Säg efter mig: Mamba

Man vet inte så mycket om Finland egentligen (bespara mig gärna standardfraserna ni kan på finska – när jag ler så där artigt betyder det mest att jag gillar ER, inte DET…). Skulle jag be vem som helst i Sverige att nämna några namn från den finska musikscenen, så är det väl The Rasmus, Nightwish, eventuellt Bomfunk MC och (ve och fasa!) M A Numminen eller Arja Saijonmaa. Jo, de finkulturella tillägger förstås Sibelius – nationalskalden! Men eftersom jag för åtta år sedan träffade en finsk kille och blev så där alldeles upp över öronen förälskad, så är jag ganska involverad i det finländska kulturlivet. Speciellt som en av mannens bästa vänner är Finlands Per Gessle (hm, det där testade jag för första gången nu, men jo, jag tror att det är motsvarande).

Så en sån här vägg trodde jag inte att jag skulle få se utanför Graceland, men varje gång vi kommer på besök hos Tero, tronar en ny guldskiva på väggen. Coolt!

Visa mig ditt paraply, och jag ska berätta vem du är

Jag kan inte sätta fingret på varför, men jag tyckte det här var så gulligt. Konstmuseet i Riihimäki med alla allvarliga damer och herrar och sen i entrén står deras paraplyer och väntar på sina mattar och hussar. Jag kommer ihåg att det ofta stod uppfällda paraplyer på mitt jobb förut, (när jag jobbade på ett annat kontor), och jag smålog alltid lite när jag såg det. Det är så mycket mer charmigt än ett hopfällt geggigt paraply i en tråkig hållare. Stelt.

Det är också ett litet statement vad man har för paraply – färgglatt, reklam, svart, mönstrat eller med Nalle Puh. När vi träffades hade min man ett paraply som deklarerade “Finland – alltid en timme före”. Det fick han från finska statens turistbyrå i Sverige efter att han skrivit dit och föreslagit sloganen som de tydligen redan funtsat ut. Men han är inte den som är den! “R – alltid en månad efter!” konstaterade han glatt. Själv har jag ett rött paraply, och ibland när jag står på en busshållplats så känns det nästan lite film-romantiskt, ungefär som att det ska vara något speciellt med mig cinematografiskt eftersom jag är den enda som lyser med en färg.

Jamen det behöver väl inte vara vardag jämt?

Wherever I throw my hat – that’s my home

Vi var där när de öppnade, faktiskt helt omedvetet. Det blir lite så när man har småbarn, man går upp, gör grejer, äter mat, lever och står i, och sen kollar man på klockan och den är redan…halv tio? Så därför var vi på Puuhamaa i Tavastehus vid öppningstid, trots att vi packat två småbarn och åkt från Helsingfors på morgonen. Det visade sig vara ett smart drag, så vi låtsades att det var planerat. Efter en hel dag av hoppande, studsande, badande, vattenrutschkanande, åkande, bråkande och skrattande, sjönk vi utmattade ner runt bordet hos vännerna i Tavastehus och vilade ut. Ja, inte barnen förstås. (Barn blir aldrig trötta, glömde jag nämna det?) Fyraåringen kom på en ny aktivitet att syssla med medan grillen tändes och vi svepte nästa nödvändiga Karhu. Han kastade sin keps upp i luften och skrattade pärlande, porlande när den ramlade ner (och ännu mer om han själv låtsades ramla samtidigt). Det här roade honom i en halvtimme, och efter att ha kastat i sig en korv (“det är säkert, jag är proppmätt”) så var det kepstid igen. På kvällen var det nog ändå ganska skönt för honom att lägga sig, och vi pratade som vanligt om dagen och vad vi hade gjort.

“Vad var det roligaste i dag?” frågade pappa med förväntan i rösten, och undrade om sonen skulle säga den stora hoppkudden, att han åkte stora vattenrutschkanan eller kanske när han åkte den där attraktionen som snurrade ett varv runt när man tryckte på en knapp, så att han hängde upp och ner och skrattade…

“När jag kastade kepsen!” kom det blixtsnabbt från den rödkindade gossen.

