Håhå-jaja, annat var det förr

Ingenstans har jag sett björkar så vita som i Joensuu. Så jag tar en bild för att visa min mamma, eftersom jag känner på mig att det här är något som hon verkligen skulle uppskatta. Precis som att jag skulle visa nyinköpta skor för min granne Johanna, ett reafynd för pappa eller en riktigt bra bok för min syster Jenny. Så inser jag att shit, jag har blivit så gammal (eller ok, vuxen), att jag tycker det är mysigt med kort på naturen. Och i samma stund som jag inser det, inser jag också att jag inte har något emot att inse det.

Halleluja – nu åker vi till Kanarieöarna och fotar några rullar bilder där inte en människa stör! (Eller “rullar”, förresten…? Shit!!)

Alla vägar bär till…hm, var jag inte här nyss?

“Vet du, det är konstigt, men jag går aldrig vilse här!” utropade jag glatt till min man utanför svärfars radhus i Joensuu. “Jag kommer alltid tillbaka dit jag startade, det är liksom något jag känner på mig” (jag kände mig tydligen manad att fläska på med att jag skulle ha något slags intuition också – jag som aldrig hittar utan skyltar och karta). En timme senare ringer samma intuitiva geni men med lite mer skamsen ton. Svärfars första fråga efter hejet: “oletko eksynyt?” (är du vilse?) kom lite för snabbt och sved i stoltheten, men hur i all världen skulle jag annars fått se den här vackra viken av ån Joensuu, va? Va?!

Film är bäst i hytten

Om det inte känns lockande med hysteriska bollkastande barn och föräldrar som inte har vett att varken ta av sig skorna (varför ska barnen ta av sig om de vuxna ändå går omkring och smutsar ner?) eller säga till sina kära kottar när de hoppar på mina kära kottar, då kan man i stället sätta på en film uppe i hytten. Film är bäst när barnen tittar, som man brukar säga.