns på teve är America’s funniest home videos. Det finns inte mycket annat som visas som bubblar skratt i mig på samma sätt som det programmet. Och det allra roligaste är när vuxna ska göra barngrejer och det blir alldeles fel. Tjock tant på pytteliten rutschkana ner i bassäng – bassängkanten brister – asroligt! Pulkaåkning in i en snöhög, alternativt ner i en bäck, jag känner skrattet bubbla i bröstet bara jag tänker på det! Nån som är på gott humör och ska spexa lite för sina vänner eller sina barn, så blir det bara pannkaka. Det är omåttligt roligt.

Som i vintras, när första snön vräkte ner, och det var en sån där härlig utedag för hela trakten. Alla var i backen, men backen var lite för liten, så det passade sig inte riktigt att de vuxna skulle släppa fram sina inre leksugna femåringar… Det här struntade killen med toppluva i när han med dotterns stjärtlapp i högsta hugg tjöt “se upp i backen!” och tog fart. Jag såg liksom allt från att idén formade sig under tofsen till det katastrofala slutet, därför var det extra roligt att se vart den där entusiasmen ledde. Var gick det fel, liksom? För mig som sett hela processen var det bara en naturlig avslutning att killen rasade in i en grupp småttingar och verkligen slog undan benen för dem – de föll som käglor. (Självklart gjorde ingen illa sig, sånt brukar snabbt lägga band på komiken i det hela.) Men det var så roligt att se honom ragla upp med snö i halslinningen och toppluvan lite på sned och ursäktande borsta av småttingarna samtidigt som han försökte gömma ansiktet för föräldrarna. Jag ville nästan gå fram och skaka hand, tacka honom för en gott utförd sketch.

Så jag hoppas att någon var där i buskarna när jag skulle visa familjen hur man hoppar från en gunga, och flög rakt in i staketet (aj) efter ett ha studsat en gång på marken (aj). Det var inte läge att dra ett malligt streck i sanden med foten där inte. Ingen liten snorunge slår det där.