Ögonblick från den ljusa sidan
Para ihop svaren på frågan “Vilket är årets mest underskattade ord” med rätt person ovan (ignorera hang around members i bakgrunden och hang-on member i famnen):
snille – skandal – solidaritet – fantastiskt
Sätt sedan in i ett sammanhang (som de brukade säga på svenskalektionerna i mellanstadiet) och börja använd mer!
När Hannes är på landet med morfar och ser en älg, säger han “ja, och kolla här – en snigel!!!”. När Hannes är på lekland en hel dag, är hans high att kasta sin keps upp i luften. Och när Hannes följer med pappa och träffar Cup Keeper för Stanley Cup, så är det mest lådan den fraktas i som han är intresserad av. (Undrar om det är första gången någon frågar om han snälla, rara kan få låsa lådan, i stället för att be om att få röra bucklan?)
Men han ställde i alla fall upp på foto, och om femton år kommer han förmodligen att inte fatta hur han kunde hänga så där nonchigt på Mr Stanley. Och om tjugo år kanske han håller den över huvudet.
Så här vackert är det när man cyklar till jobbet längs Söder Mälarstrand. Och alltid fastnar en låt i hjärnan när jag cyklar där:
Vi lossar sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossar hela dagen
vi var minst femton man
som lossa’ sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossa’ hela dagen
vi var minst sexton man
som lossa’ sand
ibland…
…och så vidare. Den sjöng farfar för mig och min syster när vi var små, och den dyker fortfarande upp lite då och då. Min farfar var en väldigt speciell farfar, och en dröm för barnbarn. Hans specialitet var att fantisera fram lekar och sagor, och han levde sig så in i dem att jag tror att han själv ibland hade svårt att veta var verkligheten tog vid. En gång missade vi middagen för att vi åkte kanadensare i den lilla sjön på landet utanför Norrtälje, och vi var tvungna att ligga kvar inne i vassen för att inte den andra indianstammen skulle upptäcka oss.
En annan gång hittade han på en vattengud som hette Naaga och som försökte dränka alla som badade i poolen på sommarstället i Benidorm. Han kunde hålla andan länge. När man minst anade det dök han upp, denna två meters alltid grymt solbrända man, frustande och spottande och drog ner en förtjust tjutande unge under vattnet. (Under en av hans senare Afrikaresor köpte han med sig en askkopp i form av en svart orm med sju huvuden som kallades Naaga av befolkningen. Det märkliga var att den också var en vattengud.)
Farfar hade världens bästa sagoberättarröst, och när min syster och jag sov över, läste han högt ur Tusen och en natt eller Astrid Lindgrens sagor. Det spelar ingen roll. Spelar ingen roll i Skymningslandet hör jag hans mörka, lugna röst inuti mitt huvud när jag läser om herr Liljonkvast för min egen son. Den rösten var också praktisk när han skulle lugna sina små patienter, däribland oss. Jag har aldrig varit rädd för sprutor när det varit farfar som gett dem. Jag kommer ihåg när vi skulle resa till Thailand, jag var fjorton år och lite skraj för att någon hade sagt att gammaglobulin-sprutan gjorde så ont. “Anticipation – vet du vad det betyder?” frågade farfar, och innan jag ens hann tänka klart, så hade jag klarat sprutan utan problem.
Jag skulle kunna berätta hundra historier om farfar, men jag avslutar här, med det enda råd han gav mig och min man när vi skulle åka till Yucatán. Efter att tyst ha lyssnat när vi berättade om resan, reste han sig och kom snart tillbaka med en liten lapp. Läs och begrunda, och kom ihåg om ni någon gång åker till Mexiko:
Jag sätter en ära i att alltid ha det nödvändiga hemma, det får aldrig ta slut. När något paket är lite för lätt, eller om jag tar det sista (helst näst sista), skriver jag upp och köper hem. Vänner som kommer och grillar korv hos oss lyfter inte ens på ögonbrynen när en ketchupflaska tas fram skuren i två delar för att komma åt det där sista i korken. Min man är inte riktigt med på noterna, han tycker det är lite överdrivet tror jag.
Andra delen av den här sparsamma, tidsbesparande och miljövänliga vanan (eufemismer är på sin plats i sammanhanget) är att jag alltid ser till att ha rätt saker hemma. Nu har jag dock gjort två oroväckande misstag på kort tid:
Det första var att det plötsligt stod fem tandkrämstuber i skåpet. Plus två barntandkrämer. Ett mysterium som nog får förbli olöst (har säkert något att göra med att jag försökt vara listig i något skede av packningsiver).
Det andra misstaget skedde när jag var på Ica och hade den enkla uppgiften att köpa ett schampo som vi båda kunde använda på gymmet, och flarran ovan blev resultatet från den shoppingturen. Jag vet inte vad som fick mig att tro att min man skulle uppskatta det här schampot – det kan knappast ha varit att det skimrar i grön pärlemor? Identifierar han sig då kanske med den silverskimrande bilden på en långhårig kvinna? Kittlar det hans manlighet att taglinen är “Fresh & Flowing”? Hur som helst, när han packade gymväskan, höll han upp schampoflaskan i en onaturlig vinkel en bit ifrån sig, (ungefär som när han håller min handväska medan jag gör något annat), och sa: “Jessi, jag tror inte att jag har några problem med att vara ‘fed up with emergency ponytails’.”
Så packade han ner den gamla tomma schampoflaskan i stället. Fast ingen kniv att skära den i två delar med.