Padam-bam-bada-bam-bam-ATJOO!

Obs! Bilden är ett montage. Är fotona också montage?

På en anslagstavla i Mariehamn hittade jag de här affischerna som föranledde mig att ta fram kameran och fascineras. Har dessa så uppenbart arrangerade bilder verkligen suttit där sedan 1983, som motiven och bildkvaliteten antyder?

På affischen till vänster har de klätt upp en sjuttonåring i kostym, ställt honom bredvid en medelklassförortsfarsa och kryddat det hela med en tjej på mc. Vågat! Dessutom har man arrangerat hela gänget framför en byggplats. Vi bygger framtiden! Kostymvalpen, mc-bruden och den goa farsan. Det är vi tillsammans. Åland.

På affischen till höger ser vi ett annat grepp. Det mångkulturella Åland ger lika mycket plats åt mörkhyade som åt knätofsgäng. Här är man inte knusslig!

Apropå kultur – har ni hört det här bandet? Inte? De är tydligen “The nr 1 classical heavy rock band in the land”.

Vippidoppelido!

Österrike möter Brasilien i en rafflande strandmatch.

Gruppspel i världscupen i beachvolleyboll och alla som är någon på Åland var förstås där. Det bjöds på VIP-klocka, VIP-snacks, VIP-drink, VIP-buffet och VIPs så var vi på VIP-terrassen och flashade våra kort. Det är ett mysterium hur beachvolleyboll har blivit en OS-sport, men jag antar att det har bjuckats på VIP lite åt höger och vänster även tidigare. Hur som helst så var det roligt att se, och riktigt spännande semifinaler. De påstår att damernas minimala bikinibyxa har att göra med att det ska vara lätt att borsta av sanden, men jag vet i fasen… Det ser jätteobekvämt ut, och måste ju kräva en del förberedelser. Dessutom verkar det inte som att herrarna har några problem med att borsta av sanden från sina lite mer rimliga brallor. Aja, skitsamma, de får väl ha trosorna i rumpan vad mig anbelangar. Nu ska jag återgå till att vara väldigt viktig.

Att ha kaksmeten och äta upp den

It’s alive!

Dagens namn var stress. Är inte det här en perfekt bild för att illustrera den där känslan av att ha jättebråttom och varenda liten grej som inte går enligt planerna blir till ett asjobbigt hinder? Vad i hela friden är det frågan om, när ingen sladd någonsin håller sig slät och fin och otrasslig? Är de som små hustomtar, som börjar leva och dansa avancerad disco så fort man har rullat upp dem fint och lagt dem ifrån sig? Jag blir alldeles tokig! Säg till mig när någon har uppfunnit en sladdvinda på mobiler, ungefär som den på dammsugaren. Jag skulle lätt ta en telefon som var några centimeter större för den sakens skull. Snillen! Jag åberopar er igen!

Allt det här hinner jag tänka och uttrycka i ett samlande “men vafaan då!” när jag står i hissen, tar upp datorn ur väskan och samtidigt balanserar telefonen, lunchlådan och sladdjäveln. Visst är det nästan lite härligt att jobba under stress, men för mycket stress leder till sällan till några geniala beslut, snarare blir det fjantiga val. Det är faktiskt ingen trådlös mottagning i hissen. Det tar faktiskt bara en halv minut att åka upp till fyran, och det går säkert snabbare om jag väntar med att ta fram lunchlådan till kylen tills efter att jag har lagt ifrån mig allt annat. Men löjligt nog så ramlar jag ut ur hissen med allting jag packat så omsorgsfullt på morgonen i stället i mina händer. Och kommer försent till mötet.

För sju år sedan, när min lillasyster var 11 år, skrev hon en lapp till mamma för att hon skulle låta bli att stressa. Den är helskön och bestod av tre punkter. Här är de två sista:

  • Försök inte göra allt på en gång, du kommer ändå att ångra dej.
  • Gör det du hinner, det du inte hinner, skit i det.

Det kan knappast sägas bättre än så. Lite som när hon skrev ner ett recept på chokladbollar till mig, och avslutade det prydliga receptet med en liten disclaimer:
För att göra det godare, skit i kaffet och ta inte så mycket havregryn.

Jag såg det framför mig, en liten tjej som kommer hem från skolan och blandar ihop allt gott hon kan hitta i skafferiet och bara goffar. Så tror hon självklart att jag vill göra samma sak. Sötnosen. Men det är klart, jag har nog haft min beskärda del av goffande jag också. Liksom de flesta andra sa jag också när jag var liten att jag minsann skulle göra en hel kaksmet och bara äta upp den, så fort jag blev vuxen och fick bestämma själv. Men jag har också gjort det. Måååånga gånger. Det är fortfarande godare än själva kakan, så det så.

Tack för det, snillen!

“Cross the roundabout, second exit.”

Det var en överdrivet brittisk röst som guidade mig till Märsta när jag skulle hälsa på farmor i dag, med ett sånt där uttal som man bara måste härma efter varenda anvisning (ja, det kan vara jobbigt i längden).

Ända från att jag var liten har jag velat ha en karta där en liten röd prick visar exakt var jag är. Vad lätt det vore att hitta! I dag har jag en navigator. När jag var liten drömde jag också om att alltid kunna ha en kamera med mig, utan att behöva släpa på den. Min tanke var egentligen att jag bara skulle blinka, så det blev ett foto, men mobilkameran stämde ändå ganska bra in på önskningen. Nu väntar jag på att något snille ska uppfylla min tredje barnönskning: möjligheten att teleportera sig dit man vill.