Min bror ordnade en öltävling, där man först får smaka på sex olika ölsorter och skriva upp hur man tycker att de luktar och smakar, och sedan få ett blindtest och identifiera varje sort. Svårt! Det är lite som jag skrev i går, att det är ganska svårt att sätta ord på abstrakta saker, och sinnesintryck sorterar in bland det svåraste. Eftersom jag vet att jag inte är särskilt bra på att skilja ut enstaka smaker ur en helhet (provat vin åtskilliga gånger med påvert resultat), så la jag ner ordentligt med tid på att lukta, smaka och beskriva. Ändå var det bara två jag prickade rätt – den ena som luktade gammalt kylskåp och kaffe och smakade dagstidning, och den andra som helt enkelt luktade och smakade som vinet Blue Nun (som jag för övrigt brukar tycka luktar snus). Det är helt enkelt lättare att fästa intrycken vid något som är så konkret som möjligt. Skriver man “sött”, så är det svårt att jämföra med något annat, men om man skriver “sött som egna jordgubbar” så blir det lite lättare.
Vad är konst?
Vetgirig. En av de roligaste bonusarna med att ha barn är att hela tiden bli utmanad och att få tillfälle att göra saker eller tänka tankar som man inte skulle gjort annars. I morse när jag satt på t-banan med min son och vi åkte förbi en märklig installation på en station, så frågade han “Vad är ett konstverk?”. (Så här i efterhand låter det skrattretande mycket som en sån där fråga man inleder en grundkurs i konstvetenskap med, en sån fråga som ingen kan ge ett exakt svar på.)
Som så ofta när han frågar något, så börjar jag svaret entusiastiskt och kommer efter bara några ord på att det verkligen är svårt att förklara vad något betyder eller är. Inte minst för att det kan vara så olika för olika personer. Lägg till det att förklaringen måste vara på en fyraårings nivå. Jag började alltså att förklara att ett konstverk är något som en person gör och det kan vara nästan vad som helst. En tavla, en skulptur, ett legoslott eller något som man bara ställt på ett speciellt sätt.
Sen kom jag igång lite och förklarade (för honom och mig själv) att den som gör ett konstverk vill att andra människor ska titta och känna på det och tycka något om det. De kan tycka att det är roligt, fint, fult, äckligt eller tufft till exempel. Ett konstverk ska göra att människor känner någonting. Den som jobbar med att göra konstverk kallas för konstnär.
Efter den definitionen var han nöjd och konstaterade att hans legoskapelser är fina och äckliga. 🙂
Dags att glänsa
Snart ett år sedan bröllopet – på söndag firar vi vårt första jubileum! Jag kryssade genom Gallerian för att hämta ut våra ringar som vi lämnat in för en uppfräschning. Lite speciellt. Jag har fortfarande inte sett någon ring som jag tycker är finare och mer oss än just den vi valde.
I Gallerian kryllar det av pärmbärare. Alltså den sorten som man ser på 50 meters håll ladda upp ett leende och spärra vägen med ett “har du tid en minut?”. Den sorten som får en att på 50 meters håll lägga in en lång sväng, låtsas rota i sin väska eller plötsligt vinka till en osynlig kompis och börja halvspringa. Vad tror de egentligen – klockan är 11.45 en vanlig vardag, och det finns bara en uppgift för nästan alla som cirkulerar: Mat. Eller nä förresten: Mat. Snabbt.
Om det mot förmodan finns lite tid över, inte vill man tillbringa den tillsammans med en säljare. It’s wrong, I tell ya – WRONG! Samma sak vid femtiden precis innanför spärrarna i t-banan – vem har tid där? Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Alla blir ju bara irriterade, det är väl ingen bra förutsättning.
Sura och tråkiga människor
TröstlöshetDet är så himla surt när man springer fram till dörrarna på tunnelbanan, som stått där och väntat i fem minuter, så stängs de och tåget åker iväg framför en snopen uppsyn. Den där föraren hade tydligen inte någon särskilt bra dag.
Personalen på Tempo (från min bojkottlista) hade inte någon bra dag i dag heller. Jag var tvungen att lägga min bojkott åt sidan för ett nödinköp av mjölk, och tjejen framför mig hade handlat en barnmatsburk för sina pantpengar (självklart får man inte ut kontanter i den här affären, och inte heller får man betala med kort utan att det läggs på en avgift). Inte nog med att hon måste handla för pengarna, när det diffade två kronor mellan pantkvittot och barnmaten, var hon tvungen att tjafsa för att få ut pengarna! Inte klokt.
Men om man ska se det positivt, så har tågen börjat gå oftare nu igen. Och den där affären går nog snart i konkurs och ger plats för ett mysigt café, som jag ska driva.
Under tiden drömmer jag mig bort på Blocket, där det allt som oftast säljs ut espressomaskiner och inredningar från något konkursbo. Sånt som jag ska starta cafét med. Snubblar däremellan över en Moppe-/Mc hjälm i superbra skick, en Hamsterbur och läser fascinerat att Div. yngel skänks bort. Det är intressant med marknaden för uppdiktade figurer, som den 70 hunter med bra gear som lät spännande nog att klicka på. Tänk om man kunde göra liknande med verkliga livet… köpa och sälja kompisar, till exempel. Eller jobb… Fast jag vet inte vad jag skulle köpa. Jag kanske bara skulle försöka sälja en glad kompis till sura t-baneförare som inte har tillräckligt med livskvalitet för att spilla över lite på andra.
Lite mera Åland
“Vi har en verkligt fin tjänst åt dig, du ska få ett helt eget ‘honorary consulate’! Och inte nog med det – det ligger på en exotisk ö där du inte ska bli förvånad om du promenerar ner till hamnen och stöter på beachvolleybollspelande brasilianare.”
“Tack! Schyst! Jag som trodde ni ville bli av med mig!”
Några veckor senare på Tysklands konsulat i Mariehamn:
“Greta, jag har en obehaglig känsla av att vi blivit lurade…?”
Den som öppnade Ålandstidningen i fredags kunde läsa denna skrämmande notis:
| Störande samtal från mobiltelefon HEMFRIDSBROTT En person i Mariehamn har fått ett antal störande samtal från en mobiltelefon. |
End of story. Det är sant!
Så det händer alltså grejer på Åland – tro det eller ej.