Ögonblick från den ljusa sidan
Klart tjejen ska ha en utsläppsrätt!
Jag hävdade ganska länge att jag inte behövde mobilkamera, men när vi var i Las Vegas för ungefär ett år sedan satt den fint. Jag hade precis fått låna en mobil med kamera för att testa för en tidning, och en dag när vi var på väg till Fashion Show Mall, råkade jag titta upp på den intensiva ökenhimlen och se fyra märkliga prickar som blev åtta och hann i all hast få upp mobilen för att ta kort på budskapet som växte fram på himlen medan vi ljudade ikapp i värsta Fem myror-stil.
Passande nog var det stadens egna partyprinsessa Paris Hilton som bestämt sig för att det var hennes kall att släppa en cd, och pappa Hilton eller skivbolagsbossen tyckte väl det var på sin plats med en uppmuntran på den stora dagen. Med allt koldioxid som släpptes ut från den lilla manövern, hoppas jag verkligen att Paris kisade upp mellan de fladdrande ögonfransarna precis då och fick se Congrats Paris on your new cd skrivet bredvid solen några sekunder.
När vi åkte hem från Las Vegas och mellanlandade i Philadelphia, såg jag folk samlas runt teveapparaterna på väg till gaten, och jag minns att jag tänkte att det hade hänt något fruktansvärt igen. Jag gick fram och hoppade upp och ner för att se över huvudena, men det enda jag skymtade var en liten tjej med kalt huvud, och jag tänkte att nä, det är ingen världsnyhet att Britney har rakat av sig håret. Fast jo, det var det visst.
I dag såg jag Britney Spears framträdande på MTV music awards, och det är någonting med henne som gör mig så otroligt ledsen. Jag har nog ändå trott de senaste åren att hon skulle kunna göra en fin comeback och börja om på nytt, kanske återkomma som en sofistikerad sångerska i stället för trasig, trashig dekadent. Eller, det är vad jag har hoppats i alla fall. Så kommer en show där hon halvhjärtat mimar och rör sig utan engagemang som den där stackars tonårstjejen som fanns i varje dansgrupp, som ligger en halv sekund efter hela tiden och inte kan ta ut rörelserna ordentligt. Det är absolut inte sexigt, och det var väl det som skulle vara meningen med det hela antar jag. Det är som om någon annan har bestämt precis vad hon ska ha på sig, vilka steg hon ska ta, vad låten ska handla om och som att hon verkligen inte gives a fk. Jag vet inte heller varför jag bryr mig, kanske för att det känns som att någon borde krama henne.
…och så lever de lyckliga i alla sina dagar!I dag är det exakt ett år sedan som vi stod framför Pastor Thomas L Johnson och våra familjer i The Little White Wedding Chapel och var alldeles tokkära. Det är ett år sedan jag fick en äkta man, och ungefär åtta år sedan jag för första gången pratade med min själsfrände i ett gammalt kloster i Bologna.
Dagen efter att vi pratat ordentligt för första gången, kom han fram till mig i bandana från lagövningarna, t-shirt med hål i och fortfarande lite på lyset sen festen kvällen före, och dråsade ner i stolen bredvid mig. När jag nervöst såg mig omkring för att titta om alla andra kollegerna iakttog oss och trodde att det var något på gång, lutade han sig fram mot mig och sa: “Du och jag ska vara ett team.” Och så här i efterhand, ser jag att det var ögonblicket jag blev kär i honom. Efter en höst av chattande, lunchande och till slut pussande, visste vi nog båda att vi alltid skulle vara ett team.
Jag skulle kunna ägna åtskilliga sidor att beskriva hur smart, rolig, cool och snygg han är, men det jag älskar mest är att han hjälper mig att bli den människa jag vill vara.
Om jag tvekar, fegar, tvivlar, snålar, så pushar han mig, inspirerar mig att ta tag.
Om jag gråter, är arg eller upprörd, så lyssnar han och kommer med medhåll och lösningar.
Om jag är glad, bubblande, lycklig, så delar han glädjen med mig och förstärker den.
Ibland stannar jag upp och tänker att jag har sådan tur som får vara med honom. Och han har tur som får vara med mig. Ett bra team, helt enkelt!
Grattis på bröllopsdagen, hjärtat!