Speedos igen!

Jag fann tre fel, det finns säkert fler.

I skvallertidningarna roar man sig ofta med att jämföra bilder på kändisarnas kroppar, och spekulera i utvecklingen. Standard är förstås smal = snyggt, tjock = fult. Men kan det verkligen bara vara jag som tycker att Arnies kropp är coolare som mjukbullig 60-åring än som hårdbullig 30-åring? Om jag får tycka något mer, så hoppas jag att han fortsätter att bära upp årsringarna som en man, men dumpar sina speedos.

…cause Texas can mess you up!

Seriously. Don’t do it.

När jag skrev mitt blogginlägg i går, blev jag inspirerad att leta upp den tjocka plastmappen med reseminnen från vår bilresa i USA, och hittade där den här plastpåsen. Hur muckig får man vara?! Plastpåsar, broschyrer, muggar och bildekaler – allt pryddes av Texas fyndiga slogan. I USA har alla bumper stickers, och det går förstås trender i dessa klistermärken, liksom i allt annat. Runt skolavslutningarna är det tjusigt att åka omkring med en dekal som säger att My daughter graduated from Virginia Tech, och när vi var i USA senast var det poppis att meddela världen att I support our troops.

Det påminner mig om när det var inne med små runda pins, (fast det hette broscher då). Jag gick glatt omkring med alla möjliga budskap, ju fler desto bättre. Bland mina broscher på väskan i mellanstadiet fanns bland annat Atomkraft – nej tack!, Atomkraft – ja tack!, Rör inte min kompis och Bevara Sverige Blandat. Den finaste var Rör inte min kompis-handen i svart med cerisa konturer. Nu ser man mest broscher på svarthåriga, strumprandade ungdomars mupptygsväskor, och inte vet jag vad de har för budskap.

Kanadensare gillar också pins – de strör sådana omkring sig i någon sorts vänortsvälvilja (kanadensare och norrmän är de mest lätt identifierade ute på tågluff i Europa – de har en generös attityd med sin flagga. Den ska vara på mössan, ryggan och helst på alla människor de träffat under resan också).

Vad har en bro och poker gemensamt?

Gissa var?

Vi fyra som spelade Stockholmsspelet i går kväll var från Helsingfors, Luleå, Boden, och Sollentuna, men vi fixade det riktigt bra. I en del av spelet ska man identifiera kända byggnader eller ställen i Stockholm från en liten bild, och det är överraskande svårt att placera, även ställen som man går förbi varje dag. Man borde helt enkelt titta upp mer. En satte jag direkt i alla fall. Här ovan är en nästan exakt kopia, som jag tog för en vecka sedan när jag cyklade hem från jobbet.

Sällskapsspel är väldigt roligt och det är tyvärr alldeles för sällan som det blir av att vi spelar, fast jag verkligen älskar det. Vad jag minns, så spelade vi nästan varje fredagskväll (som förstås aldrig kallades annat än “myskväll”) när jag bodde hemma: Monopol, Bondespelet, Budget, Gangster, vanliga kortspel och förstås Trivial Pursuit. Det finns få tillfällen som jag skrattat så mycket som när jag spelar Pictionary tillsammans med familjen på julen, och när min man och jag åkte till New York första gången för att sedan bila genom USA, var det första vi köpte ett Scrabble. För att det ska bli något sånär rättvist så spelar vi det alltid på engelska, vilket kan leda till fattiga ord och långa betänketider, men ibland också väldigt kreativa lösningar.

Det är inte alltid man tänker på det, men de roligaste spelen är ofta ganska beroende av att man har samma kulturella och språkliga bakgrund. Det är inte helt lätt att vilja vråla ut vad man tror sig se på Pictionary-teckningen, men i stället vara tvungen att först hitta översättningen till finska. Och det är tröttsamt när det hela tiden kommer TP-frågor om Ulla-Bella eller vilken staty som står på någon liten ort i Närke, när man inte har vuxit upp i Sverige. Förmodligen är det därför som poker är så stort, det behövs inga ord. Bara en kortlek med internationella symboler, ett regelverk som alla kan och waaaaay too much time on your hands.

Två hål i marken


Ungefär hit fram susade jag i vad som kändes som 70 km/h på min cykel, men som förmodligen var närmare 10. Sen var det självvalt tvärstopp i stället för att drämma rakt in i stängslet (coolt svart streck efter cykeln som skulle gjort vilken tioåring som helst avis). Det var visst ett tag sedan jag cyklade ner till Västertorp. Lekparken är halverad, fotbollsplanen borta och ett fult barackdagis har smällts upp där det tidigare var en skön nedförsbacke till simhallen och tandläkaren, dit jag var på väg i dag.

Tänk när de där unga paren var här för några månader sedan och höll om varandra och myste över sitt blivande nya hem. “Där kommer vår dotter att spela fotboll och där i gläntan kan sonen jaga duvor och här på slänten – här kan vi ju ha picknick på lördagsförmiddagarna!” Sedan blir det ju en tråkig överraskning när man kommer med sin filt och boll och upptäcker att allt det där plötsligt ligger under grunden på det nya huset.

Det byggs för mycket på fel ställen. Det kommer inte att bli roligare att åka till stan på morgonen (vare sig med bil eller t-bana) när det bor några tusen fler på exakt samma ställe. “Tag plats – dörrarna stängs” är redan nu en hotelse på morgonen när jag åker till jobbet/dagis. Livsfarligt.

Gnäll, gnäll! Vad roligt i alla fall, att alla vill bo precis där vi bor – det är ju det bästa stället, det har vi upptäckt för länge sedan!