Nåja, JAG tyckte i alla fall det var roligt att åka vattenrutschkana och landa på rumpan i 30 cm vatten. Definitivt värt en femhundring.

Made in China

Ibland skojar man ju med Ikeas instruktioner, att det kan stå:
1. Se till att alla delar finns
2. Sätt ihop möbeln

Den här grävskopan importerades från Kina av svärmor och paketet öppnades raskt av en hoppfull fyraåring och hans entusiastiske pappa. Jag kände att de förväntade sig storverk, men det fanns en liiiiten liten gnutta tvivel i mannens blick när han försiktigt tryckte ut alla bitarna tillsammans med sonen och lade dem i en hög framför mig. Jag, som älskar lego och Ikea och pussel och ja, allt som ska byggas ihop eller plockas isär, gnuggade händerna av förtjusning och kokade en kopp te. Det kändes nästan som att jag tryckte in en lupp i ögat, så redo var jag. Så fick jag smaka på Made in China (och då menar jag inte teet). Här har kineserna gjort följande instruktion:

PLEASE READ INSTRUCTIONS CAREFULLY BEFORE ASSEMBLY
Ok, spännande! Tittar uppmuntrande på min son, som myser tillbaka och trycker min hand.
1. Please push out each pre-punched piece.
Jepp! Redan gjort (mannen nickar förnöjt och går till soffan och anser sig ha utfört sin del).
2. Before assembly, smooth the edges with the enclosed sandpaper.
Äh, hoppar vi över, va? frågar jag sonen. Han nickar konspiratoriskt och dyker tillbaka ner i papperet.
3. Get general idea of which pieces go where.
Jaja, vi fattar.
4. If a piece is loose, use glue.
What the…?! Vänder på papperet och kollar baksidan, tomt.
Det är här man tittar på sin son, som rycker på axlarna men ändå inte misströstar, för hans mamma klarar allt, och man suckar tungt och tar upp två av bitarna och sätter igång.

Och fyra timmar senare, när man lovat den lille ängeln att bygga klart till i morgon bara för att han ska somna, visar man stolt upp en fungerande träkonstruktion för halvsovande man och snarkande svärmor. Sen stupar man i säng och drömmer om hämnd på kinesiska bruksanvisningsskribenter.

Speedos or bust!

När man är utomlands är det viktigt att ta seden dit man kommer, och försöka att inte göra bort sig. Jag har redan rekat hur man agerar i en offentlig bastu i saunalandet, så där är jag solid. Nu uppstod ett problem som jag inte råkat på förut. På väg in mot omklädningsrummen i Joensuus simhall, finns en skylt som inte bara uppmuntrar speedos, utan faktiskt uttryckligen förbjuder alla andra alternativ för herrar. Efter att ha brustit ut i ett spontant gapskratt och dragit fram mobilen för att fota (jag såg en sur finsk tant framför mig, som argt vickar på fingret åt shorts, och en glad finsk gubbe som gör båda tummarna upp för tajta blå speedos med röd och vit rand på sniskan), började jag fundera.

Eftersom jag tagit med mig en liten herre på fyra och ett halvt med nya badshorts som är älskade som bara en fyraåring kan älska ett par shorts, delade sig problemet i några delproblem:

a) kan detta passera för att han är barn?
b) kan detta passera för att jag är utlänning som kanske varken förstår finska, “yes/no”, eller symbolik överhuvudtaget?
c) tydligen har simhallen både vågmaskin och ström – kommer jag att behöva väja för speedo-män för att undvika obehagliga upplevelser?
d) gäller detta kanske inte alls badshorts, utan shorts i allmänhet? Men vem kommer till bassängen rakt utifrån och hur tar de sig hem sen?

Det blev för många förvirrande alternativ, så jag bestämde mig för att köra påtår-tekniken. Ovetande tills någon knackar en på axeln. Det härliga med Finland är att man inte gärna pratar med främlingar i onödan, så det går att vara ganska fräck innan någon säger något.

PS. För den som undrar så lyder skylten: “Kom ihåg att shorts inte är badkläder”