De kallar mig…eh…hm….ja

Just köpt en Situation Stockholm. Way to go, Bollmannen!

Det är trevligt med original, det gör att en storstad inte ändå känns för stor. Det finns ju de som alla känner igen, som världens största skägg – Shortsmannen i Stockholm som bär shorts oavsett väder. Eller Sminkdamen där vi bodde förut i Tölö, som hade galet mycket smink och alltid verkade dyka upp precis bakom axeln när man kom ut från Alepa med matkassarna. Sedan finns det halvdoldisar som Bollmannen, som står exempelvis på Sergels Torg och kastar en fotboll rakt upp i luften för att sedan fånga den igen, lufsa tillbaka till utgångsläget med blicken i marken, ungefär som fotbollsspelare vid avblåsning och sedan repetera proceduren igen. Allt detta till musik från en liten bandspelare som alltid hänger med.

Jag har alltid velat se bakom kulisserna, hur de förbereder sig för dagens bravader. Därför blev jag ganska upphetsad när jag oförhappandes gick förbi Bollmannen där han stannat vid en bänk för att ordna med sin fotboll och bandspelare. Spännande! Och definitivt värt att föreviga och fundera över. Vad fanns det mer i väskan? Nya tricks?

I Sollentuna fanns en man när vi var små, som faktiskt inte hade något smeknamn vad jag vet, men alla visste i alla fall vem han var. Han hade en lång svart kappa och pratade hela tiden. Allt som kom upp i huvudet, lämnade också läpparna, vilket kan vara ganska skrämmande eftersom man kan få höra en del obekväma sanningar från sådana personer. En gång när jag kom springande från pendeltåget så stod han vid botten av trapporna, och när jag rusade förbi hörde jag honom ropa: “Spring du! Stjärtkvinna!” och det var så fruktansvärt roligt att jag fortfarande skrattar bara jag tänker på det. Stjärtkvinna! Jag tar det som en komplimang.

Den mörka maskulina armén

Det blev ju dödskallar ändå. Och det gick hem.

Tänk om jag skulle säga precis som det var till min son, vad skulle ansvarig på H&M/KappAhl/Lindex/valfri annan barnklädesaffär egentligen känna i djupet av sitt hjärta av en sådan konversation?

Mamma: Jag ska köpa nya shorts åt dig i dag, vilken färg vill du ha?
Fyraåring: Ja! Röda…eller gula…eller gröna……….eller blåa!
Mamma: Men du vännen, i vår kultur är det inte brukligt att pojkar har färgglada kläder. Du får välja mellan de här färgerna: brunt, svart eller militärgrönt. Färger är för flickor, det vet du väl? Men lite dödskallar vill du väl ha, sånt får inte flickor ha alls. Eller en drake? Motorcykel?

Argh.
När man kommer över storlek 86 är dessutom tjejkläderna så tillsnofsade att det blir svårare att rädda sig in på den avdelningen för lite färgklickar till pojken. Dubbel-argh.

När jag blir stor…

Vissa är beroende av Hemnet, andra går igång på Blocket. Själv har jag alltid tyckt det är roligt med teknik och med jämna mellanrum suktar jag över utbildningskataloger och drömmer om mig själv i något slags labbrock eller i alla fall med något finlirsinstrument som är lite mer avancerat än en skruvmejsel i handen. Men varenda gång jag hämtat en packe kataloger och praliner och drömt mig bort, så kommer en elak liten grej som kallas tekniskt basår med en nål i högsta hugg och sabbar den där fina bubblan.

Det tar verkligen emot. Ska jag vara tvungen att läsa in ett helt år för att ens kunna börja på en tre- eller fyraårig utbildning som jag inte ens vet är rolig, för att sedan kanske få ett jobb som jag inte heller vet om det är varken roligt eller spännande? Dessutom – kan det verkligen vara möjligt att de där naturnissarna på gymnasiet fick ett helt års kunskap i bonus? Nähädu.

Hur som helst, så är det en dröm som får hänga med ett tag till, i alla fall tills jag har försökt få mina små kottar att intressera sig för tekniskt program på gymnasiet. Om jag misslyckas eller tycker det är tråkigt, så finns ju alltid min andra karriärsdröm att luta mig tillbaka på. Postsortering!

Datorn bedrar sömnen

Mac – ett lätt sätt att umgås.

I dag var jag egentligen lite för trött för att ta fram datorn, men uppiggad av att godnattläsningen gjordes på balkongen och övertygad om att jag inte ska låta tröttheten bedra roligheten, blir det ändå en liten blogg i kväll. Det är dessutom väldigt mysigt att sätta datorn på kudden, nästan lite ficklampa-under-täcket-förbjudet.

Du vet inte vad trötthet är förrän du har sovit (kanske “tillbringat natten” är ett bättre uttryck) med ett sjukt barn. Ettåringen blev förkyld i går, och det bökades, svettades, gnälldes och snurrades, och till råga på allt hördes plötsligt ett *fump* och en halv sekund senare ett illvrål, när hon bökat sig ur sängen och landat på pannan (av blåmärket att döma).

Som tur är så beter sig barn, till skillnad från oss stackare, aldrig sjukare än vad de är. Det var därför en solig och listig liten tjej som vaknade i morse och charmade bort minnena av en fruktansvärt jobbig natt. Håll tummarna för den här natten, klart slut, logga ut.

Älskade kaos

Kungligt besök när Carl Philip lägger till.

Det var så länge sedan jag var på en svensk strand att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Nu menar jag alltså att gå till en strand och sedan hänga där halva dagen, som jag gjorde med familjen när jag var liten eller med kompisarna på sommarlov från högstadiet. Det var alltså premiär när lilla familjen följde med grannarna till Mälarhöjdsbadet, och jag försökte att pussla ihop packningen genom att kombinera simhall, picknick och barndomsminnen. Resultatet blev ganska bra, jag kom både ihåg singoallakex, vatten, badkläder och filt. De två väskorna blev så fulla att vi var tvungna att ha dem på magen under cykelturen, men det var väl värt att cykla – den som aldrig cyklat längs med vattnet från Örnsberg till Mälarhöjden har verkligen missat något vackert.

Det börjar alltid bra: filten bres ut slätt och fint (bort med eventuella kottar under!), skor tas av, saft plockas fram, badbyxor sätts på en pojke som är så ivrig att han rivstartar så fort hans andra fot nuddar marken. Sedan säger jag följande: “Akta muggen! Inte där! Torka fötterna! Inte på…åh…äh…fan.” och filten är saftig, lerig, skrynklig och jag står upp på ett hörn och kämpar för att inte vara ett jobbo. Ibland tycker jag så synd om mina barn för att jag är så allergisk mot kladd och oordning, så jag försöker verkligen att ta det med en klackspark och anstränger mig för att inte föra vidare något annat än ett sunt ordningssinne som får dem att må bra.

Jag blir bättre och bättre, numera tar det inte mer än några minuter innan jag har lagt band på min iver att rätta till. Så jag sätter mig rakt på en geggig fläck och säger högt (mest för min egen skull) till min man att “vi kan göra så att vi håller handdukarna rena, men det gör ju inget att filten blir smutsig”. (Lät det ihåligt? Märkte han något? Såg han att jag gömde barnens kläder i en väska, plockade fram en plastpåse för frukten och att jag flyttade våra skor en halv meter från filten?)

Egentligen är det rätt kul att typerna på stranden är samma som när jag var liten, jag har bara bytt plats själv under åren. Jag började i vattenbrynet, där min dotter samlade sand i dag. (Stoppade lite i munnen, tog lite med tillbaka till filten.) Sen flyttade jag lite längre ut där min son låg med simring i dag, vidare till där tjejerna står på händer och ligger i tills läpparna är blåa. Sen tillbaka till stranden där de lite äldre tjejerna ligger och solar, och rätt in i skuggan där jag satt i dag. Jag kan titta på var och en av dem som jag snubblar över på stranden och tänka “vad skönt att jag inte är där i livet”, (särskilt när mina barn kutar rakt över deras filt och stänker sandblandat saltvatten).

I stället trivs jag att jaga runt min geggiga filt och lösa allt pyssel som uppkommer under de timmar vi är där. Det är klart att man kan kasta längtansfulla blickar då och då mot den där svalt eleganta tjejen i stråhatt som ligger under björken med en astjock bok som hon vet att hon kan läsa ut i kväll, eller i natt om hon har lust. Men när jag längtat klart, vänder jag leende tillbaka blicken till vårt älskade lilla kaos, och vet att jag vill vara precis här, precis nu, med precis de här människorna.