…och så lever de lyckliga i alla sina dagar!I dag är det exakt ett år sedan som vi stod framför Pastor Thomas L Johnson och våra familjer i The Little White Wedding Chapel och var alldeles tokkära. Det är ett år sedan jag fick en äkta man, och ungefär åtta år sedan jag för första gången pratade med min själsfrände i ett gammalt kloster i Bologna.
Dagen efter att vi pratat ordentligt för första gången, kom han fram till mig i bandana från lagövningarna, t-shirt med hål i och fortfarande lite på lyset sen festen kvällen före, och dråsade ner i stolen bredvid mig. När jag nervöst såg mig omkring för att titta om alla andra kollegerna iakttog oss och trodde att det var något på gång, lutade han sig fram mot mig och sa: “Du och jag ska vara ett team.” Och så här i efterhand, ser jag att det var ögonblicket jag blev kär i honom. Efter en höst av chattande, lunchande och till slut pussande, visste vi nog båda att vi alltid skulle vara ett team.
Jag skulle kunna ägna åtskilliga sidor att beskriva hur smart, rolig, cool och snygg han är, men det jag älskar mest är att han hjälper mig att bli den människa jag vill vara.
Om jag tvekar, fegar, tvivlar, snålar, så pushar han mig, inspirerar mig att ta tag.
Om jag gråter, är arg eller upprörd, så lyssnar han och kommer med medhåll och lösningar.
Om jag är glad, bubblande, lycklig, så delar han glädjen med mig och förstärker den.
Ibland stannar jag upp och tänker att jag har sådan tur som får vara med honom. Och han har tur som får vara med mig. Ett bra team, helt enkelt!
Grattis på bröllopsdagen, hjärtat!